Hjärtats röst

Idag fick vi ett fantastiskt besök i butiken där jag jobbar. Det var några otroligt glada tjejer o killar som så härligt spontant sa vad de tyckte om allt. De var verkligen en kick för mig. En av tjejerna skulle handla o sa vid kassan: "Det blir bra det här!" Även fast hon inte riktigt hittat det hon ville ha. Sedan när min kollega plockade fram det hon egentligen hade letat efter så utbrast hon lyckligt: "BINGO!!!" Sedan fortsatte hon: "Vilken tur jag har!" Flera gånger sa hon samma sak. "Vilken tur jag har!" Ögonen lyste, kroppen signalerade lycka o orden bekräftade känslorna.

Medan denna tjej stod i kassan så passade hennes kompis på att dansa runt lite på golvet. Han nynnade lite o gjorde en liten piruett. "KRASCH!" Hoppsan, en liten ljuslykta for i golvet. Men vad gjorde det? Jag lovade honom att det inte var någon fara. Det är så'nt som händer. Han såg skamsen ut men han trodde på mig o gick med lätta steg ut ur affären.

Jag tror att dessa ungdomar hade Downs syndrom. Det spelar faktiskt ingen roll. De är mina förebilder hur som helst. Mitt mål i livet är att så långt det är möjligt följa mitt hjärtas röst. Att säga det som ramlar in på hjärnkontoret. Att kunna vara så spontan o glad som dessa fina tjejer o killar.

Häromdagen knackade det på dörren hemma hos mig. Det var en vän som kom med en jättefin blomma för att visa att hon o hennes familj tänkte på oss i vår sorg över en närståendes bortgång. Det var så otroligt fint gjort. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Hon hade följt sitt hjärtas röst o ville uppmuntra. Så rätt. Så modigt. För det krävs mod att vara spontan. Man måste våga göra bort sig. I detta fall var ju inte den risken så stor, men ibland så kan spontana infall inte riktigt falla i god jord. Men hellre nio fullträffar o ett klavertramp än ingen glädje alls.

Just nu tänker jag speciellt på tre vänner. Helt olika situationer o behov. Men deras "öden" värker i mitt hjärta. Jag känner mitt hjärtas röst. Jag vill visa min omtanke o det kommer jag att göra. Dessa tre vänner kommer på ett eller annat sätt få min värme i veckan som kommer. Jag hoppas jag hittar rätt. Jag vill göra skillnad.

Vad säger ditt hjärta? Vågar du följa rösten?

Lycka till!

Kram  

Ett ljus i natten

Om jag någon gång har gjort dig ledsen...FÖRLÅT!
Har jag sårat dig...FÖRLÅT!
Gjort dig besviken...FÖRLÅT!
Blev det inte som du tänkt dig...FÖRLÅT!

Livet är en skör tråd. Som den tunnaste av silkestrådar. Skimrande vacker i sin enkelhet men så förödande tunn. På mindre än en sekund kan den gå av.

Vi balanserar på denna tunna tråd. Ibland faller vi. Flyger handlöst mot marken. Livet passerar revy. Men så plötsligt fångas vi upp av ett fantastiskt nät. Vi slungas upp i luften igen. Upp på den tunna linan. Ett tag till. Ibland gungar det onödigt mkt men vi lyckas oftast hitta balansen igen. Det gäller att inte släppa fokus på målet. Inte titta ner. Ner på alla faror som lurar under oss. Lyfta blicken o tänka positivt...JAG SKA KLARA DET!

Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland brister tråden/linan o vi faller utan skyddsnät.

Jobbade en sommar på ett gruppboende för hjärnskadade. En otroligt fin, men tuff sommar. Gränsen mellan mig o andra som fått livet förändrat, suddades ut. På ett ögonblick kunde allt gå fel.
Vi kan kalla honom Konrad, Sixten eller Henning...han var ung, lovande o väldigt uppskattad av tjejer. En riktig Don Juan. Han älskade att åka motorcykel. Ända till han kraschade.

På mindre än en sekund.

Allt togs ifrån honom. Halva kroppen förlamad. Inget tal. Ingen motorcykel. Inga brudar. Ingenting mer än en säng med elhiss, rullstolar, dregel o missförstånd. För orättvisan lät honom behålla intellektet men tog ifrån honom kroppsfunktionerna.

Allt kan gå så fort.

Det är dags att samla ihop sig nu. Fokusera på det som är viktigt. Jag höjer min blick. Söker dina ögon. Vill se att allt är bra. Jag vill leva här o nu tillsammans med dig o dig o dig o DIG! Låt oss vara vänner så mkt det går. Vara rädda om varandra. Säga hej till personer vi aldrig sagt hej till förut. Överraska både oss själva o andra med att göra nytt.

Livet går alldeles för fort. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. En dag är det slut.

Jag tänder ett ljus för dig!
Vem du än är.
Hur du än mår.
Jag tänker på dig...

Kram

Vissa insikter kommer om natten!

Nu får det vara slut. Eller i alla fall är det dags att ta en paus. Och nej...jag tänker INTE lämna min käre make! Jag tänker göra slut med sociala medier i en vecka...till att börja med i alla fall.
(Fast det handlar såklart om att göra uppehåll inte att bryta helt för det klarar jag nog inte ;) )

Jag finner stort nöje av att följa vänner, släkt o bekanta via Facebook, Instagram eller via bloggar...oftast. Men ibland tappar jag fokus som ni kanske har förstått om ni har läst andra inlägg här på bloggen. Jag faller för dåliga tankar om mig själv eftersom jag ständigt matas med hur andra har det o hur bra det går för andra. Visst förstår jag att det inte alltid är en rättvis bild som målas upp...för vem vill läsa om gråt o tandagnisslan varje dag? Jag vet att köttbullarna bränner vid ibland, att halloumiosten ramlar ner i glöden o att håret har kluvna toppar emellanåt och det är inte bara hos mig det händer. JAG VET!

Jag tror inte att jag mår bra av att ständigt uppdateras av hur det är eller hur det går för andra.
Hur går det för mig? Alternativet kan ju givetvis vara busenkelt...man behöver ju inte gå in på Facebook en gång i halvtimmen för att se om det hänt något världsomvälvande i hemmen eller i träningslokalen. Det är väl bara att låta bli. Javisst är det så. Men det är som ett tics...jag kollar på telefonen så fort det blir lite dötid...i reklampausen på TV, i kön på Apoteket eller på toa...och JA JAG HAR MED MIG MOBILEN IN PÅ TOA! ;) Men nu ska jag avgifta mig. Skaffa distans o ge livet en chans. Och mig själv en ärlig chans att andas o vara stolt över den jag är utan att ens ge mig möjligheten att låta felaktiga jämförelser smita in genom dörren till mitt hjärta.

Jag ska ta bort källan till eventuell störning i mitt arbete med mig själv. För det är så jag upplever det emellanåt...som att ständigt bli störd under arbetet. Man kan ju tycka att jag efter 41 års livserfarenhet borde veta bättre än att vara så påverkbar men...nä, det verkar inte så.

Jag går en spännande vecka till mötes...vad ska hända med mitt liv i socialamedierskuggan? Vill du möta mig IRL så slå mig en pling eller skriv ett sms. Ni som känner mig vet hur ni kan få tag på mig. Ni andra kan bara passa på att njuta av tystnaden när Tess checkat ut ;)

Lev väl!

Kram