Att träna på egen hand är rätt tråkigt. Ingen som väntar att jag ska dyka upp, ingen som peppar mig så att jag sätter igång o ingen som ger mig en klapp på axeln o säger: "Du är så bra!"
Jag är ensam i min lilla träningsbubbla.
Fast det där med att träna regelbundet klarar jag ju faktiskt av. Jag har lyckats träna tre ggr/v i snart 2 år (med uppehåll för sjukdom eller semester). Så den biten kan jag. Och jag är så extremt envis o tjurskallig så det räcker för att få fart på mig. Jag är så stark, men ibland fattar jag det inte själv. Det är då jag skulle behöva någon som ser mig i ögonen o upplyser mig om att jag faktiskt gör ett fruktansvärt bra jobb. Det känns lite fånigt att säga det högt till sig själv, men jag gör det. I brist på PT. "Hurra, vad jag är bra! Liksom..."
Men det är ensamt. Jag tröstar mig med Runkeeper som håller koll på statistiken o ibland sätter jag upp mål som jag kämpar för att klara av. Statistik är bra. Ett bevis för att jag har klarat av det. Visst! Men det är ju ingen som kommer med nå'n pokal!!! Gud, vad jag kämpar...jag sliter som ett djur in över mållinjen gång efter gång, men jag får aldrig nå'n medalj. Aldrig några applåder. Aldrig några segercheckar. Buhu!...liksom!!!
Vänta lite nu...kan man inte se det lite från andra sidan!!???
Om jag tränar själv, så behöver jag ju inte ständigt ha nå'n annan som får igång mig. Jag kan ta tag i det själv. Ensam är faktiskt stark. Jag hittar styrkan i mig själv. Det är ju helt fantastiskt. Jag behöver aldrig vara rädd för att en kompis inte orkar nå'n gång eller en PT flyttar eller så. Dessutom sparar jag en massa pengar på att peppa mig själv. Och jag har ju faktiskt min sjukgymnast som jag kollar läget med emellanåt. OK, det var PT:n.
Kranskullan då?
Tja, det blir ju lite svårare. Det får jag nog klura på. Men medaljen har jag fått. När jag tänker efter så får jag en medalj varje gång jag tränat. Medaljen är känslan som infinner sig när jag är klar. YES! Jag gjorde det igen. Se'n kommer nästa medalj - min kropp förändras. Den blir starkare o inte så ynkligt fibromyalgisk. Bättre medalj kan jag inte få :)
Men en liten applåd skulle sitta fint...
