Att träna på egen hand är rätt tråkigt. Ingen som väntar att jag ska dyka upp, ingen som peppar mig så att jag sätter igång o ingen som ger mig en klapp på axeln o säger: "Du är så bra!"
Jag är ensam i min lilla träningsbubbla.
Fast det där med att träna regelbundet klarar jag ju faktiskt av. Jag har lyckats träna tre ggr/v i snart 2 år (med uppehåll för sjukdom eller semester). Så den biten kan jag. Och jag är så extremt envis o tjurskallig så det räcker för att få fart på mig. Jag är så stark, men ibland fattar jag det inte själv. Det är då jag skulle behöva någon som ser mig i ögonen o upplyser mig om att jag faktiskt gör ett fruktansvärt bra jobb. Det känns lite fånigt att säga det högt till sig själv, men jag gör det. I brist på PT. "Hurra, vad jag är bra! Liksom..."
Men det är ensamt. Jag tröstar mig med Runkeeper som håller koll på statistiken o ibland sätter jag upp mål som jag kämpar för att klara av. Statistik är bra. Ett bevis för att jag har klarat av det. Visst! Men det är ju ingen som kommer med nå'n pokal!!! Gud, vad jag kämpar...jag sliter som ett djur in över mållinjen gång efter gång, men jag får aldrig nå'n medalj. Aldrig några applåder. Aldrig några segercheckar. Buhu!...liksom!!!
Vänta lite nu...kan man inte se det lite från andra sidan!!???
Om jag tränar själv, så behöver jag ju inte ständigt ha nå'n annan som får igång mig. Jag kan ta tag i det själv. Ensam är faktiskt stark. Jag hittar styrkan i mig själv. Det är ju helt fantastiskt. Jag behöver aldrig vara rädd för att en kompis inte orkar nå'n gång eller en PT flyttar eller så. Dessutom sparar jag en massa pengar på att peppa mig själv. Och jag har ju faktiskt min sjukgymnast som jag kollar läget med emellanåt. OK, det var PT:n.
Kranskullan då?
Tja, det blir ju lite svårare. Det får jag nog klura på. Men medaljen har jag fått. När jag tänker efter så får jag en medalj varje gång jag tränat. Medaljen är känslan som infinner sig när jag är klar. YES! Jag gjorde det igen. Se'n kommer nästa medalj - min kropp förändras. Den blir starkare o inte så ynkligt fibromyalgisk. Bättre medalj kan jag inte få :)
Men en liten applåd skulle sitta fint...
söndag 3 augusti 2014
tisdag 17 juni 2014
"Farbror Frippes skafferi"
Jag har länge velat ha förmågan att paketera mina känslor o upplevelser i en ask. Stor eller liten, allt efter vilken storlek kanslan/upplevelsen har. Som ett eget "Farbror Frippes skafferi" där de vackra burkarna trängs på hyllorna i mitt livs skåp. Mitt eget känslobibliotek där jag kan plocka fram mina minnen o njuta av en varm sommarkväll närhelst novemberrusket får mig att vilja gråta. Få suga i mig dofterna, pirret i magen eller de stolta tårarna som mitt föräldraskap innebär. Det vore så bekvämt. Så praktiskt. För jag har snudd på teflonhjärna. Det är sällan något fastnar för gott. Lyckorusen framför allt halkar snabbast av. Därför måste jag nu skriva detta..."note-to-myself-inlägg". Imorron kan jag ha glömt känslan o då kan eventuellt dessa rader få mig på gott humör igen.
OK. 43 år och 14 dagar. Det trillar ner poletter hela tiden. Du vet...hissen går ända upp...osv. Idag fick jag en skön känsla av att verkligen vara bra. Bra på att vara jag. Jag duger liksom. Betyder något. Visst har jag förstått det förut men nu verkade känslorna också ha kopplats på. Jag har fyllts av ett enormt lyckorus över att faktiskt finnas till. Att det jag gör är bra. Att jag, personen Tess är helt fantastisk...precis som jag är. En del av er kan tycka att jag är bra korkad o andra kanske tycker att jag skryter. Men då har ni inte förstått vad jag menar. Det handlar ju inte om att jag är bäst av alla på jorden utan det handlar om att jag faktiskt är bäst på att vara jag. Jag känner att med varje år jag lägger bakom mig blir minnena från förr som så länge präglat mig, allt mer suddiga. Det känslomässiga klottret som besudlat min personlighet torkas bort. Raderas. Skräckburkarna i mitt livs skåp kastas ut. Kvar står de vackra, viktigaste minnesburkarna. Som juveler långt mer värdefulla än diamanter.
43 år och 14 dagar. Mitt liv...hittills. Åh, vad jag önskar att jag får fylla upp många positiva, härliga burkar till i mitt fina skåp. Och jag önskar att jag kunde dela med mig till den som behöver fyllas av känslorna man inte kan fånga in o spara på.
Fast jag kan ju hjälpa andra att fylla upp sina egna burkar o askar genom att bara finnas till för den som behöver mig, stå upp för det som är rätt o riktigt och älska så mycket det bara går.
OK. 43 år och 14 dagar. Det trillar ner poletter hela tiden. Du vet...hissen går ända upp...osv. Idag fick jag en skön känsla av att verkligen vara bra. Bra på att vara jag. Jag duger liksom. Betyder något. Visst har jag förstått det förut men nu verkade känslorna också ha kopplats på. Jag har fyllts av ett enormt lyckorus över att faktiskt finnas till. Att det jag gör är bra. Att jag, personen Tess är helt fantastisk...precis som jag är. En del av er kan tycka att jag är bra korkad o andra kanske tycker att jag skryter. Men då har ni inte förstått vad jag menar. Det handlar ju inte om att jag är bäst av alla på jorden utan det handlar om att jag faktiskt är bäst på att vara jag. Jag känner att med varje år jag lägger bakom mig blir minnena från förr som så länge präglat mig, allt mer suddiga. Det känslomässiga klottret som besudlat min personlighet torkas bort. Raderas. Skräckburkarna i mitt livs skåp kastas ut. Kvar står de vackra, viktigaste minnesburkarna. Som juveler långt mer värdefulla än diamanter.
43 år och 14 dagar. Mitt liv...hittills. Åh, vad jag önskar att jag får fylla upp många positiva, härliga burkar till i mitt fina skåp. Och jag önskar att jag kunde dela med mig till den som behöver fyllas av känslorna man inte kan fånga in o spara på.
Fast jag kan ju hjälpa andra att fylla upp sina egna burkar o askar genom att bara finnas till för den som behöver mig, stå upp för det som är rätt o riktigt och älska så mycket det bara går.
söndag 1 juni 2014
Jag gör som jag vill!
Så var det dax igen. Åter ska vi tvångsmässigt publicera på FB något någon annan bestämt att vi ska göra. Den här gången ska vi säga tre positiva saker i antingen tre eller sju dagar. Missförstå mig inte...jag älskar att försöka se det positiva även i det tråkiga och jobbiga. Det är en konst jag ständigt behöver öva på. Men måste jag göra det offentligt? Om jag inte antar utmaningen (om jag nu skulle få den) då kan man lätt tro att jag är en pessimistisk motvallskärring.
Då får ni som inte känner mig så väl, tro det, för jag lever för den spontana, icke-styrda individen med fri vilja. Allt för lång tid har jag levt efter andras vilja. Därför reagerar jag måhända lite barnsligt när kollektivet "måste" göra/säga/vara på ett visst sätt.
Varje dag letar jag positiva saker. Ibland outar jag dem offentligt. Eller kanske rätt ofta. Men bara när jag själv vill ;)
Ha en toppendag, vettja!
:)
Då får ni som inte känner mig så väl, tro det, för jag lever för den spontana, icke-styrda individen med fri vilja. Allt för lång tid har jag levt efter andras vilja. Därför reagerar jag måhända lite barnsligt när kollektivet "måste" göra/säga/vara på ett visst sätt.
Varje dag letar jag positiva saker. Ibland outar jag dem offentligt. Eller kanske rätt ofta. Men bara när jag själv vill ;)
Ha en toppendag, vettja!
:)
torsdag 3 april 2014
Dina ord betyder mer än du kan ana
Ett sagt ord är för evigt utsläppt. Det finns. Stannar kvar. Mognar. Utvecklas.
Ett ord kan få dig att rodna. Bli glad eller ledsen. Ett ord kan få dig att växa eller trycka ner dig i skoskaften. Ordets makt är ofattbar. Det du sagt kan aldrig någonsin tas tillbaka. Det finns där som ett osynligt mantra som för alltid ligger där och skvalpar runt i ditt inre. Även fast man har hört ett förlåt så finns ordet ändå sagt. Ordet kan få mindre betydelse men det finns alltid sagt i ditt minne.
Häromdagen berömde jag en vän som är fenomenalt kreativ och duktig. Jag sa att jag fullkomligt älskar allt hon gör. Då sa hon: "Tack, det betyder väldigt mkt för mig att du säger det. Jag fick aldrig höra som liten att jag var bra." Då fick hon en kram. Mina sagda ord blev understrukna med en fysisk handling. Hon blev så glad. Jag med. Tänk att mina ord kunde ge henne glädje. Att jag hade makten över att ge henne några ord som för evigt ska finnas i hennes inre. Jag har trott att hon absolut skulle veta hur duktig o fin hon är. Jag och många som känner henne tycker precis det. Man tar för givet att den som är duktig, snygg eller socialt begåvad vet om hon/han är det.
Vi kommer aldrig att sluta behöva varandra. Det kommer alltid att finnas ett behov av att få känna sig fantastisk och bra. Vissa behöver det mer eller oftare än andra. Vi kan väl hjälpas åt att ge beröm o feedback till varandra. Inte ta för givet att det inte behövs.
Jag känner igen mig i min vän. Fast det gäller inte vad jag kan utan vem jag är och hur jag ser ut. För om man som liten varit en udda fågel, en som blivit uttittad, utskrattad och bortstött så har man ett större behov av goda ord. Ibland känns det som om minussidan är så mkt längre än plussidan.
Då känns det bra att få bli omfamnad av fina ord.
Ta vara på tiden. Ge varandra omfamnande ord. Glädje och kärlek.
Du är fantastisk!
Ett ord kan få dig att rodna. Bli glad eller ledsen. Ett ord kan få dig att växa eller trycka ner dig i skoskaften. Ordets makt är ofattbar. Det du sagt kan aldrig någonsin tas tillbaka. Det finns där som ett osynligt mantra som för alltid ligger där och skvalpar runt i ditt inre. Även fast man har hört ett förlåt så finns ordet ändå sagt. Ordet kan få mindre betydelse men det finns alltid sagt i ditt minne.
Häromdagen berömde jag en vän som är fenomenalt kreativ och duktig. Jag sa att jag fullkomligt älskar allt hon gör. Då sa hon: "Tack, det betyder väldigt mkt för mig att du säger det. Jag fick aldrig höra som liten att jag var bra." Då fick hon en kram. Mina sagda ord blev understrukna med en fysisk handling. Hon blev så glad. Jag med. Tänk att mina ord kunde ge henne glädje. Att jag hade makten över att ge henne några ord som för evigt ska finnas i hennes inre. Jag har trott att hon absolut skulle veta hur duktig o fin hon är. Jag och många som känner henne tycker precis det. Man tar för givet att den som är duktig, snygg eller socialt begåvad vet om hon/han är det.
Vi kommer aldrig att sluta behöva varandra. Det kommer alltid att finnas ett behov av att få känna sig fantastisk och bra. Vissa behöver det mer eller oftare än andra. Vi kan väl hjälpas åt att ge beröm o feedback till varandra. Inte ta för givet att det inte behövs.
Jag känner igen mig i min vän. Fast det gäller inte vad jag kan utan vem jag är och hur jag ser ut. För om man som liten varit en udda fågel, en som blivit uttittad, utskrattad och bortstött så har man ett större behov av goda ord. Ibland känns det som om minussidan är så mkt längre än plussidan.
Då känns det bra att få bli omfamnad av fina ord.
Ta vara på tiden. Ge varandra omfamnande ord. Glädje och kärlek.
Du är fantastisk!
söndag 2 mars 2014
Heal the world!
Rapporter från vår oroliga värld får min själ att darra. Hjärtat slår hårdare. Ögonen fylls av tårar. Skräcken inför ett krig, tredje världskriget kopplar strypgrepp om min hals o får lungorna att krampa. Maktlösheten gör mig frustrerad o ledsen. Det känns så hjälplöst. Stort.
Det känns som om jag inget kan göra. Hopplöst liksom att tro att jag kan få världens tyranner att lyssna. Få dem att inse vad de håller på med. Omvända dem till kärleksfulla, ödmjuka hjältar som ger fred istället för krig. Det känns omöjligt.
Jag kanske inte kan omvända just dem, men jag kan ge kärlek till min omgivning. Le mot okända människor. Få andra att känna sig betydelsefulla o speciella. Jag kan ge mina barn rätt inriktning i livet. Ge dem kärlek så att de i sin tur kan sprida värme till andra. Jag vet att om alla börjargå mot samma mål så kan vi förändra världen.
Snälla! Vi måste kämpa. Hjälpas åt. Tillsammans kan vi förändra världen. Vi kan. För oss själva. För våra barn. För framtiden.
"Make it a better world, for you and for me and the entire human race"
"Heal the world we live in, save it for our children"
Michael Jackson
Det känns som om jag inget kan göra. Hopplöst liksom att tro att jag kan få världens tyranner att lyssna. Få dem att inse vad de håller på med. Omvända dem till kärleksfulla, ödmjuka hjältar som ger fred istället för krig. Det känns omöjligt.
Jag kanske inte kan omvända just dem, men jag kan ge kärlek till min omgivning. Le mot okända människor. Få andra att känna sig betydelsefulla o speciella. Jag kan ge mina barn rätt inriktning i livet. Ge dem kärlek så att de i sin tur kan sprida värme till andra. Jag vet att om alla börjargå mot samma mål så kan vi förändra världen.
Snälla! Vi måste kämpa. Hjälpas åt. Tillsammans kan vi förändra världen. Vi kan. För oss själva. För våra barn. För framtiden.
"Make it a better world, for you and for me and the entire human race"
"Heal the world we live in, save it for our children"
Michael Jackson
torsdag 27 februari 2014
"Jills veranda"
Tankarna snurrar. Vad känner jag? Vad har jag upplevt? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag?
Livet. Upplevelserna. Förväntningarna. Hoppet. Lyckan. Sorgen. Vännerna. Familjen. Ovännerna.
Rutinerna. Plötsligheterna. Döden.
Det är bra att stanna upp. Pausa. Tänka efter. Känna tacksamhet. Få distans. Få en chans att hämta upp historia o fundera över framtid. Reflektera över saker som skett. Vad erfarenheterna har gjort med mig. Hur tiden, åren har format mig till den jag är. En del saker har jag lämnat bakom mig. Andra saker håller mig fortfarande fången. Saker som får mig att gråta. Saker som är ofärdiga. Saker jag borde ta tag i. Men jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska få kraft att reda ut. Jag har försökt så många gånger men kommer aldrig ända fram. Dåligt samvete får mina tårar att rulla.
Efter att ha sett Kristian Gidlund i "Jills veranda" så får jag ännu mer ångest. Ångest över att inte vara redo. Imorgon kan det vara försent. Imorgon kan alla ord vara slut. Imorgon finns kanske inte. Önskar att jag hade samma mod som Kristian. Att jag kunde leva livet rätt o riktigt så mkt det går. Som om det inte fanns en morgondag. Att njuta, vara generös o förnuftig. Att aldrig ha några ovänner. Att ha allting klart.
Ändå lyckas jag inte. Jag lyckas inte. Jag kommer inte hela vägen fram. Kanske lyckas jag en dag. Kanske inte. Hur reagerar jag den dagen om/när allt är försent? Har jag verkligen gjort allt jag kan?
Det är en kväll i februari. Jag hoppas det blir många kvällar till i mitt liv. Dagar. Morgnar. Eftermiddagar. Livet. Lyckan. Drömmarna. Kärleken. Hoppet. Längtan.
Imorgon.
Imorgon om jag får en ny chans. Då jobbar jag vidare på att "bli klar".
"Det måste gå. Måste väl gå. Viljan finns där att försöka ändå..."
Freda' 1988
Livet. Upplevelserna. Förväntningarna. Hoppet. Lyckan. Sorgen. Vännerna. Familjen. Ovännerna.
Rutinerna. Plötsligheterna. Döden.
Det är bra att stanna upp. Pausa. Tänka efter. Känna tacksamhet. Få distans. Få en chans att hämta upp historia o fundera över framtid. Reflektera över saker som skett. Vad erfarenheterna har gjort med mig. Hur tiden, åren har format mig till den jag är. En del saker har jag lämnat bakom mig. Andra saker håller mig fortfarande fången. Saker som får mig att gråta. Saker som är ofärdiga. Saker jag borde ta tag i. Men jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska få kraft att reda ut. Jag har försökt så många gånger men kommer aldrig ända fram. Dåligt samvete får mina tårar att rulla.
Efter att ha sett Kristian Gidlund i "Jills veranda" så får jag ännu mer ångest. Ångest över att inte vara redo. Imorgon kan det vara försent. Imorgon kan alla ord vara slut. Imorgon finns kanske inte. Önskar att jag hade samma mod som Kristian. Att jag kunde leva livet rätt o riktigt så mkt det går. Som om det inte fanns en morgondag. Att njuta, vara generös o förnuftig. Att aldrig ha några ovänner. Att ha allting klart.
Ändå lyckas jag inte. Jag lyckas inte. Jag kommer inte hela vägen fram. Kanske lyckas jag en dag. Kanske inte. Hur reagerar jag den dagen om/när allt är försent? Har jag verkligen gjort allt jag kan?
Det är en kväll i februari. Jag hoppas det blir många kvällar till i mitt liv. Dagar. Morgnar. Eftermiddagar. Livet. Lyckan. Drömmarna. Kärleken. Hoppet. Längtan.
Imorgon.
Imorgon om jag får en ny chans. Då jobbar jag vidare på att "bli klar".
"Det måste gå. Måste väl gå. Viljan finns där att försöka ändå..."
Freda' 1988
fredag 14 februari 2014
Valentin...jo, jag tackar!
En liten tanke bara.
Vem uppskattade du igår?
Vem älskar du imorgon?
Glöm inte bort varann alla "vanliga" dagar.
De är sisådär 364 st. Långt mer viktiga än dagens krystade o kommersiella dag. Jag mår faktiskt illa över att se hur många exponerar sin "lycka" i sociala medier. Hur bra är en bukett m rosor? En chokladask?
Har jag o min man världens sämsta förhållande utan en gnutta lycka eftersom vi inte visar dessa ömhetsbetygelser offentligt?
Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på just min egen man som idag inte kan ge mig en enda "blomjävel" (som en väldigt vacker o härlig vän uttryckte det när hon krasst insåg att hjärtedagen inte heller gav henne blomster).
Varför ska jag vara irriterad? Varför skulle mitt förhållande inte vara nå't värt? Varför ska Valentin beatämma det? Facebook eller Instagram? Varför måste vi bevisa vår kärlek för andra när det är oss själva det handlar om?
Jag förstår att min irritation kommer sig av att jag värderar mig själv genom blombuketter idag.
Borde istället värderas med gipsskivor som min käre make åker o handlar efter fredagsmiddagen istället för att mysa m resten av familjen i soffan. Han gjorde det för att han älskar mig o barnen så innerligt.
I helgen ska han av kärlek bygga i vårt nya badrum.
Länge leve kärlek som är byggd på vardagens soppåsar, räkningar o gipsskivora!
tisdag 7 januari 2014
När jag fyller 100 år!
En klok vän frågade igår:
"Vad skulle du vilja höra om dig själv när du är 100 år gammal i ett tal till dig av folk som kommit för att hylla dig?"
Wow! Vilken fråga...vilka tankar det satte igång.
Först tänker jag på jantevis att inte ska väl jag komma o tro att någon kan tänka så bra tankar om mig. Se'n slår jag knock-out på Jante o inser att jag faktiskt har världens chans. En otrolig möjlighet att styra mitt liv dit jag vill. För om jag vill att man ska minnas mig som en glad skit, så måste jag ju sätta igång med att vara glad. Det jag vill att människor ska tycka om mig kan jag faktiskt få dem att tycka.
Wow! igen...
Jag kommer ihåg en kurs som Arbetsförmedlingen o Försäkringskassan en gång skickade mig på. En kurs där jag skulle hitta mig själv, både personligt o yrkesmässigt. Vem är jag? Vem hade jag blivit efter att livet tog en ny vändning rent fysiskt? En gång fick vi en hemläxa där vi skulle be några av våra vänner skriva ner tre saker som kännetecknar oss själva. Jag minns att jag något nervöst bad mina väninnor om hjälp på den tjejmiddag jag faktiskt skulle gå på samma kväll som läxan gavs. Hjälp! Nu skulle det uppdagas vad jag var för en filur. Vad som sas eller skrevs den kvällen låter jag vara osagt. Men jag blev både rörd, generad o otroligt glad av det som kom fram. Nu var det ju inte bara detta jag ville ha sagt med detta blogginlägg...nej, det slog mig tidigare idag att det inte hade varit lika läskigt att fråga vad folk tycker om mig om jag hade levt efter 100-årsfrågan jag fick igår.
Jag älskar verkligen personlig utveckling. Det är spännande att förändras. Fast en del av mig kommer alltid att vara densamma. Andra delar kommer jag att förändra. För jag vet hur jag vill att ni minns mig på min 100-årsdag. Förhoppningsvis har ni läst mig rätt.
Så nu bollar jag över frågan från min kloka vän till dig: "Vad skulle du vilja höra om dig själv när du är 100 år gammal i ett tal till dig av folk som kommit för att hylla dig?" Ta chansen! Skriv manus till ditt eget liv. Och du...glöm inte att kasta ut Jante!
PS. Tack till min kloka vän för att du gav mig en aha-upplevelse!!!
"Vad skulle du vilja höra om dig själv när du är 100 år gammal i ett tal till dig av folk som kommit för att hylla dig?"
Wow! Vilken fråga...vilka tankar det satte igång.
Först tänker jag på jantevis att inte ska väl jag komma o tro att någon kan tänka så bra tankar om mig. Se'n slår jag knock-out på Jante o inser att jag faktiskt har världens chans. En otrolig möjlighet att styra mitt liv dit jag vill. För om jag vill att man ska minnas mig som en glad skit, så måste jag ju sätta igång med att vara glad. Det jag vill att människor ska tycka om mig kan jag faktiskt få dem att tycka.
Wow! igen...
Jag kommer ihåg en kurs som Arbetsförmedlingen o Försäkringskassan en gång skickade mig på. En kurs där jag skulle hitta mig själv, både personligt o yrkesmässigt. Vem är jag? Vem hade jag blivit efter att livet tog en ny vändning rent fysiskt? En gång fick vi en hemläxa där vi skulle be några av våra vänner skriva ner tre saker som kännetecknar oss själva. Jag minns att jag något nervöst bad mina väninnor om hjälp på den tjejmiddag jag faktiskt skulle gå på samma kväll som läxan gavs. Hjälp! Nu skulle det uppdagas vad jag var för en filur. Vad som sas eller skrevs den kvällen låter jag vara osagt. Men jag blev både rörd, generad o otroligt glad av det som kom fram. Nu var det ju inte bara detta jag ville ha sagt med detta blogginlägg...nej, det slog mig tidigare idag att det inte hade varit lika läskigt att fråga vad folk tycker om mig om jag hade levt efter 100-årsfrågan jag fick igår.
Jag älskar verkligen personlig utveckling. Det är spännande att förändras. Fast en del av mig kommer alltid att vara densamma. Andra delar kommer jag att förändra. För jag vet hur jag vill att ni minns mig på min 100-årsdag. Förhoppningsvis har ni läst mig rätt.
Så nu bollar jag över frågan från min kloka vän till dig: "Vad skulle du vilja höra om dig själv när du är 100 år gammal i ett tal till dig av folk som kommit för att hylla dig?" Ta chansen! Skriv manus till ditt eget liv. Och du...glöm inte att kasta ut Jante!
PS. Tack till min kloka vän för att du gav mig en aha-upplevelse!!!
söndag 5 januari 2014
Den ständiga balansen
Situation A: - Hjälp, vad jag är godissugen!
Lösning:
Nr 1: Jamen, varsågod ät den där chokladbiten - lev livet...imorron kan du vara död!
Nr 2: Nej, inte ska du väl äta den där chokladbiten - du vill väl inte gå upp i vikt!?
Situation B: - Åh, vad jag har ont idag!!!
Lösning:
Nr 1: Lilla gumman, vad du kämpar, du behöver verkligen lite lindring. Här! Ta en värktablett så
får du en paus ifrån smärtan.
Nr 2: Allvarligt, du får väl stå ut med lite värk...så farligt är det ju inte. Du kan ju inte knapra
tabletter så fort det är något.
Situation C: - Usch, så stökigt det är i köket!
Lösning:
Nr 1: Bry dig inte om det. Det är en ny dag imorgon, då kan du ta hand om det. Nu kan du gå o lägga
dig för du behöver ju sova.
Nr 2: Men...hallå!!! Du kan väl inte gå o lägga dig nu!!! Disken blir ju helt intorkad o det kommer att
lukta vedervärdigt om du inte tar hand om köket nu. Och tänk så skönt du kommer att sova när
du har röjt undan allt i köket. Lite till kan du.
Ja, situationerna kan radas upp. Ämnena är många, men samvetet det samma. Fast ändå inte. Det gäller att prioritera rätt. Ibland är det lättare, som till exempel situation C med köket. Jag har verkligen förändrats med åren. Idag kan jag faktiskt gå o lägga mig med ett stökigt kök o tänka att det ju faktist är en dag imorgon också. Anticimex står oftast inte med skyddsdräkt o saneringsspruta o knackar på dörren morgonen efter. Det är inte radioaktivt avfall vi pratar om. Bara lite intorkade flingor o småflugor som envist surrar runt paradiset som en gång var min diskho.
"Just nu, vill jag leva...just nu, vill jag känna..." Mindfulness à la Tomas Ledin ;)
Just nu vill jag vara med mina barn. Prata med min man. Göra det där armbandet. Gå den där promenaden. För just nu är det enda jag vet. Imorgon kan det vara försent. Jag tror att jag har lärt mig vilka saker som "måste" göras o vilka som kan vänta. Vilka saker som är mina krav o vilka som är plikter. Som att gå till jobbet enligt schema o betala räkningarna i tid. Så'nt är verkligen viktigt.
Men att eliminera varenda liten smula o vattendroppe från diskbänken känns ganska oviktigt ur ett världsfredsperspektiv.
Min brottningskamp fortsätter. Ska jag? Ska jag inte? Vad vill jag? Vad vill jag inte? Varför?
Om jag lever livet passionerat o känslomässigt, vad vinner jag? Vad förlorar jag?
Det är mitt liv. Min kropp. Mina tankar. Ingen är precis som jag. Alltså finns det ingen mall. Inget rätt eller fel för mig i jämförelse med andra. Det är ju som att jämföra äpplen med päron. Båda frukter men så olika ändå. Vi är människor, lika men ändå olika. Du har rätten att vara just du. Jämför inte med andra. Hitta din väg. Dina mått. Dina upplevelser. Ingen är som du. Dina erfarenheter har lett dig till den plats du är idag. Därför agerar du utifrån det. Ingen vet hur det är att vara du. Stå rak i ryggen o välj det du vill, som passar dig.
Heja oss alla & Gott nytt år!!!
Hmm...ska jag ta den där chokladbiten nu???
Lösning:
Nr 1: Jamen, varsågod ät den där chokladbiten - lev livet...imorron kan du vara död!
Nr 2: Nej, inte ska du väl äta den där chokladbiten - du vill väl inte gå upp i vikt!?
Situation B: - Åh, vad jag har ont idag!!!
Lösning:
Nr 1: Lilla gumman, vad du kämpar, du behöver verkligen lite lindring. Här! Ta en värktablett så
får du en paus ifrån smärtan.
Nr 2: Allvarligt, du får väl stå ut med lite värk...så farligt är det ju inte. Du kan ju inte knapra
tabletter så fort det är något.
Situation C: - Usch, så stökigt det är i köket!
Lösning:
Nr 1: Bry dig inte om det. Det är en ny dag imorgon, då kan du ta hand om det. Nu kan du gå o lägga
dig för du behöver ju sova.
Nr 2: Men...hallå!!! Du kan väl inte gå o lägga dig nu!!! Disken blir ju helt intorkad o det kommer att
lukta vedervärdigt om du inte tar hand om köket nu. Och tänk så skönt du kommer att sova när
du har röjt undan allt i köket. Lite till kan du.
Ja, situationerna kan radas upp. Ämnena är många, men samvetet det samma. Fast ändå inte. Det gäller att prioritera rätt. Ibland är det lättare, som till exempel situation C med köket. Jag har verkligen förändrats med åren. Idag kan jag faktiskt gå o lägga mig med ett stökigt kök o tänka att det ju faktist är en dag imorgon också. Anticimex står oftast inte med skyddsdräkt o saneringsspruta o knackar på dörren morgonen efter. Det är inte radioaktivt avfall vi pratar om. Bara lite intorkade flingor o småflugor som envist surrar runt paradiset som en gång var min diskho.
"Just nu, vill jag leva...just nu, vill jag känna..." Mindfulness à la Tomas Ledin ;)
Just nu vill jag vara med mina barn. Prata med min man. Göra det där armbandet. Gå den där promenaden. För just nu är det enda jag vet. Imorgon kan det vara försent. Jag tror att jag har lärt mig vilka saker som "måste" göras o vilka som kan vänta. Vilka saker som är mina krav o vilka som är plikter. Som att gå till jobbet enligt schema o betala räkningarna i tid. Så'nt är verkligen viktigt.
Men att eliminera varenda liten smula o vattendroppe från diskbänken känns ganska oviktigt ur ett världsfredsperspektiv.
Min brottningskamp fortsätter. Ska jag? Ska jag inte? Vad vill jag? Vad vill jag inte? Varför?
Om jag lever livet passionerat o känslomässigt, vad vinner jag? Vad förlorar jag?
Det är mitt liv. Min kropp. Mina tankar. Ingen är precis som jag. Alltså finns det ingen mall. Inget rätt eller fel för mig i jämförelse med andra. Det är ju som att jämföra äpplen med päron. Båda frukter men så olika ändå. Vi är människor, lika men ändå olika. Du har rätten att vara just du. Jämför inte med andra. Hitta din väg. Dina mått. Dina upplevelser. Ingen är som du. Dina erfarenheter har lett dig till den plats du är idag. Därför agerar du utifrån det. Ingen vet hur det är att vara du. Stå rak i ryggen o välj det du vill, som passar dig.
Heja oss alla & Gott nytt år!!!
Hmm...ska jag ta den där chokladbiten nu???
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)