#*¤!)#%*!!!!!

Det är tur för er alla att jag inte brukar svära. För hade jag gjort det så hade jag svurit nu så solen gått i moln, fåglarna slutat att kvittra o löven ramlat ner från träden i förtid.
JAG ÄR SÅ ARG! LEDSEN! FRUSTRERAD!

Idag hade jag äntligen tid hos min sjukgymnast. Min räddning i livet. En barmhärtig samarit som hjälper min kropp att åter fungera. Hela kroppen skriker efter hjälp. Precis då bestämmer sig vår bil för att inte starta. Inte ett enda litet motorljud. Bara ett litet klickande o en suck från plåtskrället. Med ens förstår jag att dagen inte alls blir som jag har tänkt mig. Det är ingen idé att försöka få igång bilen m startkablar för jag missar ändå tiden hos sjukgymnasten. Ringer o lämnar återbud. Ber om en ny tid. Jodå, det finns...DEN 11 OKTOBER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hur sjutton ska jag överleva till dess??? Det är här jag bryter ihop. Blir så ledsen. Men vad tjänar det till? Mina tårar ger mig ändå ingen ny tid eller får tiden att gå fortare till den 11 oktober. Så det är bara att torka tårarna o acceptera läget. Gilla läget? Nä, aldrig i livet!

Som en livets ironi är att jag förbannat den gamla Forden som nästan bestod av mer rost än vinröd metalliclack o vars underrede närmast skulle passat som durkslag. Igår skrotade vi den. Idag hade den varit min räddning. För trots att den blev underkänd på senaste besiktningen o massor hade behövt göras på den så hade den bergis startat på ett kick som den alltid gjort. Men nu startar den varken här eller där. Nu har den rullat ut från vår gård för sista gången för att brumma iväg till den eviga bilvilan. Tänk om vi ändå hade väntat med att skrota den till nästa vecka. Tänk om. Fast nä, det gör ju varken från eller till med denna tanke heller. Jag sitter fortfarande hemma i min soffa o deppar.

"Självklart klarar vi oss med en bil!" har jag sagt om o om igen när vi lagt upp planerna för framtiden. "Det kommer att gå bra!" Ja, det gör det säkert...men stopp ett tag! Menade jag då bara en bil i taget? För nu har vi ju noll bilar som rullar helt plötsligt. Ja, ja...nu har jag satt igång batteriladdare så vi får igång vår döda bil o kan åka o köpa ett nytt hjärta till den. Undrar om jag kan köpa en ny rygg samtidigt till mig då också!?

Musiken och jag

Den som känner mig vet att jag lever genom och i musiken alltid. Jag lyssnar på musik morgon, middag o kväll. När jag pysslar, tränar eller lagar mat. Tillsammans med familjen, vännerna eller alldeles ensam. Musiken är min bästa vän. Den hjälper mig att gråta, den får mig att le, får mitt kärleksfulla hjärta att svämma över eller ger mig en spark i baken till att göra något jag borde.

Musiken gör tidsresor möjliga. På en sekund, på första tonen kan jag slungas långt bak i tiden eller bara en vecka eller två. Människor, platser o dofter uppfyller mitt sinne igen. Musiken får mig att drömma, längta o hoppas. Med musiken blir jag en globetrotter. Jag reser genom livet med min vän.
1977 sjöng ABBA:

"Thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance what are we?
So I say thank you for the music
For giving it to me "

Jag kunde inte ha uttryckt mig bättre än så. Tack Björn o Benny för det! :)

Idag har återfunnit en gammal vän. Peter Le Marc har sjungit för mig hela eftermiddagen i min pysselvrå. Det var ett tag se'n jag hörde "Starkare än ord". Ett tag kunde man höra den jämt på radion o då tappade den i sitt värde. Nu upptäckte jag på nytt styrkan i låten. Just idag gav denna mig precis det jag behövde höra. Så här är texten mot slutet:

"Du bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig

Dina våndor ska snart lätta
Så ge din själ en smula ro
Du har ett språk du inte känner
Så mycket starkare än ord

Så mycket starkare än ord"

Arrogans

Idag mötte jag en person jag är bekant med. Jag vet att hen såg mig o jag vet dessutom att hen är minst lika bekant med mig som jag med hen. När det bara är någon meter kvar säger jag ett glatt: "Hej!" Men jag möts av en stenstod. Ingen som helst reaktion. Som om jag inte fanns. Rätt förbi mig gick hen. Vad paff jag blev. Tyvärr är det inte första gången jag möts av TOTAL arrogans från denna person.

"Arrogant = högdragen, förmäten, utmanande" (Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket)

Alltså, snacka om pinsamt!!! Men för vem då? Tja, första reaktionen är ju att jag tycker det är pinsamt för mig men när jag funderat en stund på det så är det nog hen som det är mest pinsamt för. Hur är det möjligt att sätta sig på så höga hästar att man inte kan tänka sig att hälsa på en medmänniska? Dessutom när det handlar om att man har gemensamma nämnare i livet o möts lite nu och då. Jag förstår inte. Har hen kanske slut på platser i sitt liv precis som Svenska Akademien har ett visst antal stolar för sina ledamöter. När platserna är fyllda så får man inte in en endaste liten själ till. Tragiskt kan jag tycka. Inte med Svenska Akademien...nä, jag tänkte främst på denne stackare som måste stänga ute fantastiska människor som jag.

Åter till betydelsen av arrogant, enligt SAOL. Sista ordet är utmanande. Jo, det kan jag lugnt säga att det stämmer. För det var länge se'n jag fick en så'n oerhörd lust att sparka nå'n på smalbenet. Då kanske hade jag fått nå'n reaktion...fast jag är inte säker.

Förlåt mig om jag någon gång har varit orättvis mot någon. Rentav arrogant. Det är verkligen ingen fin egenskap. Det är ett misslyckande. Men jag vill kämpa för att behandla alla lika.
Det har hänt att jag gömt mig eller gått en omväg för att slippa träffa någon. Det händer när jag mår dåligt. När jag har ont orkar jag ibland inte möta andra. För det är inte speciellt roligt att berätta hur det står till. Alla vill inte heller lyssna på "klagovisan". Man ska ju bara svara "Jo, tack...det knallar o går!" på frågan: "Hur e läget?" Det knallar o går???? Men om det inte alls knallar...ja, ja...det är ett annat kapitel. Kanske borde jag bara svara positivt o se'n bara gå vidare. Utan att gömma mig. Det är väl inte så farligt. Ärlighet kan vi syssla med en annan dag ;)

Nästa gång vi möts hen o jag så vet jag inte vad jag ska göra. Fast det är ju ingen stor grej. Jag bryr mig ju egentligen inte. Jag klarar mig alldeles utomordentligt bra utan hens uppmärksamhet o vänskap. Fast en spark på smalbenet hade kanske ändå varit lite kul...

Förnuft o känsla

Känslan att inte vara tillräcklig kommer över mig ibland. Är det inte det ena så är det det andra.
Inte tillräckligt...intelligent, snygg, glad, trendig, smal, social...listan kan göras väldigt lång. Förbaskade känslor. De är ju inte speciellt snälla eller relevanta...oftast. Men är det inte så, att ju fler som vågar uppmuntra o peppa andra, desto färre blir sänkta av mindervärdeskänslor. Även om vi innerst inne vet vårat värde så behöver vi höra positiva saker om oss själva. Och vi växer själva genom att säga bra saker till andra.

Nästa grej är att verkligen fokusera på det man kan o det man är. Skit i det som du inte kan...eller sätt upp det som ett mål att sträva emot. Fast bara om det är vettigt. Att bli lika smal som en sjukt spinkig modell på catwalken är sannerligen inget att kämpa för. Det gäller verkligen att fokusera. Prioritera. Vara sig själv. Ett av många "visdomsord" jag sett på diverse skyltar o tavlor i affärer har fastnat. Ett mantra att ta till sig!?: "Be yourself! Everyone else is already taken!"

Men det är svårt att skaka av sig gamla erfarenheter. Fast det går bättre o bättre ju äldre jag blir.
Njut av livet o glöm inte bort att se dina fina egenskaper!

Kram