Kära smärta!


Nu vill jag göra slut. Vi har haft ett långt liv tillsammans, men nu tycker jag att vi inte passar ihop längre. Jag tycker att du tar alldeles för stor plats. Du visar ingen hänsyn till om jag inte vill hänga med dig varje dag. Du bara bufflar på och tycker att jag ska avbryta allt jag håller på med. Visst är du rar som väcker mig på morgonen ibland och hälsar god morgon, men jag skulle hellre uppskatta att du lät mig sova. Dina kramar kan jag också leva utan. Du är alldeles för hårdhänt. Vad sägs om att vara lite mjuk och följsam? Eller kanske ge mig lite utrymme att andas och förverkliga mig själv. Fast jag förstår att du vill vara med mig, jag är ju så snäll och orkar inte bråka med dig så ofta. Och du verkar gilla hela mig. Det är ju bra. Men kunde du inte lämnat någon del kvar till mig som bara jag kan få rå om? Det tycker jag är lite väl egoistiskt.


Sedan tycker jag inte alls om att du tagit med dig din vän tröttheten. Hen har jag inte bjudit in till vårt hus. Tröttheten är lika envis som du och bara flyger på mig som om jag inte hade någon talan. Ni måste ha gaddat ihop er om när ni ska slå till för när du attackerar så följer tröttheten efter som om det vore din skugga. Ni borde gå en kurs så ni blev mer väluppfostrade och lärde er lyssna till andra. Jag vet att ni inte plågar bara mig. Har ni inte förstått att ni inte är omtyckta när ni håller på som ni gör. Nä, jag tycker att du och tröttheten kan flytta ihop och flytta till en...grindstolpe eller nå't. För levande varelser kan ni låta bli.


Skulle du nu inte klara dig utan mig så kan du väl ändå tona ner dig lite! Inte slita ut vårt förhållande med att vara så enträgen. Lagom är bäst, liksom. Vi behöver inte ses varenda dag och du behöver inte vara så intensiv. Hur svårt kan det vara?


Tack för att du förstår och respekterar mina känslor!


Mvh...eller nä, inte alls vänlig!
Med arg hälsning


Tess

Kreativitetens baksida

Att vara en kreativ person är helt fantastiskt. Det liksom bubblar i hjärnan av alla idéer som vill komma ut och se dagens ljus. Färger, former och material mixas och sätts ihop. Flödet är fritt och variationsrikt. Det känns som om mina kreativa lungor får syre. Jag andas och skapar. Andas och skapar. Men ibland är det precis tvärtom. Det tar stopp. Som att köra huvudet i väggen. Det finns ingen lust. Ingen energi. Bara trötthet. Syret är slut.


Så är det nu.


Då är det inte roligt alls att vara den "kreativa". För om man vanligtvis är känd för att prestera, att skapa litet eller stort, då är det lätt att känna sig tyngd under andras förväntningar. "Du som är så kreativ kan väl göra...". Det är glädjande och självklart smickrande att andra tycker det jag gör är bra, men hur ska jag få alla att förstå att jag inte alltid orkar. Att det bakom mina alster ligger en passion, en lust och mycket tid. Känns ibland som om jag målat in mig i ett hörn.


Har funderat en del på det där med förväntningar. Vad kan jag förvänta mig av mina medmänniskor? Vad kan andra förvänta sig av mig? Såklart har min chef rätt att förvänta sig att jag kommer till jobbet. Att jag gör ett bra jobb dessutom. Men min arbetsgivare har inte rätt att förvänta sig att jag ska göra jobb på fritiden utan lön. (Nu är detta bara ett exempel. ABSOLUT INTE förankrat i mitt liv. Alltså bara för att få er att förstå min tankegång!) Annars är det ju inte mkt man kan förvänta sig av andra. Jag skulle vilja kalla det för förhoppningar istället. Jag hoppas att det blir si eller så...inte att jag väntar mig att ditten eller datten ska hända. Men jag kanske bara är känslig. Det vet jag att jag är. Dessutom har jag VÄLDIGT svårt för att göra andra människor besvikna. Jag vill att ni ska kunna lita på mig. Att ni ska känna er trygga med att jag finns till för er. Men jag vet också att jag trots allt inte är sämre om jag inte orkar. Om jag måste tacka nej till saker  eller säga att jag inte har tid. Det handlar inte alls om att min kärlek eller medmänsklighet har minskat.


Nu är det tungt. Jag är nästan alltid trött. Den extrema kylan tar så enormt mkt energi. Jag har svårt för att andas rent fysiskt ute i kylan och kroppen skrumpnar liksom ihop som ett russin och värker. Men jag går upp varje morgon. Går till jobbet när jag ska. Jobbar på så gott jag kan. Då och då räcker energin till att sätta mig några minuter och meditationsmåla mandalas. Det är så det är. Det är så det får vara.


Ha tålamod kära vänner! Jag gör så gott jag kan! Efter vinter kommer vår och då kommer jag förhoppningsvis att liksom björnen kommer ut ur sitt ide få mina kreativa lungor att ta in syre igen!


Kram