Hela mitt liv har präglats av den tiden jag var mobbad i skolan. Orden har hängt kvar i mitt minne, min själ o mitt hjärta. Djupa sår som haft svårt att läka och om de läkt en aning så kunde de lätt rivas upp igen för att åter bli infekterade o variga. En latent kramp i mitt inre. Något som gjort mig partiellt förlamad. Trots att det var över 30 år sedan och jag vuxit upp från flicka till kvinna så har mitt inre inte hängt med.
Runt omkring mig idag har jag en fantastisk familj o underbara vänner som älskar mig precis som jag är. Som stöttar o hjälper mig. Vänner som är raka o ärliga. Som jag kan lita på. Fast ändå har jag känt mig utanför o inte riktigt fått in i min hjärna att de verkligen tycker om mig. Har funderat oändligt många gånger på varför jag inte kan fatta. Varför inte känslorna kan gå hand i hand med förståndet. Bland alla fina vänner finns det en som jag ser upp till väldigt mkt. En av hans fina sidor är att vara rak o säga sanningen. Han brukar bli "arg" på mig för att jag inte förstår vad han säger: "Men, jag sa ju bara sanningen..!"
Jag tror att jag eventuellt har kommit på förklaringen till min något "tröga" hjärna. Det slog mig häromdagen när jag fick ett meddelande av en gammal klasskompis. Hon hade blivit otroligt ledsen efter att ha läst om mina upplevelser i skolan. Hur kunde detta ske? Varför gjordes inget? Sedan sa hon något som jag ALDRIG har hört eller förstått:
"Du var nog mer förebild för mig tror jag, duktig på allt: måla, alla ämnen i skolan.
I mina ögon var du ju perfekt som nästan alltid hade alla rätt.
Det hade verkligen inte jag hur jag än kämpade på.
Jag minns i alla fall att jag brukade säga när jag satt där hemma med far o läste i mellanstadiet att jag sa: önskar att jag var så smart som Therese:0)Sug på det du:0)"
OJ!!! Vad jag blev glad över att få höra det där. Det hade jag ju inte någon som helst aning om. Jag fick bara intrycket att alla tyckte jag var en tönt, en plugghäst o fåntratt som genom framgångarna rent intellektuellt gav mobbarna ytterligare en sak att påpeka som udda o fel. Detta var alltså inte helt sant. Det fanns klasskompisar som inte höll helt med om den saken.
Det otroligt fåniga o fenomenalt dumma i detta läge är att jag såg upp till henne för hennes popularitet o utseende. Men jag sa aldrig heller någonting!!!!
Så där gick jag omkring o ville vara som hon, samtidigt som hon önskade att hon var som jag.
Jag vill absolut inte anklaga mina gamla klasskompisar för hur de agerade. Man vet inte hur man ska göra när man är ett barn. Man förstår inte alltid konsekvenserna för sitt handlande. Barn agerar utifrån den situation de befinner sig i. Många barn mår otroligt dåligt, därför måste de omedvetet trycka ner någon annan för att framstå i bättre dager själva. Detta är psykologi. Något ett barn inte kan förstå. Det är de vuxna som ska förstå. Det är de som ska förhindra att både de egna o andras barn inte far illa. Tänk om de vuxna hade hjälpt barnen mer o förklarat för barnen vad som är rätt o fel. Men det är aldrig försent! Börja nu! Var ett föredöme för dina barn, dina elever eller barnen i grannskapet. Det är vi vuxna som bär ansvar för hur barnen blir o vad de tänker.
Orden som sas när jag blev mobbad har levt kvar i mitt inre som en tjock mur som hindrat orden efter mobbningen att ta sig förbi. Men nu har det blivit en spricka i min mur. Tack vare orden från min gamla klasskompis. Jag var omtyckt redan då. Hjärtat fylls av värme när de nya orden sipprar in. De har kommit för att stanna o ingen är lyckligare än jag!
onsdag 27 mars 2013
fredag 22 mars 2013
Monstret är löst!
Så var det det där med värken.
Idag var det dags igen. Ihållande, molande, envis o tråkig. Den snor min energi o min glädje. Förvandlar mitt leende till en rynkig panna. Ger mina barn en mamma liggande i soffan. Min man får en tråkig fru.
Värkmonstret har checkat in o tagit över min varelse o jag kan inget annat än kapitulera.
Men mina barn bryr sig inte om att mamma inte orkar. De är fulla med kärlek o glädje i alla fall. De klagar aldrig. Aldrig heller min käre make. Jag är lyckligt lottad mitt i smärtan. Det gör att jag härdar ut. Solstrålarna som lyser in genom fönstret är en annan del i att jag kan vila i min situation. Det är ju så det är just nu. Vad kan jag göra?
O vet ni hur mkt man kan göra m barnen liggande i soffan? Man kan prata o umgås ändå trots att kroppen inte orkar vara upprätt.
Jag kan byta ut frustrationen mot lugn. Slappna av i att behöva stöd o hjälp. En vis människa undrade en gång om jag tyckte det var jobbigt när andra bad mig om hjälp? Nej, det tycker jag ju inte, tvärtom det är roligt att få hjälpa andra o få känna sig behövd. Då tyckte han att jag skulle va schysst mot mina vänner o låta dem få känna samma tillfredsställelse i att få hjälpa mig. Tål att tänkas på!
Nu ska jag njuta av solstrålarna o ropa på mina älskade barn för nu vill jag kramas! :)
Idag var det dags igen. Ihållande, molande, envis o tråkig. Den snor min energi o min glädje. Förvandlar mitt leende till en rynkig panna. Ger mina barn en mamma liggande i soffan. Min man får en tråkig fru.
Värkmonstret har checkat in o tagit över min varelse o jag kan inget annat än kapitulera.
Men mina barn bryr sig inte om att mamma inte orkar. De är fulla med kärlek o glädje i alla fall. De klagar aldrig. Aldrig heller min käre make. Jag är lyckligt lottad mitt i smärtan. Det gör att jag härdar ut. Solstrålarna som lyser in genom fönstret är en annan del i att jag kan vila i min situation. Det är ju så det är just nu. Vad kan jag göra?
O vet ni hur mkt man kan göra m barnen liggande i soffan? Man kan prata o umgås ändå trots att kroppen inte orkar vara upprätt.
Jag kan byta ut frustrationen mot lugn. Slappna av i att behöva stöd o hjälp. En vis människa undrade en gång om jag tyckte det var jobbigt när andra bad mig om hjälp? Nej, det tycker jag ju inte, tvärtom det är roligt att få hjälpa andra o få känna sig behövd. Då tyckte han att jag skulle va schysst mot mina vänner o låta dem få känna samma tillfredsställelse i att få hjälpa mig. Tål att tänkas på!
Nu ska jag njuta av solstrålarna o ropa på mina älskade barn för nu vill jag kramas! :)
Alla borde ha en blogg.
Ibland har jag tänkt att jag är ensammast i hela väääärlden om att känna som jag känner eller tycka som jag tycker. Jag har känt mig verkligen som en udda fågel o så har jag deppat ihop för en eventuell småsak. Men jag har lärt mig med åren att jag inte alls är så ensam som jag trott. Överallt finns det människor som har känt eller varit med om samma saker som jag.
Vilken lättnad det är när man vågar dela med sig av sina funderingar o det visar sig att den man lättat sitt hjärta för OCKSÅ hade tänkt likadana tankar. Det kunde man ju inte ha en aning om. Hur skulle man veta det om man inte hade vågat berätta??? Det är där jag tycker ett forum som en blogg eller sociala medier kommer in. Såklart att man kan prata IRL med varandra också...det är ju det absolut bästa. Men det är inte alltid det är så lätt att sitta inför andra o säga vad som rör sig i hjärtat o hjärnan.
Vad jag vill få fram är i alla fall att om vi delar med oss av våra tankar o vågar vara sårbara så tror jag att det skulle vara så mkt enklare att leva med sig själv. Att inse att man är helt normal som tänker o känner på ett visst sätt. För visst är det skönt när man inser att den man satt på en piedestal alldeles onårbar, faktiskt kämpar med exakt samma känslor som man själv brottas med. Den man minst anar kan vara den som är mest lik en själv.
Dagens slutkläm blir ett citat som jag såg på en skylt i en inredningsaffär: "Be yourself - everyone else is already taken!
Puss & kram!
Vilken lättnad det är när man vågar dela med sig av sina funderingar o det visar sig att den man lättat sitt hjärta för OCKSÅ hade tänkt likadana tankar. Det kunde man ju inte ha en aning om. Hur skulle man veta det om man inte hade vågat berätta??? Det är där jag tycker ett forum som en blogg eller sociala medier kommer in. Såklart att man kan prata IRL med varandra också...det är ju det absolut bästa. Men det är inte alltid det är så lätt att sitta inför andra o säga vad som rör sig i hjärtat o hjärnan.
Vad jag vill få fram är i alla fall att om vi delar med oss av våra tankar o vågar vara sårbara så tror jag att det skulle vara så mkt enklare att leva med sig själv. Att inse att man är helt normal som tänker o känner på ett visst sätt. För visst är det skönt när man inser att den man satt på en piedestal alldeles onårbar, faktiskt kämpar med exakt samma känslor som man själv brottas med. Den man minst anar kan vara den som är mest lik en själv.
Dagens slutkläm blir ett citat som jag såg på en skylt i en inredningsaffär: "Be yourself - everyone else is already taken!
Puss & kram!
fredag 15 mars 2013
Jämförelsepanik!
Visst är det väl konstigt att man aldrig lär sig. Jag har absolut blivit bättre men jag är inte framme än. Jag sätter upp ett mål för min egen utveckling. Bara fokus på hur jag förändras o går framåt. Inte titta på andra o jämföra mig med dem. Det är mitt liv. Min kropp o min själ. Ett skräddarsytt schema som ska passa just mig. O det går framåt. Jag borde vara nöjd med det. Men då kommer det där lilla monstret tassande in på hjärnkontoret o säger väldigt dumma saker som: "Du har inte varit lika effektiv som kompisen. O fuskat har du gjort också. Då kan du väl inte räkna med att få samma resultat."
OK, så här är det! För ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i min motion. Jag har varit väldigt stilla under många år för att jag haft så pass dålig fysisk hälsa p g a en arbetsskada som sedan lett till fibromyalgi. Varje gång jag försökt ta tag i motionen så har kroppen tvärnitat o gett mig diverse inflammationer. Nu skulle jag gå försiktigt fram. O det var just att gå som var lösningen, vändningen på min situation. Jag började promenera. Laddade mobilen med låtar i bra tempo o gick 30 min varje dag i regn som sol. Det fungerade! Jag började få tillbaka mig själv.
Hösten kom o i september började jag träna inomhus istället. Knåpade med hjälp av sjukgymnasten ihop ett träningspass som passade mig precis perfekt. Nu tränar jag 3 ggr/vecka ca 50 min/gång. Det är helt otroligt bra. Jag ser verkligen resultat. Jag mår bättre, orkar mer o kroppen förändras till det positiva. Men det är just vid det sistnämnda som jag snubblar lite. Tappar fokus. Börjar bli missnöjd.
Jag har ända se'n jag började promenera i mars förra året haft som mål att träna o leva på ungefär som vanligt. Inte äta någon speciell diet eller förbjuda något. Visst försöker jag undvika sötsaker i veckorna men det är inte belagt med spöstraff om jag fuskar. Jag bestämde mig också för att inte hålla på med att väga mig för att inte få fel fokus. Det är här det blir orättvist. För om jag inte kan redovisa HUR många kilon jag har gått ner, vad har jag då att visa upp? Jag vet inte vad jag vägde innan jag började promenera o har heller ingen aning om hur det är nu. Har testat att ställa mig på en våg i smyg när jag varit o hälsat på någon men då har jag blivit helt förtvivlad. Så onödigt gjort att utsätta mig för det när jag inte har någonting för det. Så här står jag nu...ganska vältränad, har byggt en massa muskler o tycker fortfarande att jag inte har lyckats. För jag vet ju inte exakt hur kiloduktig jag varit.
Tänk om vi alla kunde släppa fokus på vågen o titta på hur vi faktiskt mår. Släppa den jämförelsepanik som uppstår när man sneglar på kompisens framsteg o titta på sin egen högst välmående kropp i spegeln. Säga åt denna fantastiska människa som kämpar o sliter för att utvecklas både i kropp o knopp.
Nu ska jag gå till min spegel. Där är hon. Hon ska få mitt beröm o min uppskattning. För det är hon värd. Se'n ska jag även säga till henne att nu får hon sluta blogga o börja städa huset för imorron ska det komma andra oerhört vackra människor på middag :D
OK, så här är det! För ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i min motion. Jag har varit väldigt stilla under många år för att jag haft så pass dålig fysisk hälsa p g a en arbetsskada som sedan lett till fibromyalgi. Varje gång jag försökt ta tag i motionen så har kroppen tvärnitat o gett mig diverse inflammationer. Nu skulle jag gå försiktigt fram. O det var just att gå som var lösningen, vändningen på min situation. Jag började promenera. Laddade mobilen med låtar i bra tempo o gick 30 min varje dag i regn som sol. Det fungerade! Jag började få tillbaka mig själv.
Hösten kom o i september började jag träna inomhus istället. Knåpade med hjälp av sjukgymnasten ihop ett träningspass som passade mig precis perfekt. Nu tränar jag 3 ggr/vecka ca 50 min/gång. Det är helt otroligt bra. Jag ser verkligen resultat. Jag mår bättre, orkar mer o kroppen förändras till det positiva. Men det är just vid det sistnämnda som jag snubblar lite. Tappar fokus. Börjar bli missnöjd.
Jag har ända se'n jag började promenera i mars förra året haft som mål att träna o leva på ungefär som vanligt. Inte äta någon speciell diet eller förbjuda något. Visst försöker jag undvika sötsaker i veckorna men det är inte belagt med spöstraff om jag fuskar. Jag bestämde mig också för att inte hålla på med att väga mig för att inte få fel fokus. Det är här det blir orättvist. För om jag inte kan redovisa HUR många kilon jag har gått ner, vad har jag då att visa upp? Jag vet inte vad jag vägde innan jag började promenera o har heller ingen aning om hur det är nu. Har testat att ställa mig på en våg i smyg när jag varit o hälsat på någon men då har jag blivit helt förtvivlad. Så onödigt gjort att utsätta mig för det när jag inte har någonting för det. Så här står jag nu...ganska vältränad, har byggt en massa muskler o tycker fortfarande att jag inte har lyckats. För jag vet ju inte exakt hur kiloduktig jag varit.
Tänk om vi alla kunde släppa fokus på vågen o titta på hur vi faktiskt mår. Släppa den jämförelsepanik som uppstår när man sneglar på kompisens framsteg o titta på sin egen högst välmående kropp i spegeln. Säga åt denna fantastiska människa som kämpar o sliter för att utvecklas både i kropp o knopp.
Nu ska jag gå till min spegel. Där är hon. Hon ska få mitt beröm o min uppskattning. För det är hon värd. Se'n ska jag även säga till henne att nu får hon sluta blogga o börja städa huset för imorron ska det komma andra oerhört vackra människor på middag :D
torsdag 14 mars 2013
Dagen efter.
Jag känner mig alldeles omtumlad. Dels av all fantastisk respons men mest av att äntligen våga lätta på hjärtat. Känns som om jag kan bli en hel människa när jag rensar ut "spökena" ur både hjärna o hjärta. Det är det som är mitt mål...att utvecklas o gå framåt.
Men det är inte lätt att ta bort känslorna som kommer fram omedvetet. Det kan vara en låt från dåtiden, en doft, en plats eller en bild...POFF!!!...så har jag rest 30 år tillbaka i tiden. Men som tur är fastnar jag inte där. Jag har lärt mig att säga till mig själv...till den lilla flickan...att hon är bra. Precis just som hon är. Jag hade behövt Tess 41 år för 30 år sedan. Hon är klok, varm, trygg o kärleksfull. Känner att det faktiskt går att trösta den lilla flickan. För hon finns ju fortfarande kvar där inne. Jag kan bli min egen coach o tröstare.
Ibland undrar jag hur de mår. Mina gamla plågoandar. Vet att det inte är politiskt korrekt att önska olycka åt någon annan. Men ibland har jag gjort det. Antar att det är en del av processen. Fast bäst är ändå att de inte finns i mitt liv längre. Det är ganska skönt med ett fysiskt avstånd på 60 mil. Jag slipper springa på dem i "byhålan" där jag växte upp. Jag kan andas. Leva fritt, precis som jag vill.
Jag kan rekommendera att flytta ifrån platsen där allt jobbigt fanns. Det är som att kliva ur ett skal. Att börja om. Ingen vet vem du är eller vad du varit med om. Det finns en rättvis chans att få visa vem man är när ingen har sagt åt mig vem jag är eller hur jag ser ut.
Minns en gång när vi skulle få en ny klasskompis. Han kom från Frankrike. De två tjejer som plågade mig mest berättade för honom vad jag hette: "Terré Diarré" Otroligt kreativt o roligt...eller!? Nja, det var väl samma gamla skitsnack som vanligt. Nya klasskompisen trodde inte på dem. Tack! Fast då fick jag höra den "käcka" slagdängan: "Vem var det som pissa o fes? Jo, det var Therése!" varpå alla skrattade hånfullt. Hur tar man sig ur det???
Det fanns trots allt personer som ställde upp o vägrade acceptera mobbingen. De minnena sitter också kvar...som ett mjukt duntäcke att falla tillbaka på. När jag gick i sjuan blev jag kär i en kille i nian. JÖSSES! vad kär jag var. Han var snygg, cool o glad.
"Vi kan fråga chans på honom!!!" sa mobbare 1 o 2. "Nej, jag vill inte!!!" sa jag. Gissa om de lyssnade?! Kanske inte så höga odds på det svaret. Jag blev högröd i huvudet o ville trycka på tabortmigknappen. Mobbare 1 o 2 kom glada tillbaka o sa att han skulle tänka på det över helgen.
På måndagen fick jag nej. Världen rasade ihop. Inte nog med att jag hade fått nobben. Alla visste det också. Jag var alltså ful o dum o inga killar skulle vilja ta i mig med tång.
På kvällen ringer telefonen. Jag svarar. Det var HAN!!! Trodde jag skulle svimma. Han förklarade att han var ledsen för att han inte ville va ihop med mig. "Jag tycker man ska lära känna varann först. Och jag känner ju inte dig!" Förstår ni vilken underbar kille!!! Sedan berättade han för mig vad tjejerna sagt om mig. Att jag luktade koskit för jag bodde på en bondgård, jag var med i Pingstkyrkan o min pappa var politiskt engagerad i KDS, som det hette på den tiden. Men han valde att inte lyssna på dem. Han ville lära känna mig. Vi pratade länge. O vi hördes av flera gånger.
Nu blev det visserligen inte han o jag men jag har burit med mig hans inställning sedan dess. Det hände att jag fick en kram i korridoren på skolan. "Hej! Har du fått nå'n kram av mig idag? Inte!? Då ska du få en nu!" Se'n kramade han mig inför hela skolan. OK lite pinsamt men helt underbart :)
Idag är jag väldigt kramad o älskad. Det är det som är viktigast!
Men det är inte lätt att ta bort känslorna som kommer fram omedvetet. Det kan vara en låt från dåtiden, en doft, en plats eller en bild...POFF!!!...så har jag rest 30 år tillbaka i tiden. Men som tur är fastnar jag inte där. Jag har lärt mig att säga till mig själv...till den lilla flickan...att hon är bra. Precis just som hon är. Jag hade behövt Tess 41 år för 30 år sedan. Hon är klok, varm, trygg o kärleksfull. Känner att det faktiskt går att trösta den lilla flickan. För hon finns ju fortfarande kvar där inne. Jag kan bli min egen coach o tröstare.
Ibland undrar jag hur de mår. Mina gamla plågoandar. Vet att det inte är politiskt korrekt att önska olycka åt någon annan. Men ibland har jag gjort det. Antar att det är en del av processen. Fast bäst är ändå att de inte finns i mitt liv längre. Det är ganska skönt med ett fysiskt avstånd på 60 mil. Jag slipper springa på dem i "byhålan" där jag växte upp. Jag kan andas. Leva fritt, precis som jag vill.
Jag kan rekommendera att flytta ifrån platsen där allt jobbigt fanns. Det är som att kliva ur ett skal. Att börja om. Ingen vet vem du är eller vad du varit med om. Det finns en rättvis chans att få visa vem man är när ingen har sagt åt mig vem jag är eller hur jag ser ut.
Minns en gång när vi skulle få en ny klasskompis. Han kom från Frankrike. De två tjejer som plågade mig mest berättade för honom vad jag hette: "Terré Diarré" Otroligt kreativt o roligt...eller!? Nja, det var väl samma gamla skitsnack som vanligt. Nya klasskompisen trodde inte på dem. Tack! Fast då fick jag höra den "käcka" slagdängan: "Vem var det som pissa o fes? Jo, det var Therése!" varpå alla skrattade hånfullt. Hur tar man sig ur det???
Det fanns trots allt personer som ställde upp o vägrade acceptera mobbingen. De minnena sitter också kvar...som ett mjukt duntäcke att falla tillbaka på. När jag gick i sjuan blev jag kär i en kille i nian. JÖSSES! vad kär jag var. Han var snygg, cool o glad.
"Vi kan fråga chans på honom!!!" sa mobbare 1 o 2. "Nej, jag vill inte!!!" sa jag. Gissa om de lyssnade?! Kanske inte så höga odds på det svaret. Jag blev högröd i huvudet o ville trycka på tabortmigknappen. Mobbare 1 o 2 kom glada tillbaka o sa att han skulle tänka på det över helgen.
På måndagen fick jag nej. Världen rasade ihop. Inte nog med att jag hade fått nobben. Alla visste det också. Jag var alltså ful o dum o inga killar skulle vilja ta i mig med tång.
På kvällen ringer telefonen. Jag svarar. Det var HAN!!! Trodde jag skulle svimma. Han förklarade att han var ledsen för att han inte ville va ihop med mig. "Jag tycker man ska lära känna varann först. Och jag känner ju inte dig!" Förstår ni vilken underbar kille!!! Sedan berättade han för mig vad tjejerna sagt om mig. Att jag luktade koskit för jag bodde på en bondgård, jag var med i Pingstkyrkan o min pappa var politiskt engagerad i KDS, som det hette på den tiden. Men han valde att inte lyssna på dem. Han ville lära känna mig. Vi pratade länge. O vi hördes av flera gånger.
Nu blev det visserligen inte han o jag men jag har burit med mig hans inställning sedan dess. Det hände att jag fick en kram i korridoren på skolan. "Hej! Har du fått nå'n kram av mig idag? Inte!? Då ska du få en nu!" Se'n kramade han mig inför hela skolan. OK lite pinsamt men helt underbart :)
Idag är jag väldigt kramad o älskad. Det är det som är viktigast!
onsdag 13 mars 2013
Försöker sortera mina tankar. Vad är det som rör sig i mitt inre? Att plötsligt få känslor att komma upp till ytan som jag trodde jag var färdig med är inte helt roligt.
Det hela kom tillbaka häromdagen när jag blev vän med en gammal klasskompis. Inget ont om honom...han var schysst...men tanken på vem jag var då väcktes till liv.
Det fortsatte med att jag fick se en bild på världens räddaste o osäkraste flicka på en klassbild från en lägerskola 1983. Jag var tolv år. Bilden är tagen precis innan vi ska åka därifrån. Jag har fått ett förhatligt munsår på överläppen och försöker dölja det med ena handen. Jag ser ut som en tjej som skulle kunna gråta vilken sekund som helst. Felplacerad, rädd o ensam.
Lägerskola med klassen. Skulle ju kunna vara hur kul som helst. I stället fick det mig att må sämre än någonsin. Tänk dig att behöva tillbringa BÅDE dag o natt med dina plågoandar. Varenda sekund var osäker. Jag visste inte när, var eller hur jag skulle bli attackerad. Främst var det med ord. Jag var töntig, tjock o ful. Till råga på allt så hade jag dessutom glasögon. Idag kan jag säga att jag inte var något av det. Jag var kanske inte den coolaste av alla men jag var helt OK. Tjock var jag definitivt inte o inte heller ful. Men visst, jag var en "glasögonorm".
Vem hade bestämt att det var OK att tycka allt detta om mig? Ibland får jag för mig att det var mitt eget fel eftersom jag tillät det. Men nä, det verkar ju helt korkat. Jag försökte få stöd o hjälp men då sa bara fröken om en av mina plågoandar: "Han retar dig bara för att han är kär i dig!" End of discussion. Jahapp, vad skulle man göra då? Inget stöd o dessutom skulle det läcka ut att jag "skvallrat" o då blev allt bara ännu värre.
Åter till lägerskolan. Jag hade natten före fotot togs varit med om något av det absolut värsta man kan vara med om. Jag skulle sova i en av överslafarna. Plötsligt kommer en av tjejerna upp o lägger sig i min säng. Kaxigt o störigt som vanligt. Strax därefter kommer en av killarna i klassen in i rummet. Han kommer OCKSÅ upp o lägger sig i min säng. Jag fick mer o mer ångest. För ni ska ju inte tro att de brydde sig om att jag låg där. Nä, jag fanns inte. Skulle jag säga något så skulle det ändå inte lyssnas på. Det stönades o juckades o plötsligt blev det blött i min säng. Strax därefter klev de ner från sängen o gick o la sig. Kvar i min säng fanns jag och en kletig sörja. Ja, ni förstår ju själv vad som hänt. Detta lakan skulle hem. Hem o tvättas. Med en del av en klasskompis fasttorkad på sig.
I nio år blev jag mobbad. Fick cykeln förstörd eftersom det blev en sport att köra rakt in i mitt bakhjul så att det blev alldeles skevt. Jag fick höra ord som sitter som en inpräntad runa i mitt hjärta: "Klart ingen kille vill ha dig, jag skulle inte ens vilja ta i dig med tång!"
Jag tänker på hur illa det hade kunnat gå för mig. Jag kunde slutat framför ett tåg jag med. Tänker på stackars Linn, 13 år, som faktiskt inte orkade leva mer. Hur kunde det bli så? Varför finns det inte tillräckligt med vuxna som tar tag i detta? Som är levande föredömen på hur man respekterar en medmänniska. Vi måste bli bättre. Det får inte fortsätta så här.
Sakta men säkert har jag rest mig o blivit stark i mig själv. Det har tagit alldeles för lång tid att komma dit. Men jag är stolt för den jag är. Mitt största mål i livet är att ge mina egna barn en trygghet o självkänsla jag inte hade som barn. Jag pumpar dem med min kärlek o omtanke. Jag tror att jag är på god väg. Det är det viktigaste av allt. De är underbara mina söner.
Var rädd om dig o din medmänniska!
Det hela kom tillbaka häromdagen när jag blev vän med en gammal klasskompis. Inget ont om honom...han var schysst...men tanken på vem jag var då väcktes till liv.
Det fortsatte med att jag fick se en bild på världens räddaste o osäkraste flicka på en klassbild från en lägerskola 1983. Jag var tolv år. Bilden är tagen precis innan vi ska åka därifrån. Jag har fått ett förhatligt munsår på överläppen och försöker dölja det med ena handen. Jag ser ut som en tjej som skulle kunna gråta vilken sekund som helst. Felplacerad, rädd o ensam.
Lägerskola med klassen. Skulle ju kunna vara hur kul som helst. I stället fick det mig att må sämre än någonsin. Tänk dig att behöva tillbringa BÅDE dag o natt med dina plågoandar. Varenda sekund var osäker. Jag visste inte när, var eller hur jag skulle bli attackerad. Främst var det med ord. Jag var töntig, tjock o ful. Till råga på allt så hade jag dessutom glasögon. Idag kan jag säga att jag inte var något av det. Jag var kanske inte den coolaste av alla men jag var helt OK. Tjock var jag definitivt inte o inte heller ful. Men visst, jag var en "glasögonorm".
Vem hade bestämt att det var OK att tycka allt detta om mig? Ibland får jag för mig att det var mitt eget fel eftersom jag tillät det. Men nä, det verkar ju helt korkat. Jag försökte få stöd o hjälp men då sa bara fröken om en av mina plågoandar: "Han retar dig bara för att han är kär i dig!" End of discussion. Jahapp, vad skulle man göra då? Inget stöd o dessutom skulle det läcka ut att jag "skvallrat" o då blev allt bara ännu värre.
Åter till lägerskolan. Jag hade natten före fotot togs varit med om något av det absolut värsta man kan vara med om. Jag skulle sova i en av överslafarna. Plötsligt kommer en av tjejerna upp o lägger sig i min säng. Kaxigt o störigt som vanligt. Strax därefter kommer en av killarna i klassen in i rummet. Han kommer OCKSÅ upp o lägger sig i min säng. Jag fick mer o mer ångest. För ni ska ju inte tro att de brydde sig om att jag låg där. Nä, jag fanns inte. Skulle jag säga något så skulle det ändå inte lyssnas på. Det stönades o juckades o plötsligt blev det blött i min säng. Strax därefter klev de ner från sängen o gick o la sig. Kvar i min säng fanns jag och en kletig sörja. Ja, ni förstår ju själv vad som hänt. Detta lakan skulle hem. Hem o tvättas. Med en del av en klasskompis fasttorkad på sig.
I nio år blev jag mobbad. Fick cykeln förstörd eftersom det blev en sport att köra rakt in i mitt bakhjul så att det blev alldeles skevt. Jag fick höra ord som sitter som en inpräntad runa i mitt hjärta: "Klart ingen kille vill ha dig, jag skulle inte ens vilja ta i dig med tång!"
Jag tänker på hur illa det hade kunnat gå för mig. Jag kunde slutat framför ett tåg jag med. Tänker på stackars Linn, 13 år, som faktiskt inte orkade leva mer. Hur kunde det bli så? Varför finns det inte tillräckligt med vuxna som tar tag i detta? Som är levande föredömen på hur man respekterar en medmänniska. Vi måste bli bättre. Det får inte fortsätta så här.
Sakta men säkert har jag rest mig o blivit stark i mig själv. Det har tagit alldeles för lång tid att komma dit. Men jag är stolt för den jag är. Mitt största mål i livet är att ge mina egna barn en trygghet o självkänsla jag inte hade som barn. Jag pumpar dem med min kärlek o omtanke. Jag tror att jag är på god väg. Det är det viktigaste av allt. De är underbara mina söner.
Var rädd om dig o din medmänniska!
torsdag 7 mars 2013
"Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?"
TACK Ulf Lundell!!! Jag ska göra som du sagt! :)
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?"
TACK Ulf Lundell!!! Jag ska göra som du sagt! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)