"Jills veranda"

Tankarna snurrar. Vad känner jag? Vad har jag upplevt? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag?


Livet. Upplevelserna. Förväntningarna. Hoppet. Lyckan. Sorgen. Vännerna. Familjen. Ovännerna.
Rutinerna. Plötsligheterna. Döden.


Det är bra att stanna upp. Pausa. Tänka efter. Känna tacksamhet. Få distans. Få en chans att hämta upp historia o fundera över framtid. Reflektera över saker som skett. Vad erfarenheterna har gjort med mig. Hur tiden, åren har format mig till den jag är. En del saker har jag lämnat bakom mig. Andra saker håller mig fortfarande fången. Saker som får mig att gråta. Saker som är ofärdiga. Saker jag borde ta tag i. Men jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska få kraft att reda ut. Jag har försökt så många gånger men kommer aldrig ända fram. Dåligt samvete får mina tårar att rulla.


Efter att ha sett Kristian Gidlund i "Jills veranda" så får jag ännu mer ångest. Ångest över att inte vara redo. Imorgon kan det vara försent. Imorgon kan alla ord vara slut. Imorgon finns kanske inte. Önskar att jag hade samma mod som Kristian. Att jag kunde leva livet rätt o riktigt så mkt det går. Som om det inte fanns en morgondag. Att njuta, vara generös o förnuftig. Att aldrig ha några ovänner. Att ha allting klart.


Ändå lyckas jag inte. Jag lyckas inte. Jag kommer inte hela vägen fram. Kanske lyckas jag en dag. Kanske inte. Hur reagerar jag den dagen om/när allt är försent? Har jag verkligen gjort allt jag kan?


Det är en kväll i februari. Jag hoppas det blir många kvällar till i mitt liv. Dagar. Morgnar. Eftermiddagar. Livet. Lyckan. Drömmarna. Kärleken. Hoppet. Längtan.


Imorgon.
Imorgon om jag får en ny chans. Då jobbar jag vidare på att "bli klar".

"Det måste gå. Måste väl gå. Viljan finns där att försöka ändå..."
Freda' 1988

Valentin...jo, jag tackar!

En liten tanke bara. 

Vem uppskattade du igår?

Vem älskar du imorgon?

Glöm inte bort varann alla "vanliga" dagar. 

De är sisådär 364 st. Långt mer viktiga än dagens krystade o kommersiella dag. Jag mår faktiskt illa över att se hur många exponerar sin "lycka" i sociala medier. Hur bra är en bukett m rosor? En chokladask? 

Har jag o min man världens sämsta förhållande utan en gnutta lycka eftersom vi inte visar dessa ömhetsbetygelser offentligt?

Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på just min egen man som idag inte kan ge mig en enda "blomjävel" (som en väldigt vacker o härlig vän uttryckte det när hon krasst insåg att hjärtedagen inte heller gav henne blomster).

Varför ska jag vara irriterad? Varför skulle mitt förhållande inte vara nå't värt? Varför ska Valentin beatämma det? Facebook eller Instagram? Varför måste vi bevisa vår kärlek för andra när det är oss själva det handlar om?

Jag förstår att min irritation kommer sig av att jag värderar mig själv genom blombuketter idag.

Borde istället värderas med gipsskivor som min käre make åker o handlar efter fredagsmiddagen istället för att mysa m resten av familjen i soffan. Han gjorde det för att han älskar mig o barnen så innerligt. 

I helgen ska han av kärlek bygga i vårt nya badrum.

Länge leve kärlek som är byggd på vardagens soppåsar, räkningar o gipsskivora!