"Farbror Frippes skafferi"

Jag har länge velat ha förmågan att paketera mina känslor o upplevelser i en ask. Stor eller liten, allt efter vilken storlek kanslan/upplevelsen har. Som ett eget "Farbror Frippes skafferi" där de vackra burkarna trängs på hyllorna i mitt livs skåp. Mitt eget känslobibliotek där jag kan plocka fram mina minnen o njuta av en varm sommarkväll närhelst novemberrusket får mig att vilja gråta. Få suga i mig dofterna, pirret i magen eller de stolta tårarna som mitt föräldraskap innebär. Det vore så bekvämt. Så praktiskt. För jag har snudd på teflonhjärna. Det är sällan något fastnar för gott. Lyckorusen framför allt halkar snabbast av. Därför måste jag nu skriva detta..."note-to-myself-inlägg". Imorron kan jag ha glömt känslan o då kan eventuellt dessa rader få mig på gott humör igen.


OK. 43 år och 14 dagar. Det trillar ner poletter hela tiden. Du vet...hissen går ända upp...osv. Idag fick jag en skön känsla av att verkligen vara bra. Bra på att vara jag. Jag duger liksom. Betyder något. Visst har jag förstått det förut men nu verkade känslorna också ha kopplats på. Jag har fyllts av ett enormt lyckorus över att faktiskt finnas till. Att det jag gör är bra. Att jag, personen Tess är helt fantastisk...precis som jag är. En del av er kan tycka att jag är bra korkad o andra kanske tycker att jag skryter. Men då har ni inte förstått vad jag menar. Det handlar ju inte om att jag är bäst av alla på jorden utan det handlar om att jag faktiskt är bäst på att vara jag. Jag känner att med varje år jag lägger bakom mig blir minnena från förr som så länge präglat mig, allt mer suddiga. Det känslomässiga klottret som besudlat min personlighet torkas bort. Raderas. Skräckburkarna i mitt livs skåp kastas ut. Kvar står de vackra, viktigaste minnesburkarna. Som juveler långt mer värdefulla än diamanter.


43 år och 14 dagar. Mitt liv...hittills. Åh, vad jag önskar att jag får fylla upp många positiva, härliga burkar till i mitt fina skåp. Och jag önskar att jag kunde dela med mig till den som behöver fyllas av känslorna man inte kan fånga in o spara på.
Fast jag kan ju hjälpa andra att fylla upp sina egna burkar o askar genom att bara finnas till för den som behöver mig, stå upp för det som är rätt o riktigt och älska så mycket det bara går.

Jag gör som jag vill!

Så var det dax igen. Åter ska vi tvångsmässigt publicera på FB något någon annan bestämt att vi ska göra. Den här gången ska vi säga tre positiva saker i antingen tre eller sju dagar. Missförstå mig inte...jag älskar att försöka se det positiva även i det tråkiga och jobbiga. Det är en konst jag ständigt behöver öva på. Men måste jag göra det offentligt? Om jag inte antar utmaningen (om jag nu skulle få den) då kan man lätt tro att jag är en pessimistisk motvallskärring.

Då får ni som inte känner mig så väl, tro det, för jag lever för den spontana, icke-styrda individen med fri vilja. Allt för lång tid har jag levt efter andras vilja. Därför reagerar jag måhända lite barnsligt när kollektivet "måste" göra/säga/vara på ett visst sätt.

Varje dag letar jag positiva saker. Ibland outar jag dem offentligt. Eller kanske rätt ofta. Men bara när jag själv vill ;)

Ha en toppendag, vettja!

:)