Till alla våldsmän, våldskvinnor, tyrannner, härskare o härskarinnor som förstör vår värld!

Vem är du?
Varför gjorde du som du gjorde?
Vad var det som gick snett när du valde din egen väg?
När du valde att inte se det rätta. När du bara tog, inte gav. När du likt en ångvält bara körde över.

Vi föds alla oskyldiga som ett barn. Helt utan fel. Helt rena. Med oskyldiga ögon som aldrig sett ondska. Vi lever rent o naturligt.

Var började din ondskefulla resa?
Hur kunde du bli så kall?
Vem tog din värme?
Vad stal din kärlek?
Hur kunde det bli så fel?
Har du någonsin känt ånger?
Hur kan du sova om nätterna?
Var kommer all respektlöshet ifrån?
Hur kunde du bli så självisk?
Vem gav dig rätt att göra det du gjorde?

Frågorna staplas på varandra, men ingen fråga får svar.
För jag känner inte dig. Jag kommer aldrig att få veta. Även om det kommer förklaringar så kommer jag aldrig förstå. Aldrig att känna det du känt. Du kommer alltid att vara en gåta. Dina handlingar kommer alltid att finnas kvar som ett stort svart moln på den blå sommarhimlen.

Jag fattar inte.
Vad var det som gick snett?
Hur blev det som det blev?

"Hon skulle cyklat hem den natten,
men Cornelia kom aldrig hem.
Cornelias väska fann de i gräset,
den där våta morgonen.
Hon hade träffat några vänner,
det skulle inte bli så sent.
Vad som mötte henne där i parken,
är det ännu ingen som vet.

Vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du o vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?

Vem är du?

I varje tidning blöder rubriker
o nu har ondskan hittat hit.
Så'nt man bara sett på filmer,
har nu blivit verklighet.
Det är klart att folk låser sina dörrar,
det är klart att folk gömmer sig.
För människan vill leva
o inte ständigt vara rädd.

Vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du, ja vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?

Vem är du?

Vem är du?

Vem är du?

Vem är du?

Vem är...?
Vem är du, ja vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du, ja vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?

VEM ÄR DU???"

Joakim Niels, 1996.

"Skitstövel!!!"

"SKITSTÖVEL!!!" skriker 8-åringen med ursinnighet i rösten. Aldrig förr har ordet varit mer passande. Ordet är riktat till stöveln som enligt den lille perfektionisten inte på millimetern känns rätt. Det är här jag tappar bort mig. Agerar långt ifrån all fin pedagogik o oskrivna regler om hur en bra mamma ska vara. Allt blir bara svart, det låser sig fullständigt så jag går ut för att hämta morgontidningen i postlådan istället, i ett hopp om att han ska ta sitt förnuft till fånga under tiden. Han har protesterat mot allt jag föreslagit vad gäller skor eller stövlar. "Men mamma, skon är ju för stor..." han måttar mellan tumme o pekfinger o det visar ca 5 cm. Då blir jag bara fnissig, för då överdriver han ju så att han fattar själv att det inte stämmer. "Men om vi lägger i en sula så blir det nog bättre", försöker jag. Men "nu-är-jag-faktiskt-väldigt-sur"-läppen hänger nere vid knäna o det fattar jag väl. Skon blir ju för trång med en sula i. SUCK! "Jag tänker inte ha de här skorna förrän hälen har växt upp på skon!!!" säger han med bestämdhet o lägger armarna i kors medan han spänner ögonen i mig. "Du menar att skon ska växa till innan du har den!?", frågar jag. "Ja, precis så!" säger han fortfarande med armarna i kors. "De här skorna är inte gjorda för mig!!! Vi kan faktiskt sälja dom!"

Igår skulle vi leta höstskor/kängor till båda grabbarna. Storebror hittade rätt efter ca en halvtimmes letande men lillebror provade skor så att t o m prinsen i "Askungen"-sagan skulle baxnat av utmattning för att hitta rätt skor åt sonen. För det var för trångt framme vid tårna, trångt på utsidan av tårna, för stort baktill så hälen glappade. Det var för små skor, det var inte tillräckligt coola skor eller det var för krånglig knäppning. Det enda paret som han ville ha ratade båda föräldrarna för vi insåg att de skulle hålla typ en vecka eller två eftersom skon inte uppfyllde de krav vi ställer på en höstsko. Så vi lämnade köpcentrat utan skor till lillebror i tron om att skor/kängor som fanns hemma ändå skulle kunna funka. Så fel vi hade.

I källaren stod ett par varma fodrade gummistövlar som skulle vara utomordentliga en höstruskig dag som denna. "Men de är för små!" säger 8-åringen då. "Va? Men varför plockade du inte bort dem när ni kollade på skor/stövlar/kängor häromdagen?" frågar jag. "Men åh, jag glömde!" säger han för att sekunderna senare ändå prova stövlarna o konstatera: "De passar!" Wow! Äntligen händer det! Han är nöjd. Fast bara i nå'n minut, för se'n är stövlarna de dummaste på jorden. Han står på yttertrappan o skakar dem o plockar löv inifrån stöveln, i fem minuter!!! Det är då det kommer. Ordet. "SKITSTÖVEL!!!" Jag vet att han menar stöveln fast innerst inne får jag nog mig en "känga" också. Han har aldrig sagt "Dumma mamma!" eller liknande till mig, men idag var det nog nära.

Det är inte lätt det här. Så det är väl kanske inte så konstigt att jag får ångest så fort det blir en ny säsong då kläder o skor ska provas. Jag vill ju mina söners väl. Jag vill att de ska ha det bästa, men var går gränsen? Vad är det som inte passar? Hur mkt kan man bestämma som förälder att "Det här ska du ha, punkt slut!" Jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att jag inte känner mig som en bra mamma just nu. Visst sa jag att jag älskar honom innan han klev på skolbussen, men det känns inte riktigt avslutat detta. Jag kommer att gå till jobbet med en klump i magen. Det känns inte bra. Fast jag vet också att en bra mamma vågar säga ifrån o sätta gränser. Det hör liksom till en engagerad förälder. Jag vet! Men ibland blir det för mkt. Då vill jag bara sitta med honom i mitt knä o bara mysa. Min älskade lilla bestämda 8-åring.

1-årsjubileum!

HURRA! HURRA! HURRA! HURRAAAAA!

Här sitter jag ett år senare. 112 träningar, 137 mil, 45 033 kcal o 47 timmar! YES! Och då pratar jag bara om min tid på crosstrainern. Utöver det har jag gjort ca 10 080 sit-ups, 5 600 benövningar, 4 480 ryggövningar o 16 800 hantelövningar. Dessutom har jag tagit promenader o cyklat mellan inomhuspassen. Sedan förra våren har jag gått/cyklat över 50 mil.
Det är faktiskt mig själv jag pratar om. Det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle klara av. Tack sjukgymnast, läkare o härliga vänner!

"Ett år!" sa sjukgymnasten...det skulle det ta innan min kropp började fatta det här med att smärtlindra sig själv genom träningen. Det funkar inte fullt ut, men jag är banne mig på god väg :)
Jag är så stolt. Så glad. Det är en så'n seger. Den som inte sett hur långt ner jag varit på den fysiska botten kan nog inte riktigt förstå storheten i detta. Men det spelar ju ingen roll. Huvudsaken är att jag mår bättre o att min kropp har börjat få tillbaka sin gamla styrka. Fibromyalgin är kvar. Smärta o värk lär jag ha kvar resten av livet. Men de dominerar inte mitt liv. Jag har lärt mig att leva med dem.

Så idag spelar jag en fanfar för mig själv! För det är jag värd! :D

PS. Jag erkänner att jag är en statistiknörd! ;)