SFJA!

Så var det dags igen. En ny diet ska frälsa det välgödda västerlandet. 5:2-dieten heter denna nya idé som går ut på att du ska äta normalt i fem dagar för att se'n fasta/svälta i två dagar. Eller inte helt svälta för du ska ju få i dig 500 kalorier per fastedag. Verkar inte det rätt jobbigt? Ska man leva så resten av livet? För hur ska man kunna behålla sin nya vikt som man uppnår genom dieten om man sedan går tillbaka till hur man levde förut? Vill jag vara sur o grinig två dagar i veckan resten av livet? Kommer det att sluta med BRIS-samtal från mina barn o skilsmässopapper från min make? Jag vet med all säkerhet att denna diet inte passar mig för fem öre. Nä, jag håller mig till min egen filosofi, SFJA! Sunt Förnuft & Jäklar Anamma! Använd ditt kloka huvud o få ändan ur vagnen skulle man också kunna säga ;)

När min äldste son var hos skolläkaren får några år se'n på årlig kontroll så vägdes han o mättes. Läkaren skrev in resultatet i sin dator o vips kom det upp en tillväxtkurva som ritats se'n sonen föddes. Läkaren tittar på min son o säger: "Du är en bra kille. Du rör på dig precis perfekt för det du stoppar i dig!" Vilket fantastiskt sätt att säga det. Inget BMI-snack här inte. För är det inte så det är, om vi rör på oss så skulle inte det vi stoppar i oss vara något problem.

Jag vet att detta med vikt o motion är ett svårt kapitel i våra liv. Det är inte alltid så lätt. Under många år har jag tvingats vara stilla utan motion som håller min kropp i trim. Värk o inflammationer har satt käppar i hjulet onödigt länge. Kroppen har hamnat i en ond cirkel. Jag har gått upp i vikt för att jag inte rört på mig o kroppen har värkt mer för att jag blivit stel. Värken o övervikten har gjort mig ledsen o då har jag börjat tröstäta. Mediciner och sjukdomar kan också ge viktuppgång.
Alltså, det är så svårt att säga exakt hur man ska göra för att må bra. Det finns ingen mall som passar alla. Jag har träffat så otroligt många sjukgymnaster, kiropraktorer o terapeuter som alla har försökt hjälpa mig framåt. Millimeter för millimeter har jag tagit mig framåt. Ibland centimeter. Ibland har jag gått några millimeter bakåt. Det är så livet är. Det var någon som sa till mig: "Hur lång tid tog det innan din kropp brakade ihop?" Jag svarar, många år. "Men låt då kroppen få ta många år på sig att komma tillbaka". Det är där jag tycker det är som svårast. Jag vill se resultat gärna på en gång. För det är ju så vi lever idag. Vi får snabb info från alla jordens hörn, vi har snabba bilar o snabba dieter. Men varför så bråttom? "Långsamt leder också någonstans" sjunger Lisa Nilsson o det har hjälpt mig många gånger när jag deppat ihop för att min fysiska framgång inte går med ljusets hastighet. Jag ska bli bättre på att sätta upp delmål. Belöna mig själv för att jag klarar av det o klappa mig själv på kinden de gånger jag tvingas ta ett steg tillbaka.

Mina försiktiga promenader förra våren tog mig till lite snabbare promenader till sommaren. Dessa promenader hjälpte mig till att kunna träna några minuter på crosstrainern i september. Nu har mina regelbundna, envisa träningar fått mig till en nivå jag aldrig trodde att jag skulle uppnå någon gång mer i mitt liv. Jag tränar kondition o styrka tre gånger i veckan o försöker ta en halvtimmes promenad de dagar jag inte tränar. Jag är så lycklig. Visst gör det ont ibland, men jag har med hjälp av sjukgymnaster o andra kroppsvetare lärt mig att förstå skillnaden mellan smärta som man kan träna bort o smärta som man måste ge vila. Framför allt har jag blivit snällare mot mig själv o mer tillåtande. Jag måste få äta en chokladbit eller en glass lite nu o då. Fast när jag rör på mig så blir jag piggare o har inte samma sötsug. Ganska fiffigt!

Nu tror ni kanske att jag är väldigt utseendefixerad o viktnojig. Men där måste jag göra er besvikna. Jag har börjat inse tjusningen med att bli äldre. Man bryr sig liksom inte längre om vad andra tycker. Jag är jag o det har jag full rätt att vara. Så tycker jag alla ska få känna. Livet måste ju gå ut på att försöka leva så bra som möjligt o då måste jag se om kroppen genom att ha koll på mat o motion utan att bli pedant. O när jag tittar mig själv i spegeln o ser min otroligt rynkiga o lite vetebullsdegiga mage med ett stort ärr på så vet jag att min mage är perfekt, för den är min o den har huserat två härliga söner.

Nu önskar jag er en underbar fredag o helg!
Var rädda om er o lev lite mer SFJA!
Kram

Mysterium

Livet är verkligen ett mysterium. En gåta. Det finns så många frågor som aldrig får några definitiva svar. Vi kan bara försöka förstå. Eller inte förstå men ändå gå vidare.

På vägen möter man på olika hinder. Möter olika personer. Oftast är hindrena inte så höga att kliva över. Personerna inte så elaka eller störande. Vi möter oftast snälla människor. Människor som berikar oss.
Men ibland blir hindrena så höga, så breda o så genomsvåra att ta sig över. Det krävs en enorm kraftansträngning för att över huvud taget närma sig hindret, än mer att försöka hitta ett sätt att ta sig över. Man ser bara hindret. Stort tornar det upp sig mot himlen...Hur??? ska man klara detta?
Ibland är människorna vi möter rentav djävulska. Så rakt igenom elaka o egoistiska. De sårar o tillintetgör dig för egen vinnings skull. Chocken av att bli utnyttjad, lurad eller nedtrampad gör dig så svag. Skammen över att ha tillåtit sig bli drabbad av en elak människa gör känslan än värre. Hur ska man våga lita på människor igen?

Finns det några svar på dessa frågor? Finns det någon mening? Nja...jag finner det högst otroligt att det ska finnas någon mening med allt. Det kan ju inte vara rätt att ett litet barn dör! Eller en kvinna blir våldtagen. En man som blir nedslagen för sin hudfärgs skull. Dumheterna kan radas upp till oändlighet. Det är så sorgligt.

Jag har nu nästan exakt varit sjukskriven på hel- eller deltid i 15 år. Vad är det för mening med det? Så många tårar, förbannelse o ilska som vällt upp ur mitt inre. Så mycket smärta. Både fysiskt o psykiskt. Men när jag står här på andra sidan av de 15 år som passerat så inser jag att utan dessa erfarenheter så hade jag inte varit den jag är idag. Det har format mig till den jag är.
Hade jag varit så tacksam över det lilla som jag är idag om jag inte hade drabbats av så mkt smärta? Hade jag varit en bra medmänniska om jag inte hade fått veta hur underbart det är att bli stöttad o hjälpt av andra?

När man står mitt upp i eländet, kinden värker av den käftsmäll livet gett, så är det nästan omöjligt att tänka positivt. Det orkar man inte. Och det är inte på något sätt konstigt. Det är som att inte bli respekterad för det man är med om när någon slänger ur sig: "Ta en dag i taget!" eller "Du ska se att allt ordnar sig till det bästa!" eller varför inte "Det finns de som har det sämre!"

Min önskan är bara att det finns någon som fångar upp mig när jag behöver det o att jag kan få fånga upp någon som hamnat i olycka. Jag kan kanske genom mina erfarenheter hjälpa någon att känna en liten gnutta hopp, att ge vägledning eller rekommendera saker som jag funnit bra på min väg.
Just nu finns det några personer jag tänker lite extra på. Personer som haft det oerhört tufft. Det finns inget jag hellre önskar än att deras lidanden ska vara över. Fram till dess vill jag hålla deras händer så ofta jag kan o krama om dem länge så fort tillfälle ges. Vara tyst eller prata. Bara jag kan göra en liten, liten skillnad. Utan att vara klämkäck eller påflugen. Bara en liten kärleksfull tanke. En solstrimma.