Nu måste jag få ur mig detta. Det ligger o gnager inom mig tills jag blir alldeles slut. Jag skäms. Fast jag vet att jag kämpar på så mkt jag bara orkar...eller i alla fall oftast. Nu säger jag det som känns jobbigt att erkänna.
Jag. Har. Börjat. Ta. Citodon. Igen. IGEN!
Usch! Jag var ju så stark i våras. Stark som urkraften i moder jord som orkade stå emot värk och elände. Det var då. Nu känns det som om luften har gått ur mig. Orken tryter. F-n! Förlåt...men det finns ingenting som kan bäst beskriva det här som en svordom gör.
Fattar inte hur dum jag är. Om jag bara kunde hålla ut. Stå emot. Kämpa på lite till. Men det går inte. Kraven ökar. Arbetstiden ökar. Pauserna minskar. Orken sinar. Vardagen sparkar undan benen på förnuftet. Förnuftet och min inre känsla som säger åt mig att ta det lugnt. Gå och vila. Ställ inte så höga krav på dig själv.
Men det är inte lätt. Vardagspusslet är svårt att lägga. Jag fattar inte hur jag ska göra.
En solig dag när kroppen och livet känns lättare är det ingen konst att sätta ribban högt. Klart jag fixar att vara utan värktabletter. Lätt match! Men som alla vet...det är inte sol varje dag.
Så nu sitter jag här med vetskapen om att jag än en gång halkat ner i diket där jag inte vill vara. Jag vet så väl vad det innebär att ta värktabletter. Jag får mer värk. Jag blir trött. Jag blir arg o frustrerad. Och skäms. Även fast jag vet att jag är en tapper kämpe.
Imorgon ska jag till min sjukgymnast med min värkande och stela bröstrygg. Då ska jag bekänna min synd. Knasigt det där att det känns så, för det är ju inte för min sjukgymnast eller någon annan heller för den delen, som jag lever mitt liv. Det är ju jag själv som förlorar på att inte ta hand om mig själv. Det är ju jag som ska se om mitt hus. Min kropp. Mitt liv. Men ändå...nu vet ni...jag är inte en tapper kämpe alltid. Det går inte. Jag har mina begränsningar och mina fläckar. Så är det. Har jag tur så skiner solen imorgon. Då ni!
Nu lämnar jag biktbåset.
Go'natt!
fredag 18 september 2015
söndag 12 juli 2015
Ur avundsjukan växer en tacksamhet!
Gruset från vägen knastrar under mina fötter. Morgonsolens strålar värmer min nyvakna kropp. Humlor surrar och runt benen fladdrar blå, gula, orangea fjärilar nästan vid varje steg jag tar. Sommarmorgon i Sverige. Landet jag älskar. Jag har lämnat mitt röda lilla hus med vita knutar bakom mig med två underbara söner och en fantastisk man kvar hemma. Någon sover. Någon är vaken. Tänk, vad jag har det bra!
Har funderat en del på det där med avundsjukan. Som jag sagt, det är inte en snygg figur som tar över sinnet ibland. Som förblindar mina ögon så att jag inte ser det jag har. Som bara fokuserar på det andra har och vad jag inte kan få. Men när jag visat mitt monster så blir det mindre. Mina vänner hjälper mig att se klart. En vän sa att avundsjukan frodas på Facebook. Alla tittar vi på andra o ser något vi också vill ha. Fast det är ju klart...det är ju oftast det som är fantastiskt, vackert och underbart som visas på sociala medier. Då är det lätt att avundsjukan blockerar sinnet. För man ser inte helheten. Man ser inte tårarna som lett fram till leendena. Inte att man jobbat sjukt hårt för att komma dit man är. Ser inte grälen bakom fotona. Sprickorna i relationerna. De ser man inte på en bild på en lyxmåltid från en av stans finaste restauranger. Man ser inga monster.
Jag märker att när jag vågar vara ärlig o visa mina tråkiga sidor så är jag inte ensam. Alla har sina små spöken att brottas med. Därför älskar jag mina vänner...som kan hjälpa mig att se klarare. Att inse mina tillgångar. Mina skatter. En vän påminde mig om vår husvagn. Den möjlighet det är att få åka land o rike runt med familjen. En förmån hon inte haft när hon var liten men som jag tar som självklar. Tänk, vad jag har det bra!
Se'n tror jag också att om jag inte förväntar mig så mkt så kan jag inte bli besviken. Jag får som min syster sa, ta solstunderna när de kommer. Njuta när tillfälle bjuds. Inte skjuta sol o bad på morgondagen för att idag ska jag städa, tvätta eller göra nå'n annan mindre glamorös sysselsättning. För jag är beroende av solen o värmen. Jag behöver ladda D-vitamin. Ladda mina batterier. Jag måste lära mig att ta dagen som den kommer. Framför allt på semestern. Lära mig att vara tacksam för det jag har, för...tänk, vad jag har det bra!
<3
Har funderat en del på det där med avundsjukan. Som jag sagt, det är inte en snygg figur som tar över sinnet ibland. Som förblindar mina ögon så att jag inte ser det jag har. Som bara fokuserar på det andra har och vad jag inte kan få. Men när jag visat mitt monster så blir det mindre. Mina vänner hjälper mig att se klart. En vän sa att avundsjukan frodas på Facebook. Alla tittar vi på andra o ser något vi också vill ha. Fast det är ju klart...det är ju oftast det som är fantastiskt, vackert och underbart som visas på sociala medier. Då är det lätt att avundsjukan blockerar sinnet. För man ser inte helheten. Man ser inte tårarna som lett fram till leendena. Inte att man jobbat sjukt hårt för att komma dit man är. Ser inte grälen bakom fotona. Sprickorna i relationerna. De ser man inte på en bild på en lyxmåltid från en av stans finaste restauranger. Man ser inga monster.
Jag märker att när jag vågar vara ärlig o visa mina tråkiga sidor så är jag inte ensam. Alla har sina små spöken att brottas med. Därför älskar jag mina vänner...som kan hjälpa mig att se klarare. Att inse mina tillgångar. Mina skatter. En vän påminde mig om vår husvagn. Den möjlighet det är att få åka land o rike runt med familjen. En förmån hon inte haft när hon var liten men som jag tar som självklar. Tänk, vad jag har det bra!
Se'n tror jag också att om jag inte förväntar mig så mkt så kan jag inte bli besviken. Jag får som min syster sa, ta solstunderna när de kommer. Njuta när tillfälle bjuds. Inte skjuta sol o bad på morgondagen för att idag ska jag städa, tvätta eller göra nå'n annan mindre glamorös sysselsättning. För jag är beroende av solen o värmen. Jag behöver ladda D-vitamin. Ladda mina batterier. Jag måste lära mig att ta dagen som den kommer. Framför allt på semestern. Lära mig att vara tacksam för det jag har, för...tänk, vad jag har det bra!
<3
söndag 24 maj 2015
Jag vill berätta något magiskt!
Imorgon är det två veckor sedan jag startade mitt lilla projekt på Facebook, kallat "Sprida kärlek". För er som inte blivit "drabbade" så innebär det att jag varje dag slumpvis drar sex lappar ur en burk. På lapparna finns alla personer jag är vän med på FB och utmaningen är att skicka mina positiva tankar jag har om just de personerna. Detta pågår tills mina vänner är "slut".
Varför gör jag då detta? Jo, jag tror att alla behöver uppmuntran och kärlek. Några vänliga ord. Vare sig du är omgiven av många vänner eller ej. Om du är framgångsrik karriärmässigt eller om livet inte riktigt blev som du hade tänkt dig. Det behövs verbala kramar lite oftare. Inget ont om de fysiska, tvärtom...men ibland är man ju för långt bort för en kram och då kan ett kärleksfullt ord vara just det som betyder mest. Och det är just där magin kommer in.
Jag är rörd till tårar över hur stort det här är. Att jag med så enkla medel som att skicka några ord har fått människor att växa. Att känna sig sedda och glada. Ord som gjort skillnad. Jag är så lyckligt lottad som får vara med om detta. Ni anar inte hur magiskt det är. Att lilla jag kan få betyda något för någon annan. Mission completed! Om mitt liv inte har gett något annat än att jag har fått vara med att sprida positiva tankar så är jag nöjd. Det räcker.
Men det har inte bara varit lätt. Jag vill ju inte att någon ska känna sig påklampad av en förståsigpåare som tror sig veta något om alla sina vänner på FB. För det finns ju en hel del som jag inte alls känner speciellt väl. Hoppas att ni förstår att jag kommer i ödmjukhet. I come in Peace. Jag hoppas det framgår att jag inte alltid tror mig veta hur ni är utan jag talar om hur jag upplever er.
Och det är inte klokt så många fina vänner jag har! Jag går omkring med ett leende på mina läppar varje dag. För jag får ju tänka på er. Alla fina människor med så fina personligheter och begåvningar.
Tack för att ni finns!
Till sist vill jag bara rekommendera att se varandra. Våga kliva ur den trygga zonen o ge varandra komplimanger och uppmuntran. Sprid positiva ord. Och gör det medan dina vänner lever. En vän berättade häromdagen att hennes man hade varit på¨begravning och det hade varit vääääldigt långa tal på minnesstunden efter. Då slogs jag av tanken igen, fick den avlidne höra dessa positiva ord innan hen dog?
När jag var liten hörde jag en sång av Alf Robertsson. Det var väl på Radio Malmöhus antar jag...den heter "Liljor". Undrar om det var den som satte ett frö i mitt hjärta då...här kommer en liten bit av den.
"Här på jorden behövs våra blommor
ett vänligt ord när allt är svart och svårt
Vill du inte ge mig blommor när jag lever
Så kom inte med dem när jag har dött
Kom till mej med dina blommer när jag lever
Och låt mig få njuta av en vår
Vänta inte tills jag e död och borta
Med att då som först strö liljor i mitt hår
Kom till mej med dina blommer när jag lever"
Varför gör jag då detta? Jo, jag tror att alla behöver uppmuntran och kärlek. Några vänliga ord. Vare sig du är omgiven av många vänner eller ej. Om du är framgångsrik karriärmässigt eller om livet inte riktigt blev som du hade tänkt dig. Det behövs verbala kramar lite oftare. Inget ont om de fysiska, tvärtom...men ibland är man ju för långt bort för en kram och då kan ett kärleksfullt ord vara just det som betyder mest. Och det är just där magin kommer in.
Jag är rörd till tårar över hur stort det här är. Att jag med så enkla medel som att skicka några ord har fått människor att växa. Att känna sig sedda och glada. Ord som gjort skillnad. Jag är så lyckligt lottad som får vara med om detta. Ni anar inte hur magiskt det är. Att lilla jag kan få betyda något för någon annan. Mission completed! Om mitt liv inte har gett något annat än att jag har fått vara med att sprida positiva tankar så är jag nöjd. Det räcker.
Men det har inte bara varit lätt. Jag vill ju inte att någon ska känna sig påklampad av en förståsigpåare som tror sig veta något om alla sina vänner på FB. För det finns ju en hel del som jag inte alls känner speciellt väl. Hoppas att ni förstår att jag kommer i ödmjukhet. I come in Peace. Jag hoppas det framgår att jag inte alltid tror mig veta hur ni är utan jag talar om hur jag upplever er.
Och det är inte klokt så många fina vänner jag har! Jag går omkring med ett leende på mina läppar varje dag. För jag får ju tänka på er. Alla fina människor med så fina personligheter och begåvningar.
Tack för att ni finns!
Till sist vill jag bara rekommendera att se varandra. Våga kliva ur den trygga zonen o ge varandra komplimanger och uppmuntran. Sprid positiva ord. Och gör det medan dina vänner lever. En vän berättade häromdagen att hennes man hade varit på¨begravning och det hade varit vääääldigt långa tal på minnesstunden efter. Då slogs jag av tanken igen, fick den avlidne höra dessa positiva ord innan hen dog?
När jag var liten hörde jag en sång av Alf Robertsson. Det var väl på Radio Malmöhus antar jag...den heter "Liljor". Undrar om det var den som satte ett frö i mitt hjärta då...här kommer en liten bit av den.
"Här på jorden behövs våra blommor
ett vänligt ord när allt är svart och svårt
Vill du inte ge mig blommor när jag lever
Så kom inte med dem när jag har dött
Kom till mej med dina blommer när jag lever
Och låt mig få njuta av en vår
Vänta inte tills jag e död och borta
Med att då som först strö liljor i mitt hår
Kom till mej med dina blommer när jag lever"
söndag 19 april 2015
Jakten på den perfekta människan.
Ibland vill jag bara skrika. HÖGT! Jag blir så frustrerad över hur långt vi har drivit oss själva. Det är inte roligt längre. Vi strävar långt ut i rymden med våra mål och förväntningar. Lägger upp strategier och metoder för att ta oss tappert över mållinjen. Och det finns miljontals vägar att gå för att komma framåt. Bli något. Klättra på karriärsstegen. Bli smal, men baka de mumsigaste bakverken. Träna dig till en gudalikt muskulös kropp som platsar i Gladiatorerna. Få väluppfostrade barn och ett hus som är målat med rätt färger så att vi skrockande kan skratta tillsammans med våra barnbarnsbarn om att vi glömt vad det var för färg vi målade med då. För det var ju såååå läääänge se'n.
Jaha, du ska gå ner i vikt? Jamen, så roligt! Då ska du...också radas möjligheterna upp för dig:
Träna på mitt gym, för där är det så grymt.
Nej, du ska inte träna på gym, ut i skogen o dra timmerstockar.
Äh, skit i träingen om du inte grejar det du kan äta våra mirakelpiller.
Va, ska du äta piller? Nej, skit i kolhydrater och ät fett...massor av fett.
Är du inte klok? FETT!!! Vill du ha hjärtinfarkt??? Nej, kolhydrater är bra...bara de är LÅÅÅÅNGA!
Långa? Nej, allt fixas bara du undviker gluten. Och plocka för guds skull också bort laktosen.
Vaddå laktos? Det får man väl inte i sig om man är vegan, heller!!! Nä, rätt för miljön o alla djuren ska det vara.
Förlåt tusen ggr om ifall jag trampar någon på tårna. Det är verkligen inte meningen. Jag vill bara dela med mig av vad som kan snurra som en tornado inne i min skalle. För man vill ju vara rätt liksom. Man vill ju ta hand om sig själv. Vara schysst mot både familj, vänner o grannens ko. Men gång på gång går jag bet. Det går ju liksom inte att göra rätt i allt. Och vem bestämmer vad som är rätt? Är det att göra som alla säger åt mig att göra eller är det att själv låta vetskapen gro i själen för att sedan själv avgöra vad som är rätt eller fel. Visst finns det självklara saker som är rätt o fel. Men de antar jag att alla innerst inne redan vet. Med åren så blir man visare. Det har jag sagt förut. Det är inte längre viktigt vilket gym jag går till. Vilken musik jag lyssnar på eller om jag inreder mitt hem enligt senaste trenden. Med åren kommer lugnet. Vissheten om att man längst där inne i själen börjar förstå vad som passar just mig. Och det är ljuvligt.
För hetsen pågår överallt. Du måste prestera. Märkas. Få något gjort. Visa dig på alla arenor. Vara social. Få så många likes som möjligt innan du dör. Men jag säger:
STOPP!!!
Jag gör min resa. I mitt tempo. På mitt sätt. Take it or leave it.
KRAM! <3
Jaha, du ska gå ner i vikt? Jamen, så roligt! Då ska du...också radas möjligheterna upp för dig:
Träna på mitt gym, för där är det så grymt.
Nej, du ska inte träna på gym, ut i skogen o dra timmerstockar.
Äh, skit i träingen om du inte grejar det du kan äta våra mirakelpiller.
Va, ska du äta piller? Nej, skit i kolhydrater och ät fett...massor av fett.
Är du inte klok? FETT!!! Vill du ha hjärtinfarkt??? Nej, kolhydrater är bra...bara de är LÅÅÅÅNGA!
Långa? Nej, allt fixas bara du undviker gluten. Och plocka för guds skull också bort laktosen.
Vaddå laktos? Det får man väl inte i sig om man är vegan, heller!!! Nä, rätt för miljön o alla djuren ska det vara.
Förlåt tusen ggr om ifall jag trampar någon på tårna. Det är verkligen inte meningen. Jag vill bara dela med mig av vad som kan snurra som en tornado inne i min skalle. För man vill ju vara rätt liksom. Man vill ju ta hand om sig själv. Vara schysst mot både familj, vänner o grannens ko. Men gång på gång går jag bet. Det går ju liksom inte att göra rätt i allt. Och vem bestämmer vad som är rätt? Är det att göra som alla säger åt mig att göra eller är det att själv låta vetskapen gro i själen för att sedan själv avgöra vad som är rätt eller fel. Visst finns det självklara saker som är rätt o fel. Men de antar jag att alla innerst inne redan vet. Med åren så blir man visare. Det har jag sagt förut. Det är inte längre viktigt vilket gym jag går till. Vilken musik jag lyssnar på eller om jag inreder mitt hem enligt senaste trenden. Med åren kommer lugnet. Vissheten om att man längst där inne i själen börjar förstå vad som passar just mig. Och det är ljuvligt.
För hetsen pågår överallt. Du måste prestera. Märkas. Få något gjort. Visa dig på alla arenor. Vara social. Få så många likes som möjligt innan du dör. Men jag säger:
STOPP!!!
Jag gör min resa. I mitt tempo. På mitt sätt. Take it or leave it.
KRAM! <3
måndag 16 mars 2015
Loppisvemod
Jag sitter i ett rum med bananlådor o flyttlådor travade längs väggarna. Tårarna rullar nerför mina kinder. Jag kan inte hejda dem. Det är inte sakerna som gör det. Det är historierna runt alla dessa ting som nu ska försvinna ur mitt o min familjs liv. Alla dessa glada skratt som hörts från barnens rum. Lyckan i att leka tittut i ett Bamsetält eller låtsasfäktas med pirathatt på. Spelen, pusslena som vi ägnat många värdefulla kvalitetstimmar med. Snickartröjan, riddartröjan och poliströjorna...bondgården, P-garaget och bilarna. Som de har lekts med. Så mycket lycka de har gett. Ljuden från kossor, får o grisar...djurorgeln och elgitarren.
Det är så svårt att inte bli sentimental. Fast jag är lycklig. Lycklig över att få ha upplevt allt detta fantastiska med barnen. Alla fina minnen och upplevelser som jag för alltid bär med mig i mitt hjärta. Barnens tindrande, levande ögon med glimt. Buset, skojet o kärleken. Upptäckarna, de nyfikna och vetgiriga som aldrig tröttnar på att se och uppleva.
Nu får sakerna nya ägare. Det gläder mig att andra kan få fortsätta skratta, upptäcka och lära sig saker med det som våra barn växt ifrån. Livet går vidare även för sakerna. Och det är bra.
Men det är svårt. Ändå. Jag tillåter mig att gråta en stund. För det är precis det som måste komma ut. Hur logiskt man än kan tänka. Ett hjärta följer inte alltid hjärnan. Mina barn finns kvar. De växer och är helt fantastiska. Vi har lärt dem så gott vi kunnat att vara bra människor. Ge dem verktyg att leva i världen. Vara självständiga och trygga. Det kommer en dag då de flyger ur boet och börjar sina egna liv med egna hem och egna saker. Den dagen kommer jag att vara ännu mera ledsen. Även om jag ju vet att livet går vidare. Det vill jag ju. Men sentimental kan jag ju få vara en stund. Och se tillbaka på alla dessa minnen. Mina fina, underbara söner som lekt med alla dessa fina, roliga saker.
Yngste sonen sa väldigt kloka ord häromdagen när han olyckligt konstaterade att det där modellflygplanet han köpte förra året var ett väldigt dåligt köp. Det var krångligt, ömtåligt och grävde ett för djupt hål i hans lilla plånbok. Då säger han med darr på rösten: "Mamma. Det bästa jag någonsin har fått, det är min familj!"
Så klok han är. Så stolt jag är. Det är ju precis så. Tingen har ringa betydelse jämfört med den oändliga lycka det är att ha någon eller några att hålla kär.
Det är så svårt att inte bli sentimental. Fast jag är lycklig. Lycklig över att få ha upplevt allt detta fantastiska med barnen. Alla fina minnen och upplevelser som jag för alltid bär med mig i mitt hjärta. Barnens tindrande, levande ögon med glimt. Buset, skojet o kärleken. Upptäckarna, de nyfikna och vetgiriga som aldrig tröttnar på att se och uppleva.
Nu får sakerna nya ägare. Det gläder mig att andra kan få fortsätta skratta, upptäcka och lära sig saker med det som våra barn växt ifrån. Livet går vidare även för sakerna. Och det är bra.
Men det är svårt. Ändå. Jag tillåter mig att gråta en stund. För det är precis det som måste komma ut. Hur logiskt man än kan tänka. Ett hjärta följer inte alltid hjärnan. Mina barn finns kvar. De växer och är helt fantastiska. Vi har lärt dem så gott vi kunnat att vara bra människor. Ge dem verktyg att leva i världen. Vara självständiga och trygga. Det kommer en dag då de flyger ur boet och börjar sina egna liv med egna hem och egna saker. Den dagen kommer jag att vara ännu mera ledsen. Även om jag ju vet att livet går vidare. Det vill jag ju. Men sentimental kan jag ju få vara en stund. Och se tillbaka på alla dessa minnen. Mina fina, underbara söner som lekt med alla dessa fina, roliga saker.
Yngste sonen sa väldigt kloka ord häromdagen när han olyckligt konstaterade att det där modellflygplanet han köpte förra året var ett väldigt dåligt köp. Det var krångligt, ömtåligt och grävde ett för djupt hål i hans lilla plånbok. Då säger han med darr på rösten: "Mamma. Det bästa jag någonsin har fått, det är min familj!"
Så klok han är. Så stolt jag är. Det är ju precis så. Tingen har ringa betydelse jämfört med den oändliga lycka det är att ha någon eller några att hålla kär.
måndag 9 mars 2015
Jag är elak!
Jag suckar. Fräser. Är ett neggomonster. Orkar inte. Vill inte. Jag blir så'n. Inget jag bestämt eller önskat. Inga personlighetsdrag eftersökta av vare sig arbetskamrater, familj eller vänner. Det är direkt ocharmigt. Oattraktivt o fult.
Åh, vilket fenomenalt inlägg jag lyckas klämma ur mig efter en lång tids frånvaro. En dag när lärkan drillat som besatt över ängen. Solen strålat från klarblå himmel o våren känns plötsligt helt verklig. Då ska man ju vara laddad. Glad. Positiv. Jomenvisst!!!
Nä, nu lindar jag inte in det mer. Här kommer det: JAG BLIR ELAK AV ATT INTE FÅ ÄTA CITODON!!! Usch så fult det lät. Hur kan jag??? Men jag har såååå ONT!!! Nu är det 14 dagar kvar av min långa, långa nedtrappningsperiod. Jag är så nära friheten. Det ska ju kännas bra nu. Det var ju mindre värk jag skulle få. Värktabletterna ger ju värk. Men vad kallas sömnlösa nätter, tårfyllda träningspass och låsning i bröstryggen??? Ibland vill jag bara skita i allt. Hitta en läkare som kan skriva ut morfin. PANG! Rätt ut i avslappningens värld. Lugnet, friheten o lyckan. För en stund...för det varar ju inte länge. BLÄ!
Ja, jag vet...det tar tid. En dag i taget bara. En liten sekund. JAAA!
Jag vet också...att mina barn blivit äldre o klarar sig mycket själva. Och jag vet...jag har MYCKET bättre fysik nu än jag haft se'n jag blev arbetsskadad för 17 år se'n. JAG VET! JAG VET! JAG VEEEET!!!
Jag är rädd. Rädd för att vara elak. Rädd för att inte orka.Rädd för att vara tråkig.
Rädd för att inte veta hur jag ska hantera min smärta.
Efter 17 år vet jag så mkt. Det bär jag med mig. Så när jag skrikit färdigt här på bloggen o i min ensamhet så kanske jag lyssnar på min inre coach. Jag menar, en coach som snart är myndig måste ju respekteras.
Så vad vill jag nu med detta inlägg? Kanske söker jag förståelse? Kanske ber jag om ursäkt? Kanske hjälper det att få ur sig sina funderingar? Kanske...
En dag i taget. OK! Ett steg. OK!
Det måste gå!
Åh, vilket fenomenalt inlägg jag lyckas klämma ur mig efter en lång tids frånvaro. En dag när lärkan drillat som besatt över ängen. Solen strålat från klarblå himmel o våren känns plötsligt helt verklig. Då ska man ju vara laddad. Glad. Positiv. Jomenvisst!!!
Nä, nu lindar jag inte in det mer. Här kommer det: JAG BLIR ELAK AV ATT INTE FÅ ÄTA CITODON!!! Usch så fult det lät. Hur kan jag??? Men jag har såååå ONT!!! Nu är det 14 dagar kvar av min långa, långa nedtrappningsperiod. Jag är så nära friheten. Det ska ju kännas bra nu. Det var ju mindre värk jag skulle få. Värktabletterna ger ju värk. Men vad kallas sömnlösa nätter, tårfyllda träningspass och låsning i bröstryggen??? Ibland vill jag bara skita i allt. Hitta en läkare som kan skriva ut morfin. PANG! Rätt ut i avslappningens värld. Lugnet, friheten o lyckan. För en stund...för det varar ju inte länge. BLÄ!
Ja, jag vet...det tar tid. En dag i taget bara. En liten sekund. JAAA!
Jag vet också...att mina barn blivit äldre o klarar sig mycket själva. Och jag vet...jag har MYCKET bättre fysik nu än jag haft se'n jag blev arbetsskadad för 17 år se'n. JAG VET! JAG VET! JAG VEEEET!!!
Jag är rädd. Rädd för att vara elak. Rädd för att inte orka.Rädd för att vara tråkig.
Rädd för att inte veta hur jag ska hantera min smärta.
Efter 17 år vet jag så mkt. Det bär jag med mig. Så när jag skrikit färdigt här på bloggen o i min ensamhet så kanske jag lyssnar på min inre coach. Jag menar, en coach som snart är myndig måste ju respekteras.
Så vad vill jag nu med detta inlägg? Kanske söker jag förståelse? Kanske ber jag om ursäkt? Kanske hjälper det att få ur sig sina funderingar? Kanske...
En dag i taget. OK! Ett steg. OK!
Det måste gå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)