Kära smärta!


Nu vill jag göra slut. Vi har haft ett långt liv tillsammans, men nu tycker jag att vi inte passar ihop längre. Jag tycker att du tar alldeles för stor plats. Du visar ingen hänsyn till om jag inte vill hänga med dig varje dag. Du bara bufflar på och tycker att jag ska avbryta allt jag håller på med. Visst är du rar som väcker mig på morgonen ibland och hälsar god morgon, men jag skulle hellre uppskatta att du lät mig sova. Dina kramar kan jag också leva utan. Du är alldeles för hårdhänt. Vad sägs om att vara lite mjuk och följsam? Eller kanske ge mig lite utrymme att andas och förverkliga mig själv. Fast jag förstår att du vill vara med mig, jag är ju så snäll och orkar inte bråka med dig så ofta. Och du verkar gilla hela mig. Det är ju bra. Men kunde du inte lämnat någon del kvar till mig som bara jag kan få rå om? Det tycker jag är lite väl egoistiskt.


Sedan tycker jag inte alls om att du tagit med dig din vän tröttheten. Hen har jag inte bjudit in till vårt hus. Tröttheten är lika envis som du och bara flyger på mig som om jag inte hade någon talan. Ni måste ha gaddat ihop er om när ni ska slå till för när du attackerar så följer tröttheten efter som om det vore din skugga. Ni borde gå en kurs så ni blev mer väluppfostrade och lärde er lyssna till andra. Jag vet att ni inte plågar bara mig. Har ni inte förstått att ni inte är omtyckta när ni håller på som ni gör. Nä, jag tycker att du och tröttheten kan flytta ihop och flytta till en...grindstolpe eller nå't. För levande varelser kan ni låta bli.


Skulle du nu inte klara dig utan mig så kan du väl ändå tona ner dig lite! Inte slita ut vårt förhållande med att vara så enträgen. Lagom är bäst, liksom. Vi behöver inte ses varenda dag och du behöver inte vara så intensiv. Hur svårt kan det vara?


Tack för att du förstår och respekterar mina känslor!


Mvh...eller nä, inte alls vänlig!
Med arg hälsning


Tess