Kära smärta!


Nu vill jag göra slut. Vi har haft ett långt liv tillsammans, men nu tycker jag att vi inte passar ihop längre. Jag tycker att du tar alldeles för stor plats. Du visar ingen hänsyn till om jag inte vill hänga med dig varje dag. Du bara bufflar på och tycker att jag ska avbryta allt jag håller på med. Visst är du rar som väcker mig på morgonen ibland och hälsar god morgon, men jag skulle hellre uppskatta att du lät mig sova. Dina kramar kan jag också leva utan. Du är alldeles för hårdhänt. Vad sägs om att vara lite mjuk och följsam? Eller kanske ge mig lite utrymme att andas och förverkliga mig själv. Fast jag förstår att du vill vara med mig, jag är ju så snäll och orkar inte bråka med dig så ofta. Och du verkar gilla hela mig. Det är ju bra. Men kunde du inte lämnat någon del kvar till mig som bara jag kan få rå om? Det tycker jag är lite väl egoistiskt.


Sedan tycker jag inte alls om att du tagit med dig din vän tröttheten. Hen har jag inte bjudit in till vårt hus. Tröttheten är lika envis som du och bara flyger på mig som om jag inte hade någon talan. Ni måste ha gaddat ihop er om när ni ska slå till för när du attackerar så följer tröttheten efter som om det vore din skugga. Ni borde gå en kurs så ni blev mer väluppfostrade och lärde er lyssna till andra. Jag vet att ni inte plågar bara mig. Har ni inte förstått att ni inte är omtyckta när ni håller på som ni gör. Nä, jag tycker att du och tröttheten kan flytta ihop och flytta till en...grindstolpe eller nå't. För levande varelser kan ni låta bli.


Skulle du nu inte klara dig utan mig så kan du väl ändå tona ner dig lite! Inte slita ut vårt förhållande med att vara så enträgen. Lagom är bäst, liksom. Vi behöver inte ses varenda dag och du behöver inte vara så intensiv. Hur svårt kan det vara?


Tack för att du förstår och respekterar mina känslor!


Mvh...eller nä, inte alls vänlig!
Med arg hälsning


Tess

Kreativitetens baksida

Att vara en kreativ person är helt fantastiskt. Det liksom bubblar i hjärnan av alla idéer som vill komma ut och se dagens ljus. Färger, former och material mixas och sätts ihop. Flödet är fritt och variationsrikt. Det känns som om mina kreativa lungor får syre. Jag andas och skapar. Andas och skapar. Men ibland är det precis tvärtom. Det tar stopp. Som att köra huvudet i väggen. Det finns ingen lust. Ingen energi. Bara trötthet. Syret är slut.


Så är det nu.


Då är det inte roligt alls att vara den "kreativa". För om man vanligtvis är känd för att prestera, att skapa litet eller stort, då är det lätt att känna sig tyngd under andras förväntningar. "Du som är så kreativ kan väl göra...". Det är glädjande och självklart smickrande att andra tycker det jag gör är bra, men hur ska jag få alla att förstå att jag inte alltid orkar. Att det bakom mina alster ligger en passion, en lust och mycket tid. Känns ibland som om jag målat in mig i ett hörn.


Har funderat en del på det där med förväntningar. Vad kan jag förvänta mig av mina medmänniskor? Vad kan andra förvänta sig av mig? Såklart har min chef rätt att förvänta sig att jag kommer till jobbet. Att jag gör ett bra jobb dessutom. Men min arbetsgivare har inte rätt att förvänta sig att jag ska göra jobb på fritiden utan lön. (Nu är detta bara ett exempel. ABSOLUT INTE förankrat i mitt liv. Alltså bara för att få er att förstå min tankegång!) Annars är det ju inte mkt man kan förvänta sig av andra. Jag skulle vilja kalla det för förhoppningar istället. Jag hoppas att det blir si eller så...inte att jag väntar mig att ditten eller datten ska hända. Men jag kanske bara är känslig. Det vet jag att jag är. Dessutom har jag VÄLDIGT svårt för att göra andra människor besvikna. Jag vill att ni ska kunna lita på mig. Att ni ska känna er trygga med att jag finns till för er. Men jag vet också att jag trots allt inte är sämre om jag inte orkar. Om jag måste tacka nej till saker  eller säga att jag inte har tid. Det handlar inte alls om att min kärlek eller medmänsklighet har minskat.


Nu är det tungt. Jag är nästan alltid trött. Den extrema kylan tar så enormt mkt energi. Jag har svårt för att andas rent fysiskt ute i kylan och kroppen skrumpnar liksom ihop som ett russin och värker. Men jag går upp varje morgon. Går till jobbet när jag ska. Jobbar på så gott jag kan. Då och då räcker energin till att sätta mig några minuter och meditationsmåla mandalas. Det är så det är. Det är så det får vara.


Ha tålamod kära vänner! Jag gör så gott jag kan! Efter vinter kommer vår och då kommer jag förhoppningsvis att liksom björnen kommer ut ur sitt ide få mina kreativa lungor att ta in syre igen!


Kram

Jag måste få lätta mitt hjärta.

Nu måste jag få ur mig detta. Det ligger o gnager inom mig tills jag blir alldeles slut. Jag skäms. Fast jag vet att jag kämpar på så mkt jag bara orkar...eller i alla fall oftast. Nu säger jag det som känns jobbigt att erkänna.


Jag. Har. Börjat. Ta. Citodon. Igen. IGEN!


Usch! Jag var ju så stark i våras. Stark som urkraften i moder jord som orkade stå emot värk och elände. Det var då. Nu känns det som om luften har gått ur mig. Orken tryter. F-n! Förlåt...men det finns ingenting som kan bäst beskriva det här som en svordom gör.
Fattar inte hur dum jag är. Om jag bara kunde hålla ut. Stå emot. Kämpa på lite till. Men det går inte. Kraven ökar. Arbetstiden ökar. Pauserna minskar. Orken sinar. Vardagen sparkar undan benen på förnuftet. Förnuftet och min inre känsla som säger åt mig att ta det lugnt. Gå och vila. Ställ inte så höga krav på dig själv.


Men det är inte lätt. Vardagspusslet är svårt att lägga. Jag fattar inte hur jag ska göra.


En solig dag när kroppen och livet känns lättare är det ingen konst att sätta ribban högt. Klart jag fixar att vara utan värktabletter. Lätt match! Men som alla vet...det är inte sol varje dag.


Så nu sitter jag här med vetskapen om att jag än en gång halkat ner i diket där jag inte vill vara. Jag vet så väl vad det innebär att ta värktabletter. Jag får mer värk. Jag blir trött. Jag blir arg o frustrerad. Och skäms. Även fast jag vet att jag är en tapper kämpe.


Imorgon ska jag till min sjukgymnast med min värkande och stela bröstrygg. Då ska jag bekänna min synd. Knasigt det där att det känns så, för det är ju inte för min sjukgymnast eller någon annan heller för den delen, som jag lever mitt liv. Det är ju jag själv som förlorar på att inte ta hand om mig själv. Det är ju jag som ska se om mitt hus. Min kropp. Mitt liv. Men ändå...nu vet ni...jag är inte en tapper kämpe alltid. Det går inte. Jag har mina begränsningar och mina fläckar. Så är det. Har jag tur så skiner solen imorgon. Då ni!


Nu lämnar jag biktbåset.
Go'natt!  

Ur avundsjukan växer en tacksamhet!

Gruset från vägen knastrar under mina fötter. Morgonsolens strålar värmer min nyvakna kropp. Humlor surrar och runt benen fladdrar blå, gula, orangea fjärilar nästan vid varje steg jag tar. Sommarmorgon i Sverige. Landet jag älskar. Jag har lämnat mitt röda lilla hus med vita knutar bakom mig med två underbara söner och en fantastisk man kvar hemma. Någon sover. Någon är vaken. Tänk, vad jag har det bra!


Har funderat en del på det där med avundsjukan. Som jag sagt, det är inte en snygg figur som tar över sinnet ibland. Som förblindar mina ögon så att jag inte ser det jag har. Som bara fokuserar på det andra har och vad jag inte kan få. Men när jag visat mitt monster så blir det mindre. Mina vänner hjälper mig att se klart. En vän sa att avundsjukan frodas på Facebook. Alla tittar vi på andra o ser något vi också vill ha. Fast det är ju klart...det är ju oftast det som är fantastiskt, vackert och underbart som visas på sociala medier. Då är det lätt att avundsjukan blockerar sinnet. För man ser inte helheten. Man ser inte tårarna som lett fram till leendena. Inte att man jobbat sjukt hårt för att komma dit man är. Ser inte grälen bakom fotona. Sprickorna i relationerna. De ser man inte på en bild på en lyxmåltid från en av stans finaste restauranger. Man ser inga monster.


Jag märker att när jag vågar vara ärlig o visa mina tråkiga sidor så är jag inte ensam. Alla har sina små spöken att brottas med. Därför älskar jag mina vänner...som kan hjälpa mig att se klarare. Att inse mina tillgångar. Mina skatter. En vän påminde mig om vår husvagn. Den möjlighet det är att få åka land o rike runt med familjen. En förmån hon inte haft när hon var liten men som jag tar som självklar. Tänk, vad jag har det bra!


Se'n tror jag också att om jag inte förväntar mig så mkt så kan jag inte bli besviken. Jag får som min syster sa, ta solstunderna när de kommer. Njuta när tillfälle bjuds. Inte skjuta sol o bad på morgondagen för att idag ska jag städa, tvätta eller göra nå'n annan mindre glamorös sysselsättning. För jag är beroende av solen o värmen. Jag behöver ladda D-vitamin. Ladda mina batterier. Jag måste lära mig att ta dagen som den kommer. Framför allt på semestern. Lära mig att vara tacksam för det jag har, för...tänk, vad jag har det bra!


<3

Jag vill berätta något magiskt!

Imorgon är det två veckor sedan jag startade mitt lilla projekt på Facebook, kallat "Sprida kärlek". För er som inte blivit "drabbade" så innebär det att jag varje dag slumpvis drar sex lappar ur en burk. På lapparna finns alla personer jag är vän med på FB och utmaningen är att skicka mina positiva tankar jag har om just de personerna. Detta pågår tills mina vänner är "slut".


Varför gör jag då detta? Jo, jag tror att alla behöver uppmuntran och kärlek. Några vänliga ord. Vare sig du är omgiven av många vänner eller ej. Om du är framgångsrik karriärmässigt eller om livet inte riktigt blev som du hade tänkt dig. Det behövs verbala kramar lite oftare. Inget ont om de fysiska, tvärtom...men ibland är man ju för långt bort för en kram och då kan ett kärleksfullt ord vara just det som betyder mest. Och det är just där magin kommer in.


Jag är rörd till tårar över hur stort det här är. Att jag med så enkla medel som att skicka några ord har fått människor att växa. Att känna sig sedda och glada. Ord som gjort skillnad. Jag är så lyckligt lottad som får vara med om detta. Ni anar inte hur magiskt det är. Att lilla jag kan få betyda något för någon annan. Mission completed! Om mitt liv inte har gett något annat än att jag har fått vara med att sprida positiva tankar så är jag nöjd. Det räcker.


Men det har inte bara varit lätt. Jag vill ju inte att någon ska känna sig påklampad av en förståsigpåare som tror sig veta något om alla sina vänner på FB. För det finns ju en hel del som jag inte alls känner speciellt väl. Hoppas att ni förstår att jag kommer i ödmjukhet. I come in Peace. Jag hoppas det framgår att jag inte alltid tror mig veta hur ni är utan jag talar om hur jag upplever er.
Och det är inte klokt så många fina vänner jag har! Jag går omkring med ett leende på mina läppar varje dag. För jag får ju tänka på er. Alla fina människor med så fina personligheter och begåvningar.


Tack för att ni finns!


Till sist vill jag bara rekommendera att se varandra. Våga kliva ur den trygga zonen o ge varandra komplimanger och uppmuntran. Sprid positiva ord. Och gör det medan dina vänner lever. En vän berättade häromdagen att hennes man hade varit på¨begravning och det hade varit vääääldigt långa tal på minnesstunden efter. Då slogs jag av tanken igen, fick den avlidne höra dessa positiva ord innan hen dog?
När jag var liten hörde jag en sång av Alf Robertsson. Det var väl på Radio Malmöhus antar jag...den heter "Liljor". Undrar om det var den som satte ett frö i mitt hjärta då...här kommer en liten bit av den. 


"Här på jorden behövs våra blommor
ett vänligt ord när allt är svart och svårt
Vill du inte ge mig blommor när jag lever
Så kom inte med dem när jag har dött
Kom till mej med dina blommer när jag lever

Och låt mig få njuta av en vår
Vänta inte tills jag e död och borta
Med att då som först strö liljor i mitt hår
Kom till mej med dina blommer när jag lever"

Jakten på den perfekta människan.

Ibland vill jag bara skrika. HÖGT! Jag blir så frustrerad över hur långt vi har drivit oss själva. Det är inte roligt längre. Vi strävar långt ut i rymden med våra mål och förväntningar. Lägger upp strategier och metoder för att ta oss tappert över mållinjen. Och det finns miljontals vägar att gå för att komma framåt. Bli något. Klättra på karriärsstegen. Bli smal, men baka de mumsigaste bakverken. Träna dig till en gudalikt muskulös kropp som platsar i Gladiatorerna. Få väluppfostrade barn och ett hus som är målat med rätt färger så att vi skrockande kan skratta tillsammans med våra barnbarnsbarn om att vi glömt vad det var för färg vi målade med då. För det var ju såååå läääänge se'n.


Jaha, du ska gå ner i vikt? Jamen, så roligt! Då ska du...också radas möjligheterna upp för dig:
Träna på mitt gym, för där är det så grymt.
Nej, du ska inte träna på gym, ut i skogen o dra timmerstockar.
Äh, skit i träingen om du inte grejar det du kan äta våra mirakelpiller.
Va, ska du äta piller? Nej, skit i kolhydrater och ät fett...massor av fett.
Är du inte klok? FETT!!! Vill du ha hjärtinfarkt??? Nej, kolhydrater är bra...bara de är LÅÅÅÅNGA!
Långa? Nej, allt fixas bara du undviker gluten. Och plocka för guds skull också bort laktosen.
Vaddå laktos? Det får man väl inte i sig om man är vegan, heller!!! Nä, rätt för miljön o alla djuren ska det vara.


Förlåt tusen ggr om ifall jag trampar någon på tårna. Det är verkligen inte meningen. Jag vill bara dela med mig av vad som kan snurra som en tornado inne i min skalle. För man vill ju vara rätt liksom. Man vill ju ta hand om sig själv. Vara schysst mot både familj, vänner o grannens ko. Men gång på gång går jag bet. Det går ju liksom inte att göra rätt i allt. Och vem bestämmer vad som är rätt? Är det att göra som alla säger åt mig att göra eller är det att själv låta vetskapen gro i själen för att sedan själv avgöra vad som är rätt eller fel. Visst finns det självklara saker som är rätt o fel. Men de antar jag att alla innerst inne redan vet. Med åren så blir man visare. Det har jag sagt förut. Det är inte längre viktigt vilket gym jag går till. Vilken musik jag lyssnar på eller om jag inreder mitt hem enligt senaste trenden. Med åren kommer lugnet. Vissheten om att man längst där inne i själen börjar förstå vad som passar just mig. Och det är ljuvligt.


För hetsen pågår överallt. Du måste prestera. Märkas. Få något gjort. Visa dig på alla arenor. Vara social. Få så många likes som möjligt innan du dör. Men jag säger:


STOPP!!!


Jag gör min resa. I mitt tempo. På mitt sätt. Take it or leave it.


KRAM! <3

Loppisvemod

Jag sitter i ett rum med bananlådor o flyttlådor travade längs väggarna. Tårarna rullar nerför mina kinder. Jag kan inte hejda dem. Det är inte sakerna som gör det. Det är historierna runt alla dessa ting som nu ska försvinna ur mitt o min familjs liv. Alla dessa glada skratt som hörts från barnens rum. Lyckan i att leka tittut i ett Bamsetält eller låtsasfäktas med pirathatt på. Spelen, pusslena som vi ägnat många värdefulla kvalitetstimmar med. Snickartröjan, riddartröjan och poliströjorna...bondgården, P-garaget och bilarna. Som de har lekts med. Så mycket lycka de har gett. Ljuden från kossor, får o grisar...djurorgeln och elgitarren.


Det är så svårt att inte bli sentimental. Fast jag är lycklig. Lycklig över att få ha upplevt allt detta fantastiska med barnen. Alla fina minnen och upplevelser som jag för alltid bär med mig i mitt hjärta. Barnens tindrande, levande ögon med glimt. Buset, skojet o kärleken. Upptäckarna, de nyfikna och vetgiriga som aldrig tröttnar på att se och uppleva.


Nu får sakerna nya ägare. Det gläder mig att andra kan få fortsätta skratta, upptäcka och lära sig saker med det som våra barn växt ifrån. Livet går vidare även för sakerna. Och det är bra.


Men det är svårt. Ändå. Jag tillåter mig att gråta en stund. För det är precis det som måste komma ut. Hur logiskt man än kan tänka. Ett hjärta följer inte alltid hjärnan. Mina barn finns kvar. De växer och är helt fantastiska. Vi har lärt dem så gott vi kunnat att vara bra människor. Ge dem verktyg att leva i världen. Vara självständiga och trygga. Det kommer en dag då de flyger ur boet och börjar sina egna liv med egna hem och egna saker. Den dagen kommer jag att vara ännu mera ledsen. Även om jag ju vet att livet går vidare. Det vill jag ju. Men sentimental kan jag ju få vara en stund. Och se tillbaka på alla dessa minnen. Mina fina, underbara söner som lekt med alla dessa fina, roliga saker.


Yngste sonen sa väldigt kloka ord häromdagen när han olyckligt konstaterade att det där modellflygplanet han köpte förra året var ett väldigt dåligt köp. Det var krångligt, ömtåligt och grävde ett för djupt hål i hans lilla plånbok. Då säger han med darr på rösten: "Mamma. Det bästa jag någonsin har fått, det är min familj!"


Så klok han är. Så stolt jag är. Det är ju precis så. Tingen har ringa betydelse jämfört med den oändliga lycka det är att ha någon eller några att hålla kär.