Loppisvemod

Jag sitter i ett rum med bananlådor o flyttlådor travade längs väggarna. Tårarna rullar nerför mina kinder. Jag kan inte hejda dem. Det är inte sakerna som gör det. Det är historierna runt alla dessa ting som nu ska försvinna ur mitt o min familjs liv. Alla dessa glada skratt som hörts från barnens rum. Lyckan i att leka tittut i ett Bamsetält eller låtsasfäktas med pirathatt på. Spelen, pusslena som vi ägnat många värdefulla kvalitetstimmar med. Snickartröjan, riddartröjan och poliströjorna...bondgården, P-garaget och bilarna. Som de har lekts med. Så mycket lycka de har gett. Ljuden från kossor, får o grisar...djurorgeln och elgitarren.


Det är så svårt att inte bli sentimental. Fast jag är lycklig. Lycklig över att få ha upplevt allt detta fantastiska med barnen. Alla fina minnen och upplevelser som jag för alltid bär med mig i mitt hjärta. Barnens tindrande, levande ögon med glimt. Buset, skojet o kärleken. Upptäckarna, de nyfikna och vetgiriga som aldrig tröttnar på att se och uppleva.


Nu får sakerna nya ägare. Det gläder mig att andra kan få fortsätta skratta, upptäcka och lära sig saker med det som våra barn växt ifrån. Livet går vidare även för sakerna. Och det är bra.


Men det är svårt. Ändå. Jag tillåter mig att gråta en stund. För det är precis det som måste komma ut. Hur logiskt man än kan tänka. Ett hjärta följer inte alltid hjärnan. Mina barn finns kvar. De växer och är helt fantastiska. Vi har lärt dem så gott vi kunnat att vara bra människor. Ge dem verktyg att leva i världen. Vara självständiga och trygga. Det kommer en dag då de flyger ur boet och börjar sina egna liv med egna hem och egna saker. Den dagen kommer jag att vara ännu mera ledsen. Även om jag ju vet att livet går vidare. Det vill jag ju. Men sentimental kan jag ju få vara en stund. Och se tillbaka på alla dessa minnen. Mina fina, underbara söner som lekt med alla dessa fina, roliga saker.


Yngste sonen sa väldigt kloka ord häromdagen när han olyckligt konstaterade att det där modellflygplanet han köpte förra året var ett väldigt dåligt köp. Det var krångligt, ömtåligt och grävde ett för djupt hål i hans lilla plånbok. Då säger han med darr på rösten: "Mamma. Det bästa jag någonsin har fått, det är min familj!"


Så klok han är. Så stolt jag är. Det är ju precis så. Tingen har ringa betydelse jämfört med den oändliga lycka det är att ha någon eller några att hålla kär.

Jag är elak!

Jag suckar. Fräser. Är ett neggomonster. Orkar inte. Vill inte. Jag blir så'n. Inget jag bestämt eller önskat. Inga personlighetsdrag eftersökta av vare sig arbetskamrater, familj eller vänner. Det är direkt ocharmigt. Oattraktivt o fult.


Åh, vilket fenomenalt inlägg jag lyckas klämma ur mig efter en lång tids frånvaro. En dag när lärkan drillat som besatt över ängen. Solen strålat från klarblå himmel o våren känns plötsligt helt verklig. Då ska man ju vara laddad. Glad. Positiv. Jomenvisst!!!


Nä, nu lindar jag inte in det mer. Här kommer det: JAG BLIR ELAK AV ATT INTE FÅ ÄTA CITODON!!! Usch så fult det lät. Hur kan jag??? Men jag har såååå ONT!!! Nu är det 14 dagar kvar av min långa, långa nedtrappningsperiod. Jag är så nära friheten. Det ska ju kännas bra nu. Det var ju mindre värk jag skulle få. Värktabletterna ger ju värk. Men vad kallas sömnlösa nätter, tårfyllda träningspass och låsning i bröstryggen??? Ibland vill jag bara skita i allt. Hitta en läkare som kan skriva ut morfin. PANG! Rätt ut i avslappningens värld. Lugnet, friheten o lyckan. För en stund...för det varar ju inte länge. BLÄ!


Ja, jag vet...det tar tid. En dag i taget bara. En liten sekund. JAAA!
Jag vet också...att mina barn blivit äldre o klarar sig mycket själva. Och jag vet...jag har MYCKET bättre fysik nu än jag haft se'n jag blev arbetsskadad för 17 år se'n. JAG VET! JAG VET! JAG VEEEET!!!


Jag är rädd. Rädd för att vara elak. Rädd för att inte orka.Rädd för att vara tråkig.
Rädd för att inte veta hur jag ska hantera min smärta.
Efter 17 år vet jag så mkt. Det bär jag med mig. Så när jag skrikit färdigt här på bloggen o i min ensamhet så kanske jag lyssnar på min inre coach. Jag menar, en coach som snart är myndig måste ju respekteras.


Så vad vill jag nu med detta inlägg? Kanske söker jag förståelse? Kanske ber jag om ursäkt? Kanske hjälper det att få ur sig sina funderingar? Kanske...
En dag i taget. OK! Ett steg. OK!


Det måste gå!