Fisljummen!

Det är fascinerande det där med att vara halvtidssjukskriven. Att vara sjuk halva tiden av sitt liv. Hur löser man det egentligen? Innebär det att man är sjuk 3 1/2 dag/vecka eller 12 timmar varje dygn? Att man liksom föräldrar med delad vårdnad om barnen byter mitt i veckan. Eller innebär det att exakt kl 20 varje kväll så blir jag sjukskriven fram till kl 08.00 nästa dag?

Nä, så funkar det ju inte. För om det vore så hade min kropp varit en robot o vad jag vet så finns det inga sjukskrivna robotar. De jobbar på tills delarna blir förslitna se'n byts delarna ut eller hela roboten för den delen. Verkar inte speciellt roligt att vara robot. I så fall hade jag legat på skroten för länge se'n ;)

Jag kan bara stilla konstatera att det tyvärr är så att jag är halvtidssjuk HELA tiden. För jag kan må hur bra som helst när jag är ledig vilket borde innebära att jag är frisk. Men en annan dag när jag ska jobba så slår fibromyalgin till med full kraft o jag känner mig mer sjuk än lämpligt på arbetet. Vad ska man göra då? Ja, det finns så klart inget annat att göra än att bita ihop o jobba på.

Jag försöker använda min "fritid" så bra som möjligt. Jag sover, tränar o går till sjukgymnast. Men hur jag än försöker lägga upp taktiken med att vila o ta hand om mig så funkar det ju inte att tro att resten av tiden ska fungera friktionsfritt. Min "halvtidssjuka" är som en ständig följeslagare, en skugga som aldrig lämnar mig. Som en bil med maxfart på 260 km/h som aldrig någonsin kan köra fortare än 130 km/h.

Det är svårt att vara både och. Både frisk o sjuk. För frisk för att vara sjuk o för sjuk för att vara frisk. Mitt i mellan i mellanmjölkens land. Och för en så'n som jag som vill ha klara besked är detta det värsta scenariot...att vara ljummen. Varken kall eller varm...fisljummen. Ja eller nej. Det är därför jag så ofta gör min omgivning besviken. Fråga mina söner...de har verkligen fått sin beskärda del av grusade planer. Jag lovar saker för att jag vill. Jag bryter löftena för att jag inte kan. Men jag har den goda turen att ha söner som älskar mig ändå...på HELTID!!! :)

Så jag är 50% frisk, 50% sjuk men 100% älskad!

Kramar från en fisljummen! ;)

I huvudet på en apotekare???

"Du vet att du inte kan köpa värkmedicinen med rabatt, va!?"
säger apotekaren o tittar på mig med föraktfulla ögon. "Din medicin ska inte vara slut än!"

Så får jag stå där igen med skammen över att inte kunna tygla mig. Jag ger upp för lätt. Jag borde ju inte äta värktabletter. Jag skulle ju sluta...trappa ner.

Jag som inte jobbar mer än 25% borde ju inte ha ont. Jag som har så mkt tid att pilla mig i naveln o bara lata mig. Jag som tränar så mkt borde verkligen inte må så dåligt.

Om de bara visste att..

...varje gång jag hämtar ut medicin känns som ett nederlag.
...jag inget annat vill än att vara normalt fungerande
...jag sliter som ett djur oftast utan att va rädd om mig
...jag tar tabletter för att inte vill förstöra för andra
...jag ibland bara vill försvinna bort från allt

Men oftast är jag glad, lycklig o skrattar, för livet är ju så härligt!

Torsdagskram
Tess

Slutet är nära!

Det är med avgrundsdjup sorg o smärta jag konstaterar att jag måste göra ett val.
Jag måste antingen säga upp mig från mitt älskade jobb eller förlora 3-4 tusen i månaden som jag får i fas 3.
Det finns inget mellanting. Ingen barmhärtighetszon. I den fyrkantiga världen finns det inte plats för runda former. Jag förlorar hur jag än gör.

Jag har kämpat så för att komma till den plats jag är nu. Envishet o en massa, massa jäklar anamma. Ska det vara slut nu?

"Vi ska hjälpa dig så du får ett bättre jobb! En arbetsplats som kan ge dig mer tid." säger Arbetsförmedlingen.
Vad de inte förstår hur extremt värdefullt det jobbet är som jag redan har...även om det är på bara 25% plus all eventuell extratid i högsäsong o semestrar mm.

Det är så mkt mer än att stå i butik o sälja hobbymaterial. Det är ju JAG!!! Jag säljer det jag tror på. Min livsstil, mitt engagemang o min själ.

Snart har jag gråtit en ocean.

Vad ska jag göra??? Leva på min dröm fast i trasiga kläder för nya lär jag ju inte ha råd med om jag satsar på vad hjärtat vill.

Känner mig alldeles stum. Förlamad. Och oerhört trött.

Jag måste vara dum i huvudet!

Gång på gång hamnar jag i samma läge. Undrar om det finns något annat sätt än att enträget påminna sig själv om sanningen, för den kommer sannerligen inte automatiskt. Att tjata på mig om o om igen som vore jag en trotsig 4-åring som lever i sin egna lilla värld. En värld fylld av farliga krokodiler under sängen o hiskeliga monster i garderoben. Spelar ingen roll hur logiskt det förklaras att krokodiler inte klarar överlevnaden under en dammsamlande säng eller att monstrena dagtid fyller sin funktion som kläder på min kropp.

Om man inte älskar sig själv så är det omöjligt att älska någon annan. Utan att se på sig själv med kärleksfulla ögon så kan man inte omfamna en annan människas förträfflighet eller framgångar.

Varför ska det vara så svårt att fatta att jag är bra som jag är???

Jag tror att det till stor del beror på att jag dagligen fylls av en massa "krav" på hur jag ska vara o hur jag ska se ut. Just nu svämmas media över av reklam o reportage som berättar "sanningen".
"Ät sågspån så blir du smal!" "Köp senaste mobilen så kommer du aldrig mera att ha fritidsproblem!" "Använd nya schampot med antismutsformula och multimegaboostpower som gör att håret aldrig mera ligger platt på huvudet!"
Se'n har vi alla människor som så fantastiskt har gått ner 50 kg i vikt på fyra månader tack vare tre timmars träning per dag samt en diet på bara morötter o tång. "Och det var såååå enkelt!"

Nä, nu ljuger jag...OK! Förlåt! ;)

Fokus, var det!

Så här ska det vara ju....! Tack Bo Kaspers Orkester!!!

"En stjärna av guld, det borde jag ha.
För det jag klarat av, att jag gjort det så bra.
Den resa jag gjorde, borde ingen få göra.
En stjärna av guld, det borde jag ha!

Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?

Jag kan vara stolt, det borde jag va.
Var nere på noll, men jag kom tillbaks.
Att vända sig om fastän det gör så ont.
Jag tar det från början, jag kan vara stolt!

Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?

Tar på mig nå't jag tycker om, så andra människor ser sig om
o önskar att du vore dom.

Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?

Du borde tycka om mig...
Du borde tycka om mig...
Du borde tycka om mig..."

*          *                                                                             *    
   *                        *                               *                                                      *
                *                                                                                      *
Sådärja! En stjärna till mig o en till dig...o dig...o dig...o dig...som också är en fantastisk människa! Så det så!

Kram
från
Toktess

Nä, jag får inte!

Jag står i duschen. Vrider på kranen. Samtidigt som de varma strålarna sköljer över mitt huvud så kommer tårarna. Ingen hör mig gråta. Tårarna har samma temperatur som vattnet. Det är skönt. Jag behövde släppa ut tårarna. Det är tårar av frustration. Av panik. Känner mig inträngd i ett hörn av allt som känns som måsten. Jag har gjort det igen. Gett mig superhjältestatus. Trott att jag kan driva mig själv till framgång utan att egentligen ta reda på om det är genomförbart.

Jag ska träna tre gånger/ vecka. Inte äta godis. Minska ner på mina mediciner. Inte dricka energidryck. Inte sova för länge. Inte tänka på mig själv så mkt. Inte, inte, inte, inte!!!

Mitt liv har varit otroligt mkt inte. Jag är fostrad att tänka på vad jag INTE får göra. Missförstå mig inte...jag anklagar egentligen inte mina föräldrar, för jag tror inte att de har gjort det av elakhet. De har gjort det de har trott var rätt o riktigt i det samhälle o den situation de själva levde. Men för mig blev det fel. Jag fick inte gå på disco. Jag fick inte svära. Jag fick inte titta på Bröderna Cartwright. Jag fick inte köpa musik som jag gillade. Jag fick inte gå på bio. Jag fick inte vara som de andra i min klass. Och jag fick definitivt inte dricka alkohol...(börjar nu låta som i Caroline Af Ugglas låt "Hon har inte..." även om den handlar om något helt annat)

Hur blir man som människa om man ständigt ska gå o tänka på vad man inte får göra??? Hur sunt är det??? Att trycka ner sig själv o sina behov. Att känna skam så fort man gör något som någon annan har sagt att man inte får göra. OK...jag menar nu inget kriminellt...så klart!!! Men varför ska jag inte få lyssna på den musik jag vill? Varför ska jag inte få vara kär i vem jag vill. Äta o dricka vad jag vill?

Till slut orkar man inte längre. Det är då de flesta barn gör tonårsrevolt. Men INTE jag. Det tog mig ända till i 25-årsåldern innan jag kände friheten att få vara precis den jag är. Fick börja om i en ny stad med nya människor som såg mig som den jag var. Revolten pågår än. Eller snarare frigörelsen. Tror faktiskt att den kommer att pågå tills jag dör. För hela tiden dyker det upp nya "måsten"...eller nya "inten". Fast jag blir duktigare o duktigare på att skala av mig kraven.

För nu bryr jag mig inte längre. Jag svär om jag vill. Lyssnar på Lionel Richie eller Ozzy Osbourne. Äter godis eller inte. Jag gör det för att jag vill eller inte vill. För om det inte passar andra, hos vem ligger problemet? Ja, inte hos mig i varje fall för jag gör vad mitt hjärta o hjärna tillåter mig att göra. (Och åter igen...inget kriminellt, hälsofarligt eller skadligt för annan person!!!)

Våga vara du!

Kram
Tess

Ett fynd på vinden

I förra veckan var jag uppe o röjde på vinden i min jakt efter saker att sälja på loppis. Det resulterade i att jag fann lådor som jag hade glömt. I en av lådorna hittade jag en uppsats från andra året på gymnasiet. Jag var alltså 17 år. Det kändes obehagligt men skönt. Obehagligt för att minnen kommer tillbaka, men skönt för att jag får ett bevis för att jag inte hittat på allt i efterhand så här 25 år senare.
Här kommer ett utdrag ur uppsatsen:

"...Jag minns två tjejer, vi kan kalla dem Maria och Sara, som en gång gick i min klass. De var så tuffa när de var tillsammans, men när t ex Maria var sjuk så var Sara så snäll och vänlig och jag kunde bli bra kompis med henne. Då talade jag om vad jag funderade på och vem jag gillade osv och hon lovade att hålla tyst.

Nästa dag när Maria kom tillbaka talade Sara naturligtvis om vad jag hade sagt. Sedan visste hela klassen om det och man blev mobbad för vad man tyckte och kände. Då ville jag bara springa därifrån och prata med någon som verkligen brydde sig om mig. Jag längtade mycket efter en vän att lita på. Att slippa ovissheten om kompisen skulle skvallra och att slippa känslan av att hjärtat gick i tusen bitar varje gång någon svek mig.

Det var den längtan som gjorde att jag litade helt och fullt på människor som visade intresse för mina tankar. Många gånger efter skolan har jag gått hem, stängt och låst dörren in till mitt rum, slängt mig på sängen och gråtit i min ensamhet. Ensamheten som trängde sig på med sin kyla och sitt mörker och fick mig att känna mig oerhört övergiven och rädd. Rädd för att någon skulle upptäcka att jag grät.

Jag ansåg att mina besvikelser bara var små petitesser för andra så jag vågade inte prata om dem med andra och bli stämplad som en mesig liten typ som inte tålde någonting. Mitt självförtroende sjönk djupare och djupare ner i dyn och försvann nästan. Jag ville inte vara mig själv utan någon annan som var tuffare och hade massor av vänner. Försökte jag vara tuff och säga att jag hade gjort något förbjudet, bara för att om möjligt få någon kompis, då var man dum i huvudet. Då skvallrade de och så blev man sviken än en gång.

Att känna att man inte kan göra någonting eller säga något till någon man själv litar på utan att bli sviken gör att man till sist inte vågar lita på en enda människa. Man drar sig undan och börjar ett liv innanför ett skal som ingen till sist kommer igenom..."