Ibland vill jag bara skrika. HÖGT! Jag blir så frustrerad över hur långt vi har drivit oss själva. Det är inte roligt längre. Vi strävar långt ut i rymden med våra mål och förväntningar. Lägger upp strategier och metoder för att ta oss tappert över mållinjen. Och det finns miljontals vägar att gå för att komma framåt. Bli något. Klättra på karriärsstegen. Bli smal, men baka de mumsigaste bakverken. Träna dig till en gudalikt muskulös kropp som platsar i Gladiatorerna. Få väluppfostrade barn och ett hus som är målat med rätt färger så att vi skrockande kan skratta tillsammans med våra barnbarnsbarn om att vi glömt vad det var för färg vi målade med då. För det var ju såååå läääänge se'n.
Jaha, du ska gå ner i vikt? Jamen, så roligt! Då ska du...också radas möjligheterna upp för dig:
Träna på mitt gym, för där är det så grymt.
Nej, du ska inte träna på gym, ut i skogen o dra timmerstockar.
Äh, skit i träingen om du inte grejar det du kan äta våra mirakelpiller.
Va, ska du äta piller? Nej, skit i kolhydrater och ät fett...massor av fett.
Är du inte klok? FETT!!! Vill du ha hjärtinfarkt??? Nej, kolhydrater är bra...bara de är LÅÅÅÅNGA!
Långa? Nej, allt fixas bara du undviker gluten. Och plocka för guds skull också bort laktosen.
Vaddå laktos? Det får man väl inte i sig om man är vegan, heller!!! Nä, rätt för miljön o alla djuren ska det vara.
Förlåt tusen ggr om ifall jag trampar någon på tårna. Det är verkligen inte meningen. Jag vill bara dela med mig av vad som kan snurra som en tornado inne i min skalle. För man vill ju vara rätt liksom. Man vill ju ta hand om sig själv. Vara schysst mot både familj, vänner o grannens ko. Men gång på gång går jag bet. Det går ju liksom inte att göra rätt i allt. Och vem bestämmer vad som är rätt? Är det att göra som alla säger åt mig att göra eller är det att själv låta vetskapen gro i själen för att sedan själv avgöra vad som är rätt eller fel. Visst finns det självklara saker som är rätt o fel. Men de antar jag att alla innerst inne redan vet. Med åren så blir man visare. Det har jag sagt förut. Det är inte längre viktigt vilket gym jag går till. Vilken musik jag lyssnar på eller om jag inreder mitt hem enligt senaste trenden. Med åren kommer lugnet. Vissheten om att man längst där inne i själen börjar förstå vad som passar just mig. Och det är ljuvligt.
För hetsen pågår överallt. Du måste prestera. Märkas. Få något gjort. Visa dig på alla arenor. Vara social. Få så många likes som möjligt innan du dör. Men jag säger:
STOPP!!!
Jag gör min resa. I mitt tempo. På mitt sätt. Take it or leave it.
KRAM! <3
