Nu är det jul igen...gläns över sjö o strand...hej tomtegubbar slå i glasen o låt oss lustiga vara...stilla natt!
Ja, nu är det dags igen. Jul för liten o stor, för syster o bror, för fattig o rik, för glad o för ledsen...men vänta nu! Ingen ska väl vara ledsen. Det är ju jul!!! Då suddas sorger o ensamhet ut. Ögonen tindrar o allt känns lätt. Rentav enkelt.
Eller...
Det är tragiskt att vara ensam. Svårt att vara fattig. Förskräckligt att vara rädd. Orättvist att vara hungrig.
Julen är inte så enkel när man inte passar in. När alltings måsten knackar på dörren o kopplar strypgrepp om själen. När man inte orkar. När det är svårt att bara hålla sig vid liv.
Alla dessa själar som inte får någon ro. Alla som inte firar en Bullerbyjul.
Alla som inte orkar spela med.
Alla som inte älskar sillen o Jansson.
Det är helt okej!
Min önskan är att alla skulle få ro. Få känna frid.
Jag önskar er en stilla natt!
lördag 21 december 2013
tisdag 3 december 2013
Till mina söner
Min älskade son. Idag har jag skrikit åt dig. Igen. Av ilska och frustration. Av trötthet.
Jag älskar dig så ofantligt mycket. Så mycket att jag lätt skulle ge allt för dig. Det samma gäller din bror. Min kärlek är så djup och innerlig att jag ibland blir rädd. Rädd för att älska någon så enormt mycket. Det gör mig sårbar. Det gör mig beroende. Men den rädslan är ingenting emot den lyckan som du och din bror ger mig. Varje dag med er gör min själ vackrare och mitt hjärta varmare. Varje dag är en gåva. En gåva jag måste vara rädd om. Denna gåva är en rikedom långt större än världens alla skatter. Med er så har jag allt.
Det är just därför jag blir så ledsen ibland. Och arg. Mitt tålamod prövas till det yttersta. Tjat om små banala saker eller stora viktiga saker. Tjat om rutiner. Tjat om tjat. Det är när jag älskar er så ofantligt mkt som ni så lätt kan såra mig. Vi pratar om förståelse. Om respekt för hur livet är när man bor tillsammans. Om hur vi alla behöver hjälpas åt. Ni säger att ni förstår, att vi har en överenskommelse. Sedan glömmer ni det. För ni är bara barn. Jag vet det så väl. Men jag försöker så gott jag kan att förbereda er inför livet utanför hemmets trygga vrå. Att få veta att det man gör faktiskt kan få konsekvenser. Det är en tuff läxa. En nedrig erfarenhet. Och ett hugg i mitt hjärta när jag ser hur ledsna ni blir för att ni inte riktigt hade insett att konsekvensen var på riktigt. Jag våndas i min konsekvens o förbannar att jag ställde krav. Jag älskar ju er så. Jag vill ju inte se er ledsna. Jag vill inte ge er smärta. Tårar som rullar nerför era kinder. Jag vill inte det.
Men nu är det gjort. Ingenting kan göras ogjort. Överenskommelsen är klar. Och bruten. Konsekvensen (ett uteblivet avsnitt av julkalendern) är upplevd. Tårarna trillade. Hjärtan har brustit.
Det är då magin återvänder. Där i den ångestfyllda stunden av gråt, hulkanden o brustna hjärtan, där möts vi igen. Genom tårarna hör du hur jag säger att jag älskar dig så. Vi pratar om vad det var som hänt. Vi lugnar ner oss båda två. Vi ser varandra i ögonen. Och vi kramas. Länge. Hårt. Du viskar att du älskar mig och mitt mammahjärta blir ännu varmare. Mitt hjärta slår ännu hårdare för dig min älskade son. Mina prinsar. Ni är så fantastiska. Jag kunde inte önska något mer.
Imorgon ska jag våga älska er igen. För kärleken är magisk. Ju mer man slösar på kärleken desto större blir den. Jag ska älska er igår, imorgon och i all evighet. Min kärlek för er måste alltid ha funnits. Den är odödlig. Min kärlek finns hos er för alltid.
Jag älskar dig så ofantligt mycket. Så mycket att jag lätt skulle ge allt för dig. Det samma gäller din bror. Min kärlek är så djup och innerlig att jag ibland blir rädd. Rädd för att älska någon så enormt mycket. Det gör mig sårbar. Det gör mig beroende. Men den rädslan är ingenting emot den lyckan som du och din bror ger mig. Varje dag med er gör min själ vackrare och mitt hjärta varmare. Varje dag är en gåva. En gåva jag måste vara rädd om. Denna gåva är en rikedom långt större än världens alla skatter. Med er så har jag allt.
Det är just därför jag blir så ledsen ibland. Och arg. Mitt tålamod prövas till det yttersta. Tjat om små banala saker eller stora viktiga saker. Tjat om rutiner. Tjat om tjat. Det är när jag älskar er så ofantligt mkt som ni så lätt kan såra mig. Vi pratar om förståelse. Om respekt för hur livet är när man bor tillsammans. Om hur vi alla behöver hjälpas åt. Ni säger att ni förstår, att vi har en överenskommelse. Sedan glömmer ni det. För ni är bara barn. Jag vet det så väl. Men jag försöker så gott jag kan att förbereda er inför livet utanför hemmets trygga vrå. Att få veta att det man gör faktiskt kan få konsekvenser. Det är en tuff läxa. En nedrig erfarenhet. Och ett hugg i mitt hjärta när jag ser hur ledsna ni blir för att ni inte riktigt hade insett att konsekvensen var på riktigt. Jag våndas i min konsekvens o förbannar att jag ställde krav. Jag älskar ju er så. Jag vill ju inte se er ledsna. Jag vill inte ge er smärta. Tårar som rullar nerför era kinder. Jag vill inte det.
Men nu är det gjort. Ingenting kan göras ogjort. Överenskommelsen är klar. Och bruten. Konsekvensen (ett uteblivet avsnitt av julkalendern) är upplevd. Tårarna trillade. Hjärtan har brustit.
Det är då magin återvänder. Där i den ångestfyllda stunden av gråt, hulkanden o brustna hjärtan, där möts vi igen. Genom tårarna hör du hur jag säger att jag älskar dig så. Vi pratar om vad det var som hänt. Vi lugnar ner oss båda två. Vi ser varandra i ögonen. Och vi kramas. Länge. Hårt. Du viskar att du älskar mig och mitt mammahjärta blir ännu varmare. Mitt hjärta slår ännu hårdare för dig min älskade son. Mina prinsar. Ni är så fantastiska. Jag kunde inte önska något mer.
Imorgon ska jag våga älska er igen. För kärleken är magisk. Ju mer man slösar på kärleken desto större blir den. Jag ska älska er igår, imorgon och i all evighet. Min kärlek för er måste alltid ha funnits. Den är odödlig. Min kärlek finns hos er för alltid.
tisdag 22 oktober 2013
Till alla våldsmän, våldskvinnor, tyrannner, härskare o härskarinnor som förstör vår värld!
Vem är du?
Varför gjorde du som du gjorde?
Vad var det som gick snett när du valde din egen väg?
När du valde att inte se det rätta. När du bara tog, inte gav. När du likt en ångvält bara körde över.
Vi föds alla oskyldiga som ett barn. Helt utan fel. Helt rena. Med oskyldiga ögon som aldrig sett ondska. Vi lever rent o naturligt.
Var började din ondskefulla resa?
Hur kunde du bli så kall?
Vem tog din värme?
Vad stal din kärlek?
Hur kunde det bli så fel?
Har du någonsin känt ånger?
Hur kan du sova om nätterna?
Var kommer all respektlöshet ifrån?
Hur kunde du bli så självisk?
Vem gav dig rätt att göra det du gjorde?
Frågorna staplas på varandra, men ingen fråga får svar.
För jag känner inte dig. Jag kommer aldrig att få veta. Även om det kommer förklaringar så kommer jag aldrig förstå. Aldrig att känna det du känt. Du kommer alltid att vara en gåta. Dina handlingar kommer alltid att finnas kvar som ett stort svart moln på den blå sommarhimlen.
Jag fattar inte.
Vad var det som gick snett?
Hur blev det som det blev?
"Hon skulle cyklat hem den natten,
men Cornelia kom aldrig hem.
Cornelias väska fann de i gräset,
den där våta morgonen.
Hon hade träffat några vänner,
det skulle inte bli så sent.
Vad som mötte henne där i parken,
är det ännu ingen som vet.
Vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du o vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?
Vem är du?
I varje tidning blöder rubriker
o nu har ondskan hittat hit.
Så'nt man bara sett på filmer,
har nu blivit verklighet.
Det är klart att folk låser sina dörrar,
det är klart att folk gömmer sig.
För människan vill leva
o inte ständigt vara rädd.
Vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du, ja vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?
Vem är du?
Vem är du?
Vem är du?
Vem är du?
Vem är...?
Vem är du, ja vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du, ja vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?
VEM ÄR DU???"
Joakim Niels, 1996.
Varför gjorde du som du gjorde?
Vad var det som gick snett när du valde din egen väg?
När du valde att inte se det rätta. När du bara tog, inte gav. När du likt en ångvält bara körde över.
Vi föds alla oskyldiga som ett barn. Helt utan fel. Helt rena. Med oskyldiga ögon som aldrig sett ondska. Vi lever rent o naturligt.
Var började din ondskefulla resa?
Hur kunde du bli så kall?
Vem tog din värme?
Vad stal din kärlek?
Hur kunde det bli så fel?
Har du någonsin känt ånger?
Hur kan du sova om nätterna?
Var kommer all respektlöshet ifrån?
Hur kunde du bli så självisk?
Vem gav dig rätt att göra det du gjorde?
Frågorna staplas på varandra, men ingen fråga får svar.
För jag känner inte dig. Jag kommer aldrig att få veta. Även om det kommer förklaringar så kommer jag aldrig förstå. Aldrig att känna det du känt. Du kommer alltid att vara en gåta. Dina handlingar kommer alltid att finnas kvar som ett stort svart moln på den blå sommarhimlen.
Jag fattar inte.
Vad var det som gick snett?
Hur blev det som det blev?
"Hon skulle cyklat hem den natten,
men Cornelia kom aldrig hem.
Cornelias väska fann de i gräset,
den där våta morgonen.
Hon hade träffat några vänner,
det skulle inte bli så sent.
Vad som mötte henne där i parken,
är det ännu ingen som vet.
Vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du o vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?
Vem är du?
I varje tidning blöder rubriker
o nu har ondskan hittat hit.
Så'nt man bara sett på filmer,
har nu blivit verklighet.
Det är klart att folk låser sina dörrar,
det är klart att folk gömmer sig.
För människan vill leva
o inte ständigt vara rädd.
Vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du, ja vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?
Vem är du?
Vem är du?
Vem är du?
Vem är du?
Vem är...?
Vem är du, ja vem är du?
I vems spår går du nu?
I skydd av mörkret springer du,
så visa dig.
Vem är du?
Vem är du, ja vem är jag?
Vem kan man lita på idag,
som man kunde förut?
VEM ÄR DU???"
Joakim Niels, 1996.
torsdag 10 oktober 2013
"Skitstövel!!!"
"SKITSTÖVEL!!!" skriker 8-åringen med ursinnighet i rösten. Aldrig förr har ordet varit mer passande. Ordet är riktat till stöveln som enligt den lille perfektionisten inte på millimetern känns rätt. Det är här jag tappar bort mig. Agerar långt ifrån all fin pedagogik o oskrivna regler om hur en bra mamma ska vara. Allt blir bara svart, det låser sig fullständigt så jag går ut för att hämta morgontidningen i postlådan istället, i ett hopp om att han ska ta sitt förnuft till fånga under tiden. Han har protesterat mot allt jag föreslagit vad gäller skor eller stövlar. "Men mamma, skon är ju för stor..." han måttar mellan tumme o pekfinger o det visar ca 5 cm. Då blir jag bara fnissig, för då överdriver han ju så att han fattar själv att det inte stämmer. "Men om vi lägger i en sula så blir det nog bättre", försöker jag. Men "nu-är-jag-faktiskt-väldigt-sur"-läppen hänger nere vid knäna o det fattar jag väl. Skon blir ju för trång med en sula i. SUCK! "Jag tänker inte ha de här skorna förrän hälen har växt upp på skon!!!" säger han med bestämdhet o lägger armarna i kors medan han spänner ögonen i mig. "Du menar att skon ska växa till innan du har den!?", frågar jag. "Ja, precis så!" säger han fortfarande med armarna i kors. "De här skorna är inte gjorda för mig!!! Vi kan faktiskt sälja dom!"
Igår skulle vi leta höstskor/kängor till båda grabbarna. Storebror hittade rätt efter ca en halvtimmes letande men lillebror provade skor så att t o m prinsen i "Askungen"-sagan skulle baxnat av utmattning för att hitta rätt skor åt sonen. För det var för trångt framme vid tårna, trångt på utsidan av tårna, för stort baktill så hälen glappade. Det var för små skor, det var inte tillräckligt coola skor eller det var för krånglig knäppning. Det enda paret som han ville ha ratade båda föräldrarna för vi insåg att de skulle hålla typ en vecka eller två eftersom skon inte uppfyllde de krav vi ställer på en höstsko. Så vi lämnade köpcentrat utan skor till lillebror i tron om att skor/kängor som fanns hemma ändå skulle kunna funka. Så fel vi hade.
I källaren stod ett par varma fodrade gummistövlar som skulle vara utomordentliga en höstruskig dag som denna. "Men de är för små!" säger 8-åringen då. "Va? Men varför plockade du inte bort dem när ni kollade på skor/stövlar/kängor häromdagen?" frågar jag. "Men åh, jag glömde!" säger han för att sekunderna senare ändå prova stövlarna o konstatera: "De passar!" Wow! Äntligen händer det! Han är nöjd. Fast bara i nå'n minut, för se'n är stövlarna de dummaste på jorden. Han står på yttertrappan o skakar dem o plockar löv inifrån stöveln, i fem minuter!!! Det är då det kommer. Ordet. "SKITSTÖVEL!!!" Jag vet att han menar stöveln fast innerst inne får jag nog mig en "känga" också. Han har aldrig sagt "Dumma mamma!" eller liknande till mig, men idag var det nog nära.
Det är inte lätt det här. Så det är väl kanske inte så konstigt att jag får ångest så fort det blir en ny säsong då kläder o skor ska provas. Jag vill ju mina söners väl. Jag vill att de ska ha det bästa, men var går gränsen? Vad är det som inte passar? Hur mkt kan man bestämma som förälder att "Det här ska du ha, punkt slut!" Jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att jag inte känner mig som en bra mamma just nu. Visst sa jag att jag älskar honom innan han klev på skolbussen, men det känns inte riktigt avslutat detta. Jag kommer att gå till jobbet med en klump i magen. Det känns inte bra. Fast jag vet också att en bra mamma vågar säga ifrån o sätta gränser. Det hör liksom till en engagerad förälder. Jag vet! Men ibland blir det för mkt. Då vill jag bara sitta med honom i mitt knä o bara mysa. Min älskade lilla bestämda 8-åring.
Igår skulle vi leta höstskor/kängor till båda grabbarna. Storebror hittade rätt efter ca en halvtimmes letande men lillebror provade skor så att t o m prinsen i "Askungen"-sagan skulle baxnat av utmattning för att hitta rätt skor åt sonen. För det var för trångt framme vid tårna, trångt på utsidan av tårna, för stort baktill så hälen glappade. Det var för små skor, det var inte tillräckligt coola skor eller det var för krånglig knäppning. Det enda paret som han ville ha ratade båda föräldrarna för vi insåg att de skulle hålla typ en vecka eller två eftersom skon inte uppfyllde de krav vi ställer på en höstsko. Så vi lämnade köpcentrat utan skor till lillebror i tron om att skor/kängor som fanns hemma ändå skulle kunna funka. Så fel vi hade.
I källaren stod ett par varma fodrade gummistövlar som skulle vara utomordentliga en höstruskig dag som denna. "Men de är för små!" säger 8-åringen då. "Va? Men varför plockade du inte bort dem när ni kollade på skor/stövlar/kängor häromdagen?" frågar jag. "Men åh, jag glömde!" säger han för att sekunderna senare ändå prova stövlarna o konstatera: "De passar!" Wow! Äntligen händer det! Han är nöjd. Fast bara i nå'n minut, för se'n är stövlarna de dummaste på jorden. Han står på yttertrappan o skakar dem o plockar löv inifrån stöveln, i fem minuter!!! Det är då det kommer. Ordet. "SKITSTÖVEL!!!" Jag vet att han menar stöveln fast innerst inne får jag nog mig en "känga" också. Han har aldrig sagt "Dumma mamma!" eller liknande till mig, men idag var det nog nära.
Det är inte lätt det här. Så det är väl kanske inte så konstigt att jag får ångest så fort det blir en ny säsong då kläder o skor ska provas. Jag vill ju mina söners väl. Jag vill att de ska ha det bästa, men var går gränsen? Vad är det som inte passar? Hur mkt kan man bestämma som förälder att "Det här ska du ha, punkt slut!" Jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att jag inte känner mig som en bra mamma just nu. Visst sa jag att jag älskar honom innan han klev på skolbussen, men det känns inte riktigt avslutat detta. Jag kommer att gå till jobbet med en klump i magen. Det känns inte bra. Fast jag vet också att en bra mamma vågar säga ifrån o sätta gränser. Det hör liksom till en engagerad förälder. Jag vet! Men ibland blir det för mkt. Då vill jag bara sitta med honom i mitt knä o bara mysa. Min älskade lilla bestämda 8-åring.
onsdag 2 oktober 2013
1-årsjubileum!
HURRA! HURRA! HURRA! HURRAAAAA!
Här sitter jag ett år senare. 112 träningar, 137 mil, 45 033 kcal o 47 timmar! YES! Och då pratar jag bara om min tid på crosstrainern. Utöver det har jag gjort ca 10 080 sit-ups, 5 600 benövningar, 4 480 ryggövningar o 16 800 hantelövningar. Dessutom har jag tagit promenader o cyklat mellan inomhuspassen. Sedan förra våren har jag gått/cyklat över 50 mil.
Det är faktiskt mig själv jag pratar om. Det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle klara av. Tack sjukgymnast, läkare o härliga vänner!
"Ett år!" sa sjukgymnasten...det skulle det ta innan min kropp började fatta det här med att smärtlindra sig själv genom träningen. Det funkar inte fullt ut, men jag är banne mig på god väg :)
Jag är så stolt. Så glad. Det är en så'n seger. Den som inte sett hur långt ner jag varit på den fysiska botten kan nog inte riktigt förstå storheten i detta. Men det spelar ju ingen roll. Huvudsaken är att jag mår bättre o att min kropp har börjat få tillbaka sin gamla styrka. Fibromyalgin är kvar. Smärta o värk lär jag ha kvar resten av livet. Men de dominerar inte mitt liv. Jag har lärt mig att leva med dem.
Så idag spelar jag en fanfar för mig själv! För det är jag värd! :D
PS. Jag erkänner att jag är en statistiknörd! ;)
Här sitter jag ett år senare. 112 träningar, 137 mil, 45 033 kcal o 47 timmar! YES! Och då pratar jag bara om min tid på crosstrainern. Utöver det har jag gjort ca 10 080 sit-ups, 5 600 benövningar, 4 480 ryggövningar o 16 800 hantelövningar. Dessutom har jag tagit promenader o cyklat mellan inomhuspassen. Sedan förra våren har jag gått/cyklat över 50 mil.
Det är faktiskt mig själv jag pratar om. Det hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag skulle klara av. Tack sjukgymnast, läkare o härliga vänner!
"Ett år!" sa sjukgymnasten...det skulle det ta innan min kropp började fatta det här med att smärtlindra sig själv genom träningen. Det funkar inte fullt ut, men jag är banne mig på god väg :)
Jag är så stolt. Så glad. Det är en så'n seger. Den som inte sett hur långt ner jag varit på den fysiska botten kan nog inte riktigt förstå storheten i detta. Men det spelar ju ingen roll. Huvudsaken är att jag mår bättre o att min kropp har börjat få tillbaka sin gamla styrka. Fibromyalgin är kvar. Smärta o värk lär jag ha kvar resten av livet. Men de dominerar inte mitt liv. Jag har lärt mig att leva med dem.
Så idag spelar jag en fanfar för mig själv! För det är jag värd! :D
PS. Jag erkänner att jag är en statistiknörd! ;)
fredag 27 september 2013
#*¤!)#%*!!!!!
Det är tur för er alla att jag inte brukar svära. För hade jag gjort det så hade jag svurit nu så solen gått i moln, fåglarna slutat att kvittra o löven ramlat ner från träden i förtid.
JAG ÄR SÅ ARG! LEDSEN! FRUSTRERAD!
Idag hade jag äntligen tid hos min sjukgymnast. Min räddning i livet. En barmhärtig samarit som hjälper min kropp att åter fungera. Hela kroppen skriker efter hjälp. Precis då bestämmer sig vår bil för att inte starta. Inte ett enda litet motorljud. Bara ett litet klickande o en suck från plåtskrället. Med ens förstår jag att dagen inte alls blir som jag har tänkt mig. Det är ingen idé att försöka få igång bilen m startkablar för jag missar ändå tiden hos sjukgymnasten. Ringer o lämnar återbud. Ber om en ny tid. Jodå, det finns...DEN 11 OKTOBER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hur sjutton ska jag överleva till dess??? Det är här jag bryter ihop. Blir så ledsen. Men vad tjänar det till? Mina tårar ger mig ändå ingen ny tid eller får tiden att gå fortare till den 11 oktober. Så det är bara att torka tårarna o acceptera läget. Gilla läget? Nä, aldrig i livet!
Som en livets ironi är att jag förbannat den gamla Forden som nästan bestod av mer rost än vinröd metalliclack o vars underrede närmast skulle passat som durkslag. Igår skrotade vi den. Idag hade den varit min räddning. För trots att den blev underkänd på senaste besiktningen o massor hade behövt göras på den så hade den bergis startat på ett kick som den alltid gjort. Men nu startar den varken här eller där. Nu har den rullat ut från vår gård för sista gången för att brumma iväg till den eviga bilvilan. Tänk om vi ändå hade väntat med att skrota den till nästa vecka. Tänk om. Fast nä, det gör ju varken från eller till med denna tanke heller. Jag sitter fortfarande hemma i min soffa o deppar.
"Självklart klarar vi oss med en bil!" har jag sagt om o om igen när vi lagt upp planerna för framtiden. "Det kommer att gå bra!" Ja, det gör det säkert...men stopp ett tag! Menade jag då bara en bil i taget? För nu har vi ju noll bilar som rullar helt plötsligt. Ja, ja...nu har jag satt igång batteriladdare så vi får igång vår döda bil o kan åka o köpa ett nytt hjärta till den. Undrar om jag kan köpa en ny rygg samtidigt till mig då också!?
JAG ÄR SÅ ARG! LEDSEN! FRUSTRERAD!
Idag hade jag äntligen tid hos min sjukgymnast. Min räddning i livet. En barmhärtig samarit som hjälper min kropp att åter fungera. Hela kroppen skriker efter hjälp. Precis då bestämmer sig vår bil för att inte starta. Inte ett enda litet motorljud. Bara ett litet klickande o en suck från plåtskrället. Med ens förstår jag att dagen inte alls blir som jag har tänkt mig. Det är ingen idé att försöka få igång bilen m startkablar för jag missar ändå tiden hos sjukgymnasten. Ringer o lämnar återbud. Ber om en ny tid. Jodå, det finns...DEN 11 OKTOBER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hur sjutton ska jag överleva till dess??? Det är här jag bryter ihop. Blir så ledsen. Men vad tjänar det till? Mina tårar ger mig ändå ingen ny tid eller får tiden att gå fortare till den 11 oktober. Så det är bara att torka tårarna o acceptera läget. Gilla läget? Nä, aldrig i livet!
Som en livets ironi är att jag förbannat den gamla Forden som nästan bestod av mer rost än vinröd metalliclack o vars underrede närmast skulle passat som durkslag. Igår skrotade vi den. Idag hade den varit min räddning. För trots att den blev underkänd på senaste besiktningen o massor hade behövt göras på den så hade den bergis startat på ett kick som den alltid gjort. Men nu startar den varken här eller där. Nu har den rullat ut från vår gård för sista gången för att brumma iväg till den eviga bilvilan. Tänk om vi ändå hade väntat med att skrota den till nästa vecka. Tänk om. Fast nä, det gör ju varken från eller till med denna tanke heller. Jag sitter fortfarande hemma i min soffa o deppar.
"Självklart klarar vi oss med en bil!" har jag sagt om o om igen när vi lagt upp planerna för framtiden. "Det kommer att gå bra!" Ja, det gör det säkert...men stopp ett tag! Menade jag då bara en bil i taget? För nu har vi ju noll bilar som rullar helt plötsligt. Ja, ja...nu har jag satt igång batteriladdare så vi får igång vår döda bil o kan åka o köpa ett nytt hjärta till den. Undrar om jag kan köpa en ny rygg samtidigt till mig då också!?
tisdag 24 september 2013
Musiken och jag
Den som känner mig vet att jag lever genom och i musiken alltid. Jag lyssnar på musik morgon, middag o kväll. När jag pysslar, tränar eller lagar mat. Tillsammans med familjen, vännerna eller alldeles ensam. Musiken är min bästa vän. Den hjälper mig att gråta, den får mig att le, får mitt kärleksfulla hjärta att svämma över eller ger mig en spark i baken till att göra något jag borde.
Musiken gör tidsresor möjliga. På en sekund, på första tonen kan jag slungas långt bak i tiden eller bara en vecka eller två. Människor, platser o dofter uppfyller mitt sinne igen. Musiken får mig att drömma, längta o hoppas. Med musiken blir jag en globetrotter. Jag reser genom livet med min vän.
1977 sjöng ABBA:
"Thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance what are we?
So I say thank you for the music
For giving it to me "
Jag kunde inte ha uttryckt mig bättre än så. Tack Björn o Benny för det! :)
Idag har återfunnit en gammal vän. Peter Le Marc har sjungit för mig hela eftermiddagen i min pysselvrå. Det var ett tag se'n jag hörde "Starkare än ord". Ett tag kunde man höra den jämt på radion o då tappade den i sitt värde. Nu upptäckte jag på nytt styrkan i låten. Just idag gav denna mig precis det jag behövde höra. Så här är texten mot slutet:
"Du bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig
Dina våndor ska snart lätta
Så ge din själ en smula ro
Du har ett språk du inte känner
Så mycket starkare än ord
Så mycket starkare än ord"
Musiken gör tidsresor möjliga. På en sekund, på första tonen kan jag slungas långt bak i tiden eller bara en vecka eller två. Människor, platser o dofter uppfyller mitt sinne igen. Musiken får mig att drömma, längta o hoppas. Med musiken blir jag en globetrotter. Jag reser genom livet med min vän.
1977 sjöng ABBA:
"Thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance what are we?
So I say thank you for the music
For giving it to me "
Jag kunde inte ha uttryckt mig bättre än så. Tack Björn o Benny för det! :)
Idag har återfunnit en gammal vän. Peter Le Marc har sjungit för mig hela eftermiddagen i min pysselvrå. Det var ett tag se'n jag hörde "Starkare än ord". Ett tag kunde man höra den jämt på radion o då tappade den i sitt värde. Nu upptäckte jag på nytt styrkan i låten. Just idag gav denna mig precis det jag behövde höra. Så här är texten mot slutet:
"Du bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig
Dina våndor ska snart lätta
Så ge din själ en smula ro
Du har ett språk du inte känner
Så mycket starkare än ord
Så mycket starkare än ord"
tisdag 10 september 2013
Arrogans
Idag mötte jag en person jag är bekant med. Jag vet att hen såg mig o jag vet dessutom att hen är minst lika bekant med mig som jag med hen. När det bara är någon meter kvar säger jag ett glatt: "Hej!" Men jag möts av en stenstod. Ingen som helst reaktion. Som om jag inte fanns. Rätt förbi mig gick hen. Vad paff jag blev. Tyvärr är det inte första gången jag möts av TOTAL arrogans från denna person.
"Arrogant = högdragen, förmäten, utmanande" (Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket)
Alltså, snacka om pinsamt!!! Men för vem då? Tja, första reaktionen är ju att jag tycker det är pinsamt för mig men när jag funderat en stund på det så är det nog hen som det är mest pinsamt för. Hur är det möjligt att sätta sig på så höga hästar att man inte kan tänka sig att hälsa på en medmänniska? Dessutom när det handlar om att man har gemensamma nämnare i livet o möts lite nu och då. Jag förstår inte. Har hen kanske slut på platser i sitt liv precis som Svenska Akademien har ett visst antal stolar för sina ledamöter. När platserna är fyllda så får man inte in en endaste liten själ till. Tragiskt kan jag tycka. Inte med Svenska Akademien...nä, jag tänkte främst på denne stackare som måste stänga ute fantastiska människor som jag.
Åter till betydelsen av arrogant, enligt SAOL. Sista ordet är utmanande. Jo, det kan jag lugnt säga att det stämmer. För det var länge se'n jag fick en så'n oerhörd lust att sparka nå'n på smalbenet. Då kanske hade jag fått nå'n reaktion...fast jag är inte säker.
Förlåt mig om jag någon gång har varit orättvis mot någon. Rentav arrogant. Det är verkligen ingen fin egenskap. Det är ett misslyckande. Men jag vill kämpa för att behandla alla lika.
Det har hänt att jag gömt mig eller gått en omväg för att slippa träffa någon. Det händer när jag mår dåligt. När jag har ont orkar jag ibland inte möta andra. För det är inte speciellt roligt att berätta hur det står till. Alla vill inte heller lyssna på "klagovisan". Man ska ju bara svara "Jo, tack...det knallar o går!" på frågan: "Hur e läget?" Det knallar o går???? Men om det inte alls knallar...ja, ja...det är ett annat kapitel. Kanske borde jag bara svara positivt o se'n bara gå vidare. Utan att gömma mig. Det är väl inte så farligt. Ärlighet kan vi syssla med en annan dag ;)
Nästa gång vi möts hen o jag så vet jag inte vad jag ska göra. Fast det är ju ingen stor grej. Jag bryr mig ju egentligen inte. Jag klarar mig alldeles utomordentligt bra utan hens uppmärksamhet o vänskap. Fast en spark på smalbenet hade kanske ändå varit lite kul...
"Arrogant = högdragen, förmäten, utmanande" (Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket)
Alltså, snacka om pinsamt!!! Men för vem då? Tja, första reaktionen är ju att jag tycker det är pinsamt för mig men när jag funderat en stund på det så är det nog hen som det är mest pinsamt för. Hur är det möjligt att sätta sig på så höga hästar att man inte kan tänka sig att hälsa på en medmänniska? Dessutom när det handlar om att man har gemensamma nämnare i livet o möts lite nu och då. Jag förstår inte. Har hen kanske slut på platser i sitt liv precis som Svenska Akademien har ett visst antal stolar för sina ledamöter. När platserna är fyllda så får man inte in en endaste liten själ till. Tragiskt kan jag tycka. Inte med Svenska Akademien...nä, jag tänkte främst på denne stackare som måste stänga ute fantastiska människor som jag.
Åter till betydelsen av arrogant, enligt SAOL. Sista ordet är utmanande. Jo, det kan jag lugnt säga att det stämmer. För det var länge se'n jag fick en så'n oerhörd lust att sparka nå'n på smalbenet. Då kanske hade jag fått nå'n reaktion...fast jag är inte säker.
Förlåt mig om jag någon gång har varit orättvis mot någon. Rentav arrogant. Det är verkligen ingen fin egenskap. Det är ett misslyckande. Men jag vill kämpa för att behandla alla lika.
Det har hänt att jag gömt mig eller gått en omväg för att slippa träffa någon. Det händer när jag mår dåligt. När jag har ont orkar jag ibland inte möta andra. För det är inte speciellt roligt att berätta hur det står till. Alla vill inte heller lyssna på "klagovisan". Man ska ju bara svara "Jo, tack...det knallar o går!" på frågan: "Hur e läget?" Det knallar o går???? Men om det inte alls knallar...ja, ja...det är ett annat kapitel. Kanske borde jag bara svara positivt o se'n bara gå vidare. Utan att gömma mig. Det är väl inte så farligt. Ärlighet kan vi syssla med en annan dag ;)
Nästa gång vi möts hen o jag så vet jag inte vad jag ska göra. Fast det är ju ingen stor grej. Jag bryr mig ju egentligen inte. Jag klarar mig alldeles utomordentligt bra utan hens uppmärksamhet o vänskap. Fast en spark på smalbenet hade kanske ändå varit lite kul...
söndag 8 september 2013
Förnuft o känsla
Känslan att inte vara tillräcklig kommer över mig ibland. Är det inte det ena så är det det andra.
Inte tillräckligt...intelligent, snygg, glad, trendig, smal, social...listan kan göras väldigt lång. Förbaskade känslor. De är ju inte speciellt snälla eller relevanta...oftast. Men är det inte så, att ju fler som vågar uppmuntra o peppa andra, desto färre blir sänkta av mindervärdeskänslor. Även om vi innerst inne vet vårat värde så behöver vi höra positiva saker om oss själva. Och vi växer själva genom att säga bra saker till andra.
Nästa grej är att verkligen fokusera på det man kan o det man är. Skit i det som du inte kan...eller sätt upp det som ett mål att sträva emot. Fast bara om det är vettigt. Att bli lika smal som en sjukt spinkig modell på catwalken är sannerligen inget att kämpa för. Det gäller verkligen att fokusera. Prioritera. Vara sig själv. Ett av många "visdomsord" jag sett på diverse skyltar o tavlor i affärer har fastnat. Ett mantra att ta till sig!?: "Be yourself! Everyone else is already taken!"
Men det är svårt att skaka av sig gamla erfarenheter. Fast det går bättre o bättre ju äldre jag blir.
Njut av livet o glöm inte bort att se dina fina egenskaper!
Kram
Inte tillräckligt...intelligent, snygg, glad, trendig, smal, social...listan kan göras väldigt lång. Förbaskade känslor. De är ju inte speciellt snälla eller relevanta...oftast. Men är det inte så, att ju fler som vågar uppmuntra o peppa andra, desto färre blir sänkta av mindervärdeskänslor. Även om vi innerst inne vet vårat värde så behöver vi höra positiva saker om oss själva. Och vi växer själva genom att säga bra saker till andra.
Nästa grej är att verkligen fokusera på det man kan o det man är. Skit i det som du inte kan...eller sätt upp det som ett mål att sträva emot. Fast bara om det är vettigt. Att bli lika smal som en sjukt spinkig modell på catwalken är sannerligen inget att kämpa för. Det gäller verkligen att fokusera. Prioritera. Vara sig själv. Ett av många "visdomsord" jag sett på diverse skyltar o tavlor i affärer har fastnat. Ett mantra att ta till sig!?: "Be yourself! Everyone else is already taken!"
Men det är svårt att skaka av sig gamla erfarenheter. Fast det går bättre o bättre ju äldre jag blir.
Njut av livet o glöm inte bort att se dina fina egenskaper!
Kram
fredag 30 augusti 2013
SFJA!
Så var det dags igen. En ny diet ska frälsa det välgödda västerlandet. 5:2-dieten heter denna nya idé som går ut på att du ska äta normalt i fem dagar för att se'n fasta/svälta i två dagar. Eller inte helt svälta för du ska ju få i dig 500 kalorier per fastedag. Verkar inte det rätt jobbigt? Ska man leva så resten av livet? För hur ska man kunna behålla sin nya vikt som man uppnår genom dieten om man sedan går tillbaka till hur man levde förut? Vill jag vara sur o grinig två dagar i veckan resten av livet? Kommer det att sluta med BRIS-samtal från mina barn o skilsmässopapper från min make? Jag vet med all säkerhet att denna diet inte passar mig för fem öre. Nä, jag håller mig till min egen filosofi, SFJA! Sunt Förnuft & Jäklar Anamma! Använd ditt kloka huvud o få ändan ur vagnen skulle man också kunna säga ;)
När min äldste son var hos skolläkaren får några år se'n på årlig kontroll så vägdes han o mättes. Läkaren skrev in resultatet i sin dator o vips kom det upp en tillväxtkurva som ritats se'n sonen föddes. Läkaren tittar på min son o säger: "Du är en bra kille. Du rör på dig precis perfekt för det du stoppar i dig!" Vilket fantastiskt sätt att säga det. Inget BMI-snack här inte. För är det inte så det är, om vi rör på oss så skulle inte det vi stoppar i oss vara något problem.
Jag vet att detta med vikt o motion är ett svårt kapitel i våra liv. Det är inte alltid så lätt. Under många år har jag tvingats vara stilla utan motion som håller min kropp i trim. Värk o inflammationer har satt käppar i hjulet onödigt länge. Kroppen har hamnat i en ond cirkel. Jag har gått upp i vikt för att jag inte rört på mig o kroppen har värkt mer för att jag blivit stel. Värken o övervikten har gjort mig ledsen o då har jag börjat tröstäta. Mediciner och sjukdomar kan också ge viktuppgång.
Alltså, det är så svårt att säga exakt hur man ska göra för att må bra. Det finns ingen mall som passar alla. Jag har träffat så otroligt många sjukgymnaster, kiropraktorer o terapeuter som alla har försökt hjälpa mig framåt. Millimeter för millimeter har jag tagit mig framåt. Ibland centimeter. Ibland har jag gått några millimeter bakåt. Det är så livet är. Det var någon som sa till mig: "Hur lång tid tog det innan din kropp brakade ihop?" Jag svarar, många år. "Men låt då kroppen få ta många år på sig att komma tillbaka". Det är där jag tycker det är som svårast. Jag vill se resultat gärna på en gång. För det är ju så vi lever idag. Vi får snabb info från alla jordens hörn, vi har snabba bilar o snabba dieter. Men varför så bråttom? "Långsamt leder också någonstans" sjunger Lisa Nilsson o det har hjälpt mig många gånger när jag deppat ihop för att min fysiska framgång inte går med ljusets hastighet. Jag ska bli bättre på att sätta upp delmål. Belöna mig själv för att jag klarar av det o klappa mig själv på kinden de gånger jag tvingas ta ett steg tillbaka.
Mina försiktiga promenader förra våren tog mig till lite snabbare promenader till sommaren. Dessa promenader hjälpte mig till att kunna träna några minuter på crosstrainern i september. Nu har mina regelbundna, envisa träningar fått mig till en nivå jag aldrig trodde att jag skulle uppnå någon gång mer i mitt liv. Jag tränar kondition o styrka tre gånger i veckan o försöker ta en halvtimmes promenad de dagar jag inte tränar. Jag är så lycklig. Visst gör det ont ibland, men jag har med hjälp av sjukgymnaster o andra kroppsvetare lärt mig att förstå skillnaden mellan smärta som man kan träna bort o smärta som man måste ge vila. Framför allt har jag blivit snällare mot mig själv o mer tillåtande. Jag måste få äta en chokladbit eller en glass lite nu o då. Fast när jag rör på mig så blir jag piggare o har inte samma sötsug. Ganska fiffigt!
Nu tror ni kanske att jag är väldigt utseendefixerad o viktnojig. Men där måste jag göra er besvikna. Jag har börjat inse tjusningen med att bli äldre. Man bryr sig liksom inte längre om vad andra tycker. Jag är jag o det har jag full rätt att vara. Så tycker jag alla ska få känna. Livet måste ju gå ut på att försöka leva så bra som möjligt o då måste jag se om kroppen genom att ha koll på mat o motion utan att bli pedant. O när jag tittar mig själv i spegeln o ser min otroligt rynkiga o lite vetebullsdegiga mage med ett stort ärr på så vet jag att min mage är perfekt, för den är min o den har huserat två härliga söner.
Nu önskar jag er en underbar fredag o helg!
Var rädda om er o lev lite mer SFJA!
Kram
När min äldste son var hos skolläkaren får några år se'n på årlig kontroll så vägdes han o mättes. Läkaren skrev in resultatet i sin dator o vips kom det upp en tillväxtkurva som ritats se'n sonen föddes. Läkaren tittar på min son o säger: "Du är en bra kille. Du rör på dig precis perfekt för det du stoppar i dig!" Vilket fantastiskt sätt att säga det. Inget BMI-snack här inte. För är det inte så det är, om vi rör på oss så skulle inte det vi stoppar i oss vara något problem.
Jag vet att detta med vikt o motion är ett svårt kapitel i våra liv. Det är inte alltid så lätt. Under många år har jag tvingats vara stilla utan motion som håller min kropp i trim. Värk o inflammationer har satt käppar i hjulet onödigt länge. Kroppen har hamnat i en ond cirkel. Jag har gått upp i vikt för att jag inte rört på mig o kroppen har värkt mer för att jag blivit stel. Värken o övervikten har gjort mig ledsen o då har jag börjat tröstäta. Mediciner och sjukdomar kan också ge viktuppgång.
Alltså, det är så svårt att säga exakt hur man ska göra för att må bra. Det finns ingen mall som passar alla. Jag har träffat så otroligt många sjukgymnaster, kiropraktorer o terapeuter som alla har försökt hjälpa mig framåt. Millimeter för millimeter har jag tagit mig framåt. Ibland centimeter. Ibland har jag gått några millimeter bakåt. Det är så livet är. Det var någon som sa till mig: "Hur lång tid tog det innan din kropp brakade ihop?" Jag svarar, många år. "Men låt då kroppen få ta många år på sig att komma tillbaka". Det är där jag tycker det är som svårast. Jag vill se resultat gärna på en gång. För det är ju så vi lever idag. Vi får snabb info från alla jordens hörn, vi har snabba bilar o snabba dieter. Men varför så bråttom? "Långsamt leder också någonstans" sjunger Lisa Nilsson o det har hjälpt mig många gånger när jag deppat ihop för att min fysiska framgång inte går med ljusets hastighet. Jag ska bli bättre på att sätta upp delmål. Belöna mig själv för att jag klarar av det o klappa mig själv på kinden de gånger jag tvingas ta ett steg tillbaka.
Mina försiktiga promenader förra våren tog mig till lite snabbare promenader till sommaren. Dessa promenader hjälpte mig till att kunna träna några minuter på crosstrainern i september. Nu har mina regelbundna, envisa träningar fått mig till en nivå jag aldrig trodde att jag skulle uppnå någon gång mer i mitt liv. Jag tränar kondition o styrka tre gånger i veckan o försöker ta en halvtimmes promenad de dagar jag inte tränar. Jag är så lycklig. Visst gör det ont ibland, men jag har med hjälp av sjukgymnaster o andra kroppsvetare lärt mig att förstå skillnaden mellan smärta som man kan träna bort o smärta som man måste ge vila. Framför allt har jag blivit snällare mot mig själv o mer tillåtande. Jag måste få äta en chokladbit eller en glass lite nu o då. Fast när jag rör på mig så blir jag piggare o har inte samma sötsug. Ganska fiffigt!
Nu tror ni kanske att jag är väldigt utseendefixerad o viktnojig. Men där måste jag göra er besvikna. Jag har börjat inse tjusningen med att bli äldre. Man bryr sig liksom inte längre om vad andra tycker. Jag är jag o det har jag full rätt att vara. Så tycker jag alla ska få känna. Livet måste ju gå ut på att försöka leva så bra som möjligt o då måste jag se om kroppen genom att ha koll på mat o motion utan att bli pedant. O när jag tittar mig själv i spegeln o ser min otroligt rynkiga o lite vetebullsdegiga mage med ett stort ärr på så vet jag att min mage är perfekt, för den är min o den har huserat två härliga söner.
Nu önskar jag er en underbar fredag o helg!
Var rädda om er o lev lite mer SFJA!
Kram
söndag 11 augusti 2013
Mysterium
Livet är verkligen ett mysterium. En gåta. Det finns så många frågor som aldrig får några definitiva svar. Vi kan bara försöka förstå. Eller inte förstå men ändå gå vidare.
På vägen möter man på olika hinder. Möter olika personer. Oftast är hindrena inte så höga att kliva över. Personerna inte så elaka eller störande. Vi möter oftast snälla människor. Människor som berikar oss.
Men ibland blir hindrena så höga, så breda o så genomsvåra att ta sig över. Det krävs en enorm kraftansträngning för att över huvud taget närma sig hindret, än mer att försöka hitta ett sätt att ta sig över. Man ser bara hindret. Stort tornar det upp sig mot himlen...Hur??? ska man klara detta?
Ibland är människorna vi möter rentav djävulska. Så rakt igenom elaka o egoistiska. De sårar o tillintetgör dig för egen vinnings skull. Chocken av att bli utnyttjad, lurad eller nedtrampad gör dig så svag. Skammen över att ha tillåtit sig bli drabbad av en elak människa gör känslan än värre. Hur ska man våga lita på människor igen?
Finns det några svar på dessa frågor? Finns det någon mening? Nja...jag finner det högst otroligt att det ska finnas någon mening med allt. Det kan ju inte vara rätt att ett litet barn dör! Eller en kvinna blir våldtagen. En man som blir nedslagen för sin hudfärgs skull. Dumheterna kan radas upp till oändlighet. Det är så sorgligt.
Jag har nu nästan exakt varit sjukskriven på hel- eller deltid i 15 år. Vad är det för mening med det? Så många tårar, förbannelse o ilska som vällt upp ur mitt inre. Så mycket smärta. Både fysiskt o psykiskt. Men när jag står här på andra sidan av de 15 år som passerat så inser jag att utan dessa erfarenheter så hade jag inte varit den jag är idag. Det har format mig till den jag är.
Hade jag varit så tacksam över det lilla som jag är idag om jag inte hade drabbats av så mkt smärta? Hade jag varit en bra medmänniska om jag inte hade fått veta hur underbart det är att bli stöttad o hjälpt av andra?
När man står mitt upp i eländet, kinden värker av den käftsmäll livet gett, så är det nästan omöjligt att tänka positivt. Det orkar man inte. Och det är inte på något sätt konstigt. Det är som att inte bli respekterad för det man är med om när någon slänger ur sig: "Ta en dag i taget!" eller "Du ska se att allt ordnar sig till det bästa!" eller varför inte "Det finns de som har det sämre!"
Min önskan är bara att det finns någon som fångar upp mig när jag behöver det o att jag kan få fånga upp någon som hamnat i olycka. Jag kan kanske genom mina erfarenheter hjälpa någon att känna en liten gnutta hopp, att ge vägledning eller rekommendera saker som jag funnit bra på min väg.
Just nu finns det några personer jag tänker lite extra på. Personer som haft det oerhört tufft. Det finns inget jag hellre önskar än att deras lidanden ska vara över. Fram till dess vill jag hålla deras händer så ofta jag kan o krama om dem länge så fort tillfälle ges. Vara tyst eller prata. Bara jag kan göra en liten, liten skillnad. Utan att vara klämkäck eller påflugen. Bara en liten kärleksfull tanke. En solstrimma.
På vägen möter man på olika hinder. Möter olika personer. Oftast är hindrena inte så höga att kliva över. Personerna inte så elaka eller störande. Vi möter oftast snälla människor. Människor som berikar oss.
Men ibland blir hindrena så höga, så breda o så genomsvåra att ta sig över. Det krävs en enorm kraftansträngning för att över huvud taget närma sig hindret, än mer att försöka hitta ett sätt att ta sig över. Man ser bara hindret. Stort tornar det upp sig mot himlen...Hur??? ska man klara detta?
Ibland är människorna vi möter rentav djävulska. Så rakt igenom elaka o egoistiska. De sårar o tillintetgör dig för egen vinnings skull. Chocken av att bli utnyttjad, lurad eller nedtrampad gör dig så svag. Skammen över att ha tillåtit sig bli drabbad av en elak människa gör känslan än värre. Hur ska man våga lita på människor igen?
Finns det några svar på dessa frågor? Finns det någon mening? Nja...jag finner det högst otroligt att det ska finnas någon mening med allt. Det kan ju inte vara rätt att ett litet barn dör! Eller en kvinna blir våldtagen. En man som blir nedslagen för sin hudfärgs skull. Dumheterna kan radas upp till oändlighet. Det är så sorgligt.
Jag har nu nästan exakt varit sjukskriven på hel- eller deltid i 15 år. Vad är det för mening med det? Så många tårar, förbannelse o ilska som vällt upp ur mitt inre. Så mycket smärta. Både fysiskt o psykiskt. Men när jag står här på andra sidan av de 15 år som passerat så inser jag att utan dessa erfarenheter så hade jag inte varit den jag är idag. Det har format mig till den jag är.
Hade jag varit så tacksam över det lilla som jag är idag om jag inte hade drabbats av så mkt smärta? Hade jag varit en bra medmänniska om jag inte hade fått veta hur underbart det är att bli stöttad o hjälpt av andra?
När man står mitt upp i eländet, kinden värker av den käftsmäll livet gett, så är det nästan omöjligt att tänka positivt. Det orkar man inte. Och det är inte på något sätt konstigt. Det är som att inte bli respekterad för det man är med om när någon slänger ur sig: "Ta en dag i taget!" eller "Du ska se att allt ordnar sig till det bästa!" eller varför inte "Det finns de som har det sämre!"
Min önskan är bara att det finns någon som fångar upp mig när jag behöver det o att jag kan få fånga upp någon som hamnat i olycka. Jag kan kanske genom mina erfarenheter hjälpa någon att känna en liten gnutta hopp, att ge vägledning eller rekommendera saker som jag funnit bra på min väg.
Just nu finns det några personer jag tänker lite extra på. Personer som haft det oerhört tufft. Det finns inget jag hellre önskar än att deras lidanden ska vara över. Fram till dess vill jag hålla deras händer så ofta jag kan o krama om dem länge så fort tillfälle ges. Vara tyst eller prata. Bara jag kan göra en liten, liten skillnad. Utan att vara klämkäck eller påflugen. Bara en liten kärleksfull tanke. En solstrimma.
fredag 14 juni 2013
Tåget kommer!
Igårkväll tog jag en cykeltur i den härliga sommarkvällen. Ett överlevnadstrick efter en väldigt jobbig dag med funderingar kring skitsnack. Jag var så frustrerad över att bli anklagad för felaktiga saker. Frustrerad o väldigt, väldigt ledsen. Så jag trampade ut på grusvägen kvart i tio på kvällen. Det var helt ljuvligt.
När jag kom fram till en järnvägsövergång gick bommarna ner...tåget var på ingång. Jag stannade naturligtvis för att släppa förbi denna koloss eftersom jag har en önskan om att få leva många, många dagar till. Men när jag stod där o väntade på att tåget skulle passera o bommarna gå upp fick jag en "uppenbarelse".
Tänk dig att tåget är skitsnacket som kommer emot dig. Då är det väldigt dumt att stå på spåret för då blir du rätt platt o tillintetgjord. Då gör du det enda rätta, stannar när bommarna går ner o väntar till skitsnacket dundrat förbi. Igår hjälpte min käre make o mina fantastiska vänner mig att fälla bommarna så att jag inte skulle skada mig för livet. Fast jag kunde känna fartvinden av tåget som hastigt passerade men det skadade inte mig.
Nästa gång ska jag klara att fälla bommarna själv...när signalen kommer o skitsnacket är på ingång då är det dags att trycka på knappen o skydda sitt liv.
PLING! PLING! PLING! PLING! PLING!
Var rädd om dig o glöm inte att fälla bommarna när skitsnacket med full fart är på väg att ramma dig.
Vill du ha hjälp att fälla dem så har du säkert fantastiska människor som kan rädda dig.
Lycka till o va rädd om dig!
Kram
När jag kom fram till en järnvägsövergång gick bommarna ner...tåget var på ingång. Jag stannade naturligtvis för att släppa förbi denna koloss eftersom jag har en önskan om att få leva många, många dagar till. Men när jag stod där o väntade på att tåget skulle passera o bommarna gå upp fick jag en "uppenbarelse".
Tänk dig att tåget är skitsnacket som kommer emot dig. Då är det väldigt dumt att stå på spåret för då blir du rätt platt o tillintetgjord. Då gör du det enda rätta, stannar när bommarna går ner o väntar till skitsnacket dundrat förbi. Igår hjälpte min käre make o mina fantastiska vänner mig att fälla bommarna så att jag inte skulle skada mig för livet. Fast jag kunde känna fartvinden av tåget som hastigt passerade men det skadade inte mig.
Nästa gång ska jag klara att fälla bommarna själv...när signalen kommer o skitsnacket är på ingång då är det dags att trycka på knappen o skydda sitt liv.
PLING! PLING! PLING! PLING! PLING!
Var rädd om dig o glöm inte att fälla bommarna när skitsnacket med full fart är på väg att ramma dig.
Vill du ha hjälp att fälla dem så har du säkert fantastiska människor som kan rädda dig.
Lycka till o va rädd om dig!
Kram
torsdag 13 juni 2013
Om du bara visste...
Besvikelse är som en yttepytte rostfläck som när den väl fått fäste bara växer o växer ju mer besvikelser som öses över mig.
Från början är det bara en liten fläck som man kan leva med men så småningom har rosten växt till sig så det går hål i själen.
Det gör ont. Fruktansvärt, vidrigt ont.
Låt mig få måla upp några bilder ur fantasin:
Tänk dig att du ligger där i sängen som barn o väntar på ljudet från familjen som pysslar o sysslar i rummet bredvid. Det är din födelsedag. Du har legat vaken en stund o det pirrar så där underbart i magen som det gör när man väntar sig något roligt. Leendet går från öra till öra och du fantiserar om vad det egentligen ska vara i de där paketen du ska få. Tiden går. Nu måste de väl ändå komma...
Tänk dig då att de inte kommer...
Tänk dig se'n att du blivit blixtförälskad i den sötaste killen på skolan. Du drömmer om honom. Tänker på honom hela dagarna o blir alldeles rosig om kinderna bara någon nämner hans namn. Du provar att skriva hans namn. Hans namn och ditt namn. Med ett hjärta emellan. Du är så upp över öronen förälskad så du bara håller på att dö.
Tänk dig då att han inte gillar dig utan din kompis...
Detta är bara exempel...det kan ha hänt i mitt liv men det kan också vara en släng av min fantasi. Men det är inte det som är det viktigaste utan det är känslan jag vill förmedla. Som en bild av hur besvikelsen kan äta på själen.
Ni tror kanske att jag alltid är glad. Skrattar, skojar o är på gott humör. Jag pysslar o leker med barnen. Trallar o sjunger. Om jag faller så reser jag mig upp igen. Skakar av mig motgångarna o fortsätter vandra.
Tänk dig då att jag inte gör det...
Om du bara visste...
...att mina glada ögon har gråtit oceaner av tårar för att bli så glittrigt glada som de är.
...att jag skrikit rakt ut i luften av ångest för att jag ska kunna skratta.
...att jag legat orörlig av smärta för att jag ska orka springa o dansa.
Imorron ska jag gå till nå'n verkstad o köpa rostskyddsmedel.
Go'natt!
Från början är det bara en liten fläck som man kan leva med men så småningom har rosten växt till sig så det går hål i själen.
Det gör ont. Fruktansvärt, vidrigt ont.
Låt mig få måla upp några bilder ur fantasin:
Tänk dig att du ligger där i sängen som barn o väntar på ljudet från familjen som pysslar o sysslar i rummet bredvid. Det är din födelsedag. Du har legat vaken en stund o det pirrar så där underbart i magen som det gör när man väntar sig något roligt. Leendet går från öra till öra och du fantiserar om vad det egentligen ska vara i de där paketen du ska få. Tiden går. Nu måste de väl ändå komma...
Tänk dig då att de inte kommer...
Tänk dig se'n att du blivit blixtförälskad i den sötaste killen på skolan. Du drömmer om honom. Tänker på honom hela dagarna o blir alldeles rosig om kinderna bara någon nämner hans namn. Du provar att skriva hans namn. Hans namn och ditt namn. Med ett hjärta emellan. Du är så upp över öronen förälskad så du bara håller på att dö.
Tänk dig då att han inte gillar dig utan din kompis...
Detta är bara exempel...det kan ha hänt i mitt liv men det kan också vara en släng av min fantasi. Men det är inte det som är det viktigaste utan det är känslan jag vill förmedla. Som en bild av hur besvikelsen kan äta på själen.
Ni tror kanske att jag alltid är glad. Skrattar, skojar o är på gott humör. Jag pysslar o leker med barnen. Trallar o sjunger. Om jag faller så reser jag mig upp igen. Skakar av mig motgångarna o fortsätter vandra.
Tänk dig då att jag inte gör det...
Om du bara visste...
...att mina glada ögon har gråtit oceaner av tårar för att bli så glittrigt glada som de är.
...att jag skrikit rakt ut i luften av ångest för att jag ska kunna skratta.
...att jag legat orörlig av smärta för att jag ska orka springa o dansa.
Imorron ska jag gå till nå'n verkstad o köpa rostskyddsmedel.
Go'natt!
söndag 26 maj 2013
Hjärtats röst
Idag fick vi ett fantastiskt besök i butiken där jag jobbar. Det var några otroligt glada tjejer o killar som så härligt spontant sa vad de tyckte om allt. De var verkligen en kick för mig. En av tjejerna skulle handla o sa vid kassan: "Det blir bra det här!" Även fast hon inte riktigt hittat det hon ville ha. Sedan när min kollega plockade fram det hon egentligen hade letat efter så utbrast hon lyckligt: "BINGO!!!" Sedan fortsatte hon: "Vilken tur jag har!" Flera gånger sa hon samma sak. "Vilken tur jag har!" Ögonen lyste, kroppen signalerade lycka o orden bekräftade känslorna.
Medan denna tjej stod i kassan så passade hennes kompis på att dansa runt lite på golvet. Han nynnade lite o gjorde en liten piruett. "KRASCH!" Hoppsan, en liten ljuslykta for i golvet. Men vad gjorde det? Jag lovade honom att det inte var någon fara. Det är så'nt som händer. Han såg skamsen ut men han trodde på mig o gick med lätta steg ut ur affären.
Jag tror att dessa ungdomar hade Downs syndrom. Det spelar faktiskt ingen roll. De är mina förebilder hur som helst. Mitt mål i livet är att så långt det är möjligt följa mitt hjärtas röst. Att säga det som ramlar in på hjärnkontoret. Att kunna vara så spontan o glad som dessa fina tjejer o killar.
Häromdagen knackade det på dörren hemma hos mig. Det var en vän som kom med en jättefin blomma för att visa att hon o hennes familj tänkte på oss i vår sorg över en närståendes bortgång. Det var så otroligt fint gjort. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Hon hade följt sitt hjärtas röst o ville uppmuntra. Så rätt. Så modigt. För det krävs mod att vara spontan. Man måste våga göra bort sig. I detta fall var ju inte den risken så stor, men ibland så kan spontana infall inte riktigt falla i god jord. Men hellre nio fullträffar o ett klavertramp än ingen glädje alls.
Just nu tänker jag speciellt på tre vänner. Helt olika situationer o behov. Men deras "öden" värker i mitt hjärta. Jag känner mitt hjärtas röst. Jag vill visa min omtanke o det kommer jag att göra. Dessa tre vänner kommer på ett eller annat sätt få min värme i veckan som kommer. Jag hoppas jag hittar rätt. Jag vill göra skillnad.
Vad säger ditt hjärta? Vågar du följa rösten?
Lycka till!
Kram
Medan denna tjej stod i kassan så passade hennes kompis på att dansa runt lite på golvet. Han nynnade lite o gjorde en liten piruett. "KRASCH!" Hoppsan, en liten ljuslykta for i golvet. Men vad gjorde det? Jag lovade honom att det inte var någon fara. Det är så'nt som händer. Han såg skamsen ut men han trodde på mig o gick med lätta steg ut ur affären.
Jag tror att dessa ungdomar hade Downs syndrom. Det spelar faktiskt ingen roll. De är mina förebilder hur som helst. Mitt mål i livet är att så långt det är möjligt följa mitt hjärtas röst. Att säga det som ramlar in på hjärnkontoret. Att kunna vara så spontan o glad som dessa fina tjejer o killar.
Häromdagen knackade det på dörren hemma hos mig. Det var en vän som kom med en jättefin blomma för att visa att hon o hennes familj tänkte på oss i vår sorg över en närståendes bortgång. Det var så otroligt fint gjort. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Hon hade följt sitt hjärtas röst o ville uppmuntra. Så rätt. Så modigt. För det krävs mod att vara spontan. Man måste våga göra bort sig. I detta fall var ju inte den risken så stor, men ibland så kan spontana infall inte riktigt falla i god jord. Men hellre nio fullträffar o ett klavertramp än ingen glädje alls.
Just nu tänker jag speciellt på tre vänner. Helt olika situationer o behov. Men deras "öden" värker i mitt hjärta. Jag känner mitt hjärtas röst. Jag vill visa min omtanke o det kommer jag att göra. Dessa tre vänner kommer på ett eller annat sätt få min värme i veckan som kommer. Jag hoppas jag hittar rätt. Jag vill göra skillnad.
Vad säger ditt hjärta? Vågar du följa rösten?
Lycka till!
Kram
fredag 17 maj 2013
Ett ljus i natten
Om jag någon gång har gjort dig ledsen...FÖRLÅT!
Har jag sårat dig...FÖRLÅT!
Gjort dig besviken...FÖRLÅT!
Blev det inte som du tänkt dig...FÖRLÅT!
Livet är en skör tråd. Som den tunnaste av silkestrådar. Skimrande vacker i sin enkelhet men så förödande tunn. På mindre än en sekund kan den gå av.
Vi balanserar på denna tunna tråd. Ibland faller vi. Flyger handlöst mot marken. Livet passerar revy. Men så plötsligt fångas vi upp av ett fantastiskt nät. Vi slungas upp i luften igen. Upp på den tunna linan. Ett tag till. Ibland gungar det onödigt mkt men vi lyckas oftast hitta balansen igen. Det gäller att inte släppa fokus på målet. Inte titta ner. Ner på alla faror som lurar under oss. Lyfta blicken o tänka positivt...JAG SKA KLARA DET!
Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland brister tråden/linan o vi faller utan skyddsnät.
Jobbade en sommar på ett gruppboende för hjärnskadade. En otroligt fin, men tuff sommar. Gränsen mellan mig o andra som fått livet förändrat, suddades ut. På ett ögonblick kunde allt gå fel.
Vi kan kalla honom Konrad, Sixten eller Henning...han var ung, lovande o väldigt uppskattad av tjejer. En riktig Don Juan. Han älskade att åka motorcykel. Ända till han kraschade.
På mindre än en sekund.
Allt togs ifrån honom. Halva kroppen förlamad. Inget tal. Ingen motorcykel. Inga brudar. Ingenting mer än en säng med elhiss, rullstolar, dregel o missförstånd. För orättvisan lät honom behålla intellektet men tog ifrån honom kroppsfunktionerna.
Allt kan gå så fort.
Det är dags att samla ihop sig nu. Fokusera på det som är viktigt. Jag höjer min blick. Söker dina ögon. Vill se att allt är bra. Jag vill leva här o nu tillsammans med dig o dig o dig o DIG! Låt oss vara vänner så mkt det går. Vara rädda om varandra. Säga hej till personer vi aldrig sagt hej till förut. Överraska både oss själva o andra med att göra nytt.
Livet går alldeles för fort. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. En dag är det slut.
Jag tänder ett ljus för dig!
Vem du än är.
Hur du än mår.
Jag tänker på dig...
Kram
Har jag sårat dig...FÖRLÅT!
Gjort dig besviken...FÖRLÅT!
Blev det inte som du tänkt dig...FÖRLÅT!
Livet är en skör tråd. Som den tunnaste av silkestrådar. Skimrande vacker i sin enkelhet men så förödande tunn. På mindre än en sekund kan den gå av.
Vi balanserar på denna tunna tråd. Ibland faller vi. Flyger handlöst mot marken. Livet passerar revy. Men så plötsligt fångas vi upp av ett fantastiskt nät. Vi slungas upp i luften igen. Upp på den tunna linan. Ett tag till. Ibland gungar det onödigt mkt men vi lyckas oftast hitta balansen igen. Det gäller att inte släppa fokus på målet. Inte titta ner. Ner på alla faror som lurar under oss. Lyfta blicken o tänka positivt...JAG SKA KLARA DET!
Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ibland brister tråden/linan o vi faller utan skyddsnät.
Jobbade en sommar på ett gruppboende för hjärnskadade. En otroligt fin, men tuff sommar. Gränsen mellan mig o andra som fått livet förändrat, suddades ut. På ett ögonblick kunde allt gå fel.
Vi kan kalla honom Konrad, Sixten eller Henning...han var ung, lovande o väldigt uppskattad av tjejer. En riktig Don Juan. Han älskade att åka motorcykel. Ända till han kraschade.
På mindre än en sekund.
Allt togs ifrån honom. Halva kroppen förlamad. Inget tal. Ingen motorcykel. Inga brudar. Ingenting mer än en säng med elhiss, rullstolar, dregel o missförstånd. För orättvisan lät honom behålla intellektet men tog ifrån honom kroppsfunktionerna.
Allt kan gå så fort.
Det är dags att samla ihop sig nu. Fokusera på det som är viktigt. Jag höjer min blick. Söker dina ögon. Vill se att allt är bra. Jag vill leva här o nu tillsammans med dig o dig o dig o DIG! Låt oss vara vänner så mkt det går. Vara rädda om varandra. Säga hej till personer vi aldrig sagt hej till förut. Överraska både oss själva o andra med att göra nytt.
Livet går alldeles för fort. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. En dag är det slut.
Jag tänder ett ljus för dig!
Vem du än är.
Hur du än mår.
Jag tänker på dig...
Kram
söndag 5 maj 2013
Vissa insikter kommer om natten!
Nu får det vara slut. Eller i alla fall är det dags att ta en paus. Och nej...jag tänker INTE lämna min käre make! Jag tänker göra slut med sociala medier i en vecka...till att börja med i alla fall.
(Fast det handlar såklart om att göra uppehåll inte att bryta helt för det klarar jag nog inte ;) )
Jag finner stort nöje av att följa vänner, släkt o bekanta via Facebook, Instagram eller via bloggar...oftast. Men ibland tappar jag fokus som ni kanske har förstått om ni har läst andra inlägg här på bloggen. Jag faller för dåliga tankar om mig själv eftersom jag ständigt matas med hur andra har det o hur bra det går för andra. Visst förstår jag att det inte alltid är en rättvis bild som målas upp...för vem vill läsa om gråt o tandagnisslan varje dag? Jag vet att köttbullarna bränner vid ibland, att halloumiosten ramlar ner i glöden o att håret har kluvna toppar emellanåt och det är inte bara hos mig det händer. JAG VET!
Jag tror inte att jag mår bra av att ständigt uppdateras av hur det är eller hur det går för andra.
Hur går det för mig? Alternativet kan ju givetvis vara busenkelt...man behöver ju inte gå in på Facebook en gång i halvtimmen för att se om det hänt något världsomvälvande i hemmen eller i träningslokalen. Det är väl bara att låta bli. Javisst är det så. Men det är som ett tics...jag kollar på telefonen så fort det blir lite dötid...i reklampausen på TV, i kön på Apoteket eller på toa...och JA JAG HAR MED MIG MOBILEN IN PÅ TOA! ;) Men nu ska jag avgifta mig. Skaffa distans o ge livet en chans. Och mig själv en ärlig chans att andas o vara stolt över den jag är utan att ens ge mig möjligheten att låta felaktiga jämförelser smita in genom dörren till mitt hjärta.
Jag ska ta bort källan till eventuell störning i mitt arbete med mig själv. För det är så jag upplever det emellanåt...som att ständigt bli störd under arbetet. Man kan ju tycka att jag efter 41 års livserfarenhet borde veta bättre än att vara så påverkbar men...nä, det verkar inte så.
Jag går en spännande vecka till mötes...vad ska hända med mitt liv i socialamedierskuggan? Vill du möta mig IRL så slå mig en pling eller skriv ett sms. Ni som känner mig vet hur ni kan få tag på mig. Ni andra kan bara passa på att njuta av tystnaden när Tess checkat ut ;)
Lev väl!
Kram
onsdag 24 april 2013
Fisljummen!
Det är fascinerande det där med att vara halvtidssjukskriven. Att vara sjuk halva tiden av sitt liv. Hur löser man det egentligen? Innebär det att man är sjuk 3 1/2 dag/vecka eller 12 timmar varje dygn? Att man liksom föräldrar med delad vårdnad om barnen byter mitt i veckan. Eller innebär det att exakt kl 20 varje kväll så blir jag sjukskriven fram till kl 08.00 nästa dag?
Nä, så funkar det ju inte. För om det vore så hade min kropp varit en robot o vad jag vet så finns det inga sjukskrivna robotar. De jobbar på tills delarna blir förslitna se'n byts delarna ut eller hela roboten för den delen. Verkar inte speciellt roligt att vara robot. I så fall hade jag legat på skroten för länge se'n ;)
Jag kan bara stilla konstatera att det tyvärr är så att jag är halvtidssjuk HELA tiden. För jag kan må hur bra som helst när jag är ledig vilket borde innebära att jag är frisk. Men en annan dag när jag ska jobba så slår fibromyalgin till med full kraft o jag känner mig mer sjuk än lämpligt på arbetet. Vad ska man göra då? Ja, det finns så klart inget annat att göra än att bita ihop o jobba på.
Jag försöker använda min "fritid" så bra som möjligt. Jag sover, tränar o går till sjukgymnast. Men hur jag än försöker lägga upp taktiken med att vila o ta hand om mig så funkar det ju inte att tro att resten av tiden ska fungera friktionsfritt. Min "halvtidssjuka" är som en ständig följeslagare, en skugga som aldrig lämnar mig. Som en bil med maxfart på 260 km/h som aldrig någonsin kan köra fortare än 130 km/h.
Det är svårt att vara både och. Både frisk o sjuk. För frisk för att vara sjuk o för sjuk för att vara frisk. Mitt i mellan i mellanmjölkens land. Och för en så'n som jag som vill ha klara besked är detta det värsta scenariot...att vara ljummen. Varken kall eller varm...fisljummen. Ja eller nej. Det är därför jag så ofta gör min omgivning besviken. Fråga mina söner...de har verkligen fått sin beskärda del av grusade planer. Jag lovar saker för att jag vill. Jag bryter löftena för att jag inte kan. Men jag har den goda turen att ha söner som älskar mig ändå...på HELTID!!! :)
Så jag är 50% frisk, 50% sjuk men 100% älskad!
Kramar från en fisljummen! ;)
Nä, så funkar det ju inte. För om det vore så hade min kropp varit en robot o vad jag vet så finns det inga sjukskrivna robotar. De jobbar på tills delarna blir förslitna se'n byts delarna ut eller hela roboten för den delen. Verkar inte speciellt roligt att vara robot. I så fall hade jag legat på skroten för länge se'n ;)
Jag kan bara stilla konstatera att det tyvärr är så att jag är halvtidssjuk HELA tiden. För jag kan må hur bra som helst när jag är ledig vilket borde innebära att jag är frisk. Men en annan dag när jag ska jobba så slår fibromyalgin till med full kraft o jag känner mig mer sjuk än lämpligt på arbetet. Vad ska man göra då? Ja, det finns så klart inget annat att göra än att bita ihop o jobba på.
Jag försöker använda min "fritid" så bra som möjligt. Jag sover, tränar o går till sjukgymnast. Men hur jag än försöker lägga upp taktiken med att vila o ta hand om mig så funkar det ju inte att tro att resten av tiden ska fungera friktionsfritt. Min "halvtidssjuka" är som en ständig följeslagare, en skugga som aldrig lämnar mig. Som en bil med maxfart på 260 km/h som aldrig någonsin kan köra fortare än 130 km/h.
Det är svårt att vara både och. Både frisk o sjuk. För frisk för att vara sjuk o för sjuk för att vara frisk. Mitt i mellan i mellanmjölkens land. Och för en så'n som jag som vill ha klara besked är detta det värsta scenariot...att vara ljummen. Varken kall eller varm...fisljummen. Ja eller nej. Det är därför jag så ofta gör min omgivning besviken. Fråga mina söner...de har verkligen fått sin beskärda del av grusade planer. Jag lovar saker för att jag vill. Jag bryter löftena för att jag inte kan. Men jag har den goda turen att ha söner som älskar mig ändå...på HELTID!!! :)
Så jag är 50% frisk, 50% sjuk men 100% älskad!
Kramar från en fisljummen! ;)
torsdag 18 april 2013
I huvudet på en apotekare???
"Du vet att du inte kan köpa värkmedicinen med rabatt, va!?"
säger apotekaren o tittar på mig med föraktfulla ögon. "Din medicin ska inte vara slut än!"
Så får jag stå där igen med skammen över att inte kunna tygla mig. Jag ger upp för lätt. Jag borde ju inte äta värktabletter. Jag skulle ju sluta...trappa ner.
Jag som inte jobbar mer än 25% borde ju inte ha ont. Jag som har så mkt tid att pilla mig i naveln o bara lata mig. Jag som tränar så mkt borde verkligen inte må så dåligt.
Om de bara visste att..
...varje gång jag hämtar ut medicin känns som ett nederlag.
...jag inget annat vill än att vara normalt fungerande
...jag sliter som ett djur oftast utan att va rädd om mig
...jag tar tabletter för att inte vill förstöra för andra
...jag ibland bara vill försvinna bort från allt
Men oftast är jag glad, lycklig o skrattar, för livet är ju så härligt!
Torsdagskram
Tess
säger apotekaren o tittar på mig med föraktfulla ögon. "Din medicin ska inte vara slut än!"
Så får jag stå där igen med skammen över att inte kunna tygla mig. Jag ger upp för lätt. Jag borde ju inte äta värktabletter. Jag skulle ju sluta...trappa ner.
Jag som inte jobbar mer än 25% borde ju inte ha ont. Jag som har så mkt tid att pilla mig i naveln o bara lata mig. Jag som tränar så mkt borde verkligen inte må så dåligt.
Om de bara visste att..
...varje gång jag hämtar ut medicin känns som ett nederlag.
...jag inget annat vill än att vara normalt fungerande
...jag sliter som ett djur oftast utan att va rädd om mig
...jag tar tabletter för att inte vill förstöra för andra
...jag ibland bara vill försvinna bort från allt
Men oftast är jag glad, lycklig o skrattar, för livet är ju så härligt!
Torsdagskram
Tess
måndag 15 april 2013
Slutet är nära!
Det är med avgrundsdjup sorg o smärta jag konstaterar att jag måste göra ett val.
Jag måste antingen säga upp mig från mitt älskade jobb eller förlora 3-4 tusen i månaden som jag får i fas 3.
Det finns inget mellanting. Ingen barmhärtighetszon. I den fyrkantiga världen finns det inte plats för runda former. Jag förlorar hur jag än gör.
Jag har kämpat så för att komma till den plats jag är nu. Envishet o en massa, massa jäklar anamma. Ska det vara slut nu?
"Vi ska hjälpa dig så du får ett bättre jobb! En arbetsplats som kan ge dig mer tid." säger Arbetsförmedlingen.
Vad de inte förstår hur extremt värdefullt det jobbet är som jag redan har...även om det är på bara 25% plus all eventuell extratid i högsäsong o semestrar mm.
Det är så mkt mer än att stå i butik o sälja hobbymaterial. Det är ju JAG!!! Jag säljer det jag tror på. Min livsstil, mitt engagemang o min själ.
Snart har jag gråtit en ocean.
Vad ska jag göra??? Leva på min dröm fast i trasiga kläder för nya lär jag ju inte ha råd med om jag satsar på vad hjärtat vill.
Känner mig alldeles stum. Förlamad. Och oerhört trött.
Jag måste antingen säga upp mig från mitt älskade jobb eller förlora 3-4 tusen i månaden som jag får i fas 3.
Det finns inget mellanting. Ingen barmhärtighetszon. I den fyrkantiga världen finns det inte plats för runda former. Jag förlorar hur jag än gör.
Jag har kämpat så för att komma till den plats jag är nu. Envishet o en massa, massa jäklar anamma. Ska det vara slut nu?
"Vi ska hjälpa dig så du får ett bättre jobb! En arbetsplats som kan ge dig mer tid." säger Arbetsförmedlingen.
Vad de inte förstår hur extremt värdefullt det jobbet är som jag redan har...även om det är på bara 25% plus all eventuell extratid i högsäsong o semestrar mm.
Det är så mkt mer än att stå i butik o sälja hobbymaterial. Det är ju JAG!!! Jag säljer det jag tror på. Min livsstil, mitt engagemang o min själ.
Snart har jag gråtit en ocean.
Vad ska jag göra??? Leva på min dröm fast i trasiga kläder för nya lär jag ju inte ha råd med om jag satsar på vad hjärtat vill.
Känner mig alldeles stum. Förlamad. Och oerhört trött.
tisdag 9 april 2013
Jag måste vara dum i huvudet!
Gång på gång hamnar jag i samma läge. Undrar om det finns något annat sätt än att enträget påminna sig själv om sanningen, för den kommer sannerligen inte automatiskt. Att tjata på mig om o om igen som vore jag en trotsig 4-åring som lever i sin egna lilla värld. En värld fylld av farliga krokodiler under sängen o hiskeliga monster i garderoben. Spelar ingen roll hur logiskt det förklaras att krokodiler inte klarar överlevnaden under en dammsamlande säng eller att monstrena dagtid fyller sin funktion som kläder på min kropp.
Om man inte älskar sig själv så är det omöjligt att älska någon annan. Utan att se på sig själv med kärleksfulla ögon så kan man inte omfamna en annan människas förträfflighet eller framgångar.
Varför ska det vara så svårt att fatta att jag är bra som jag är???
Jag tror att det till stor del beror på att jag dagligen fylls av en massa "krav" på hur jag ska vara o hur jag ska se ut. Just nu svämmas media över av reklam o reportage som berättar "sanningen".
"Ät sågspån så blir du smal!" "Köp senaste mobilen så kommer du aldrig mera att ha fritidsproblem!" "Använd nya schampot med antismutsformula och multimegaboostpower som gör att håret aldrig mera ligger platt på huvudet!"
Se'n har vi alla människor som så fantastiskt har gått ner 50 kg i vikt på fyra månader tack vare tre timmars träning per dag samt en diet på bara morötter o tång. "Och det var såååå enkelt!"
Nä, nu ljuger jag...OK! Förlåt! ;)
Fokus, var det!
Så här ska det vara ju....! Tack Bo Kaspers Orkester!!!
"En stjärna av guld, det borde jag ha.
För det jag klarat av, att jag gjort det så bra.
Den resa jag gjorde, borde ingen få göra.
En stjärna av guld, det borde jag ha!
Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Jag kan vara stolt, det borde jag va.
Var nere på noll, men jag kom tillbaks.
Att vända sig om fastän det gör så ont.
Jag tar det från början, jag kan vara stolt!
Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Tar på mig nå't jag tycker om, så andra människor ser sig om
o önskar att du vore dom.
Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Du borde tycka om mig...
Du borde tycka om mig...
Du borde tycka om mig..."
* * *
* * * *
* *
Sådärja! En stjärna till mig o en till dig...o dig...o dig...o dig...som också är en fantastisk människa! Så det så!
Kram
från
Toktess
Om man inte älskar sig själv så är det omöjligt att älska någon annan. Utan att se på sig själv med kärleksfulla ögon så kan man inte omfamna en annan människas förträfflighet eller framgångar.
Varför ska det vara så svårt att fatta att jag är bra som jag är???
Jag tror att det till stor del beror på att jag dagligen fylls av en massa "krav" på hur jag ska vara o hur jag ska se ut. Just nu svämmas media över av reklam o reportage som berättar "sanningen".
"Ät sågspån så blir du smal!" "Köp senaste mobilen så kommer du aldrig mera att ha fritidsproblem!" "Använd nya schampot med antismutsformula och multimegaboostpower som gör att håret aldrig mera ligger platt på huvudet!"
Se'n har vi alla människor som så fantastiskt har gått ner 50 kg i vikt på fyra månader tack vare tre timmars träning per dag samt en diet på bara morötter o tång. "Och det var såååå enkelt!"
Nä, nu ljuger jag...OK! Förlåt! ;)
Fokus, var det!
Så här ska det vara ju....! Tack Bo Kaspers Orkester!!!
"En stjärna av guld, det borde jag ha.
För det jag klarat av, att jag gjort det så bra.
Den resa jag gjorde, borde ingen få göra.
En stjärna av guld, det borde jag ha!
Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Jag kan vara stolt, det borde jag va.
Var nere på noll, men jag kom tillbaks.
Att vända sig om fastän det gör så ont.
Jag tar det från början, jag kan vara stolt!
Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Tar på mig nå't jag tycker om, så andra människor ser sig om
o önskar att du vore dom.
Jag är vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Vacker ikväll.
Kan ingen se att jag är vacker ikväll?
Du borde tycka om mig...
Du borde tycka om mig...
Du borde tycka om mig..."
* * *
* * * *
* *
Sådärja! En stjärna till mig o en till dig...o dig...o dig...o dig...som också är en fantastisk människa! Så det så!
Kram
från
Toktess
lördag 6 april 2013
Nä, jag får inte!
Jag står i duschen. Vrider på kranen. Samtidigt som de varma strålarna sköljer över mitt huvud så kommer tårarna. Ingen hör mig gråta. Tårarna har samma temperatur som vattnet. Det är skönt. Jag behövde släppa ut tårarna. Det är tårar av frustration. Av panik. Känner mig inträngd i ett hörn av allt som känns som måsten. Jag har gjort det igen. Gett mig superhjältestatus. Trott att jag kan driva mig själv till framgång utan att egentligen ta reda på om det är genomförbart.
Jag ska träna tre gånger/ vecka. Inte äta godis. Minska ner på mina mediciner. Inte dricka energidryck. Inte sova för länge. Inte tänka på mig själv så mkt. Inte, inte, inte, inte!!!
Mitt liv har varit otroligt mkt inte. Jag är fostrad att tänka på vad jag INTE får göra. Missförstå mig inte...jag anklagar egentligen inte mina föräldrar, för jag tror inte att de har gjort det av elakhet. De har gjort det de har trott var rätt o riktigt i det samhälle o den situation de själva levde. Men för mig blev det fel. Jag fick inte gå på disco. Jag fick inte svära. Jag fick inte titta på Bröderna Cartwright. Jag fick inte köpa musik som jag gillade. Jag fick inte gå på bio. Jag fick inte vara som de andra i min klass. Och jag fick definitivt inte dricka alkohol...(börjar nu låta som i Caroline Af Ugglas låt "Hon har inte..." även om den handlar om något helt annat)
Hur blir man som människa om man ständigt ska gå o tänka på vad man inte får göra??? Hur sunt är det??? Att trycka ner sig själv o sina behov. Att känna skam så fort man gör något som någon annan har sagt att man inte får göra. OK...jag menar nu inget kriminellt...så klart!!! Men varför ska jag inte få lyssna på den musik jag vill? Varför ska jag inte få vara kär i vem jag vill. Äta o dricka vad jag vill?
Till slut orkar man inte längre. Det är då de flesta barn gör tonårsrevolt. Men INTE jag. Det tog mig ända till i 25-årsåldern innan jag kände friheten att få vara precis den jag är. Fick börja om i en ny stad med nya människor som såg mig som den jag var. Revolten pågår än. Eller snarare frigörelsen. Tror faktiskt att den kommer att pågå tills jag dör. För hela tiden dyker det upp nya "måsten"...eller nya "inten". Fast jag blir duktigare o duktigare på att skala av mig kraven.
För nu bryr jag mig inte längre. Jag svär om jag vill. Lyssnar på Lionel Richie eller Ozzy Osbourne. Äter godis eller inte. Jag gör det för att jag vill eller inte vill. För om det inte passar andra, hos vem ligger problemet? Ja, inte hos mig i varje fall för jag gör vad mitt hjärta o hjärna tillåter mig att göra. (Och åter igen...inget kriminellt, hälsofarligt eller skadligt för annan person!!!)
Våga vara du!
Kram
Tess
Jag ska träna tre gånger/ vecka. Inte äta godis. Minska ner på mina mediciner. Inte dricka energidryck. Inte sova för länge. Inte tänka på mig själv så mkt. Inte, inte, inte, inte!!!
Mitt liv har varit otroligt mkt inte. Jag är fostrad att tänka på vad jag INTE får göra. Missförstå mig inte...jag anklagar egentligen inte mina föräldrar, för jag tror inte att de har gjort det av elakhet. De har gjort det de har trott var rätt o riktigt i det samhälle o den situation de själva levde. Men för mig blev det fel. Jag fick inte gå på disco. Jag fick inte svära. Jag fick inte titta på Bröderna Cartwright. Jag fick inte köpa musik som jag gillade. Jag fick inte gå på bio. Jag fick inte vara som de andra i min klass. Och jag fick definitivt inte dricka alkohol...(börjar nu låta som i Caroline Af Ugglas låt "Hon har inte..." även om den handlar om något helt annat)
Hur blir man som människa om man ständigt ska gå o tänka på vad man inte får göra??? Hur sunt är det??? Att trycka ner sig själv o sina behov. Att känna skam så fort man gör något som någon annan har sagt att man inte får göra. OK...jag menar nu inget kriminellt...så klart!!! Men varför ska jag inte få lyssna på den musik jag vill? Varför ska jag inte få vara kär i vem jag vill. Äta o dricka vad jag vill?
Till slut orkar man inte längre. Det är då de flesta barn gör tonårsrevolt. Men INTE jag. Det tog mig ända till i 25-årsåldern innan jag kände friheten att få vara precis den jag är. Fick börja om i en ny stad med nya människor som såg mig som den jag var. Revolten pågår än. Eller snarare frigörelsen. Tror faktiskt att den kommer att pågå tills jag dör. För hela tiden dyker det upp nya "måsten"...eller nya "inten". Fast jag blir duktigare o duktigare på att skala av mig kraven.
För nu bryr jag mig inte längre. Jag svär om jag vill. Lyssnar på Lionel Richie eller Ozzy Osbourne. Äter godis eller inte. Jag gör det för att jag vill eller inte vill. För om det inte passar andra, hos vem ligger problemet? Ja, inte hos mig i varje fall för jag gör vad mitt hjärta o hjärna tillåter mig att göra. (Och åter igen...inget kriminellt, hälsofarligt eller skadligt för annan person!!!)
Våga vara du!
Kram
Tess
tisdag 2 april 2013
Ett fynd på vinden
I förra veckan var jag uppe o röjde på vinden i min jakt efter saker att sälja på loppis. Det resulterade i att jag fann lådor som jag hade glömt. I en av lådorna hittade jag en uppsats från andra året på gymnasiet. Jag var alltså 17 år. Det kändes obehagligt men skönt. Obehagligt för att minnen kommer tillbaka, men skönt för att jag får ett bevis för att jag inte hittat på allt i efterhand så här 25 år senare.
Här kommer ett utdrag ur uppsatsen:
"...Jag minns två tjejer, vi kan kalla dem Maria och Sara, som en gång gick i min klass. De var så tuffa när de var tillsammans, men när t ex Maria var sjuk så var Sara så snäll och vänlig och jag kunde bli bra kompis med henne. Då talade jag om vad jag funderade på och vem jag gillade osv och hon lovade att hålla tyst.
Nästa dag när Maria kom tillbaka talade Sara naturligtvis om vad jag hade sagt. Sedan visste hela klassen om det och man blev mobbad för vad man tyckte och kände. Då ville jag bara springa därifrån och prata med någon som verkligen brydde sig om mig. Jag längtade mycket efter en vän att lita på. Att slippa ovissheten om kompisen skulle skvallra och att slippa känslan av att hjärtat gick i tusen bitar varje gång någon svek mig.
Det var den längtan som gjorde att jag litade helt och fullt på människor som visade intresse för mina tankar. Många gånger efter skolan har jag gått hem, stängt och låst dörren in till mitt rum, slängt mig på sängen och gråtit i min ensamhet. Ensamheten som trängde sig på med sin kyla och sitt mörker och fick mig att känna mig oerhört övergiven och rädd. Rädd för att någon skulle upptäcka att jag grät.
Jag ansåg att mina besvikelser bara var små petitesser för andra så jag vågade inte prata om dem med andra och bli stämplad som en mesig liten typ som inte tålde någonting. Mitt självförtroende sjönk djupare och djupare ner i dyn och försvann nästan. Jag ville inte vara mig själv utan någon annan som var tuffare och hade massor av vänner. Försökte jag vara tuff och säga att jag hade gjort något förbjudet, bara för att om möjligt få någon kompis, då var man dum i huvudet. Då skvallrade de och så blev man sviken än en gång.
Att känna att man inte kan göra någonting eller säga något till någon man själv litar på utan att bli sviken gör att man till sist inte vågar lita på en enda människa. Man drar sig undan och börjar ett liv innanför ett skal som ingen till sist kommer igenom..."
onsdag 27 mars 2013
En upptäckt!
Hela mitt liv har präglats av den tiden jag var mobbad i skolan. Orden har hängt kvar i mitt minne, min själ o mitt hjärta. Djupa sår som haft svårt att läka och om de läkt en aning så kunde de lätt rivas upp igen för att åter bli infekterade o variga. En latent kramp i mitt inre. Något som gjort mig partiellt förlamad. Trots att det var över 30 år sedan och jag vuxit upp från flicka till kvinna så har mitt inre inte hängt med.
Runt omkring mig idag har jag en fantastisk familj o underbara vänner som älskar mig precis som jag är. Som stöttar o hjälper mig. Vänner som är raka o ärliga. Som jag kan lita på. Fast ändå har jag känt mig utanför o inte riktigt fått in i min hjärna att de verkligen tycker om mig. Har funderat oändligt många gånger på varför jag inte kan fatta. Varför inte känslorna kan gå hand i hand med förståndet. Bland alla fina vänner finns det en som jag ser upp till väldigt mkt. En av hans fina sidor är att vara rak o säga sanningen. Han brukar bli "arg" på mig för att jag inte förstår vad han säger: "Men, jag sa ju bara sanningen..!"
Jag tror att jag eventuellt har kommit på förklaringen till min något "tröga" hjärna. Det slog mig häromdagen när jag fick ett meddelande av en gammal klasskompis. Hon hade blivit otroligt ledsen efter att ha läst om mina upplevelser i skolan. Hur kunde detta ske? Varför gjordes inget? Sedan sa hon något som jag ALDRIG har hört eller förstått:
"Du var nog mer förebild för mig tror jag, duktig på allt: måla, alla ämnen i skolan.
I mina ögon var du ju perfekt som nästan alltid hade alla rätt.
Det hade verkligen inte jag hur jag än kämpade på.
Jag minns i alla fall att jag brukade säga när jag satt där hemma med far o läste i mellanstadiet att jag sa: önskar att jag var så smart som Therese:0)Sug på det du:0)"
OJ!!! Vad jag blev glad över att få höra det där. Det hade jag ju inte någon som helst aning om. Jag fick bara intrycket att alla tyckte jag var en tönt, en plugghäst o fåntratt som genom framgångarna rent intellektuellt gav mobbarna ytterligare en sak att påpeka som udda o fel. Detta var alltså inte helt sant. Det fanns klasskompisar som inte höll helt med om den saken.
Det otroligt fåniga o fenomenalt dumma i detta läge är att jag såg upp till henne för hennes popularitet o utseende. Men jag sa aldrig heller någonting!!!!
Så där gick jag omkring o ville vara som hon, samtidigt som hon önskade att hon var som jag.
Jag vill absolut inte anklaga mina gamla klasskompisar för hur de agerade. Man vet inte hur man ska göra när man är ett barn. Man förstår inte alltid konsekvenserna för sitt handlande. Barn agerar utifrån den situation de befinner sig i. Många barn mår otroligt dåligt, därför måste de omedvetet trycka ner någon annan för att framstå i bättre dager själva. Detta är psykologi. Något ett barn inte kan förstå. Det är de vuxna som ska förstå. Det är de som ska förhindra att både de egna o andras barn inte far illa. Tänk om de vuxna hade hjälpt barnen mer o förklarat för barnen vad som är rätt o fel. Men det är aldrig försent! Börja nu! Var ett föredöme för dina barn, dina elever eller barnen i grannskapet. Det är vi vuxna som bär ansvar för hur barnen blir o vad de tänker.
Orden som sas när jag blev mobbad har levt kvar i mitt inre som en tjock mur som hindrat orden efter mobbningen att ta sig förbi. Men nu har det blivit en spricka i min mur. Tack vare orden från min gamla klasskompis. Jag var omtyckt redan då. Hjärtat fylls av värme när de nya orden sipprar in. De har kommit för att stanna o ingen är lyckligare än jag!
Runt omkring mig idag har jag en fantastisk familj o underbara vänner som älskar mig precis som jag är. Som stöttar o hjälper mig. Vänner som är raka o ärliga. Som jag kan lita på. Fast ändå har jag känt mig utanför o inte riktigt fått in i min hjärna att de verkligen tycker om mig. Har funderat oändligt många gånger på varför jag inte kan fatta. Varför inte känslorna kan gå hand i hand med förståndet. Bland alla fina vänner finns det en som jag ser upp till väldigt mkt. En av hans fina sidor är att vara rak o säga sanningen. Han brukar bli "arg" på mig för att jag inte förstår vad han säger: "Men, jag sa ju bara sanningen..!"
Jag tror att jag eventuellt har kommit på förklaringen till min något "tröga" hjärna. Det slog mig häromdagen när jag fick ett meddelande av en gammal klasskompis. Hon hade blivit otroligt ledsen efter att ha läst om mina upplevelser i skolan. Hur kunde detta ske? Varför gjordes inget? Sedan sa hon något som jag ALDRIG har hört eller förstått:
"Du var nog mer förebild för mig tror jag, duktig på allt: måla, alla ämnen i skolan.
I mina ögon var du ju perfekt som nästan alltid hade alla rätt.
Det hade verkligen inte jag hur jag än kämpade på.
Jag minns i alla fall att jag brukade säga när jag satt där hemma med far o läste i mellanstadiet att jag sa: önskar att jag var så smart som Therese:0)Sug på det du:0)"
OJ!!! Vad jag blev glad över att få höra det där. Det hade jag ju inte någon som helst aning om. Jag fick bara intrycket att alla tyckte jag var en tönt, en plugghäst o fåntratt som genom framgångarna rent intellektuellt gav mobbarna ytterligare en sak att påpeka som udda o fel. Detta var alltså inte helt sant. Det fanns klasskompisar som inte höll helt med om den saken.
Det otroligt fåniga o fenomenalt dumma i detta läge är att jag såg upp till henne för hennes popularitet o utseende. Men jag sa aldrig heller någonting!!!!
Så där gick jag omkring o ville vara som hon, samtidigt som hon önskade att hon var som jag.
Jag vill absolut inte anklaga mina gamla klasskompisar för hur de agerade. Man vet inte hur man ska göra när man är ett barn. Man förstår inte alltid konsekvenserna för sitt handlande. Barn agerar utifrån den situation de befinner sig i. Många barn mår otroligt dåligt, därför måste de omedvetet trycka ner någon annan för att framstå i bättre dager själva. Detta är psykologi. Något ett barn inte kan förstå. Det är de vuxna som ska förstå. Det är de som ska förhindra att både de egna o andras barn inte far illa. Tänk om de vuxna hade hjälpt barnen mer o förklarat för barnen vad som är rätt o fel. Men det är aldrig försent! Börja nu! Var ett föredöme för dina barn, dina elever eller barnen i grannskapet. Det är vi vuxna som bär ansvar för hur barnen blir o vad de tänker.
Orden som sas när jag blev mobbad har levt kvar i mitt inre som en tjock mur som hindrat orden efter mobbningen att ta sig förbi. Men nu har det blivit en spricka i min mur. Tack vare orden från min gamla klasskompis. Jag var omtyckt redan då. Hjärtat fylls av värme när de nya orden sipprar in. De har kommit för att stanna o ingen är lyckligare än jag!
fredag 22 mars 2013
Monstret är löst!
Så var det det där med värken.
Idag var det dags igen. Ihållande, molande, envis o tråkig. Den snor min energi o min glädje. Förvandlar mitt leende till en rynkig panna. Ger mina barn en mamma liggande i soffan. Min man får en tråkig fru.
Värkmonstret har checkat in o tagit över min varelse o jag kan inget annat än kapitulera.
Men mina barn bryr sig inte om att mamma inte orkar. De är fulla med kärlek o glädje i alla fall. De klagar aldrig. Aldrig heller min käre make. Jag är lyckligt lottad mitt i smärtan. Det gör att jag härdar ut. Solstrålarna som lyser in genom fönstret är en annan del i att jag kan vila i min situation. Det är ju så det är just nu. Vad kan jag göra?
O vet ni hur mkt man kan göra m barnen liggande i soffan? Man kan prata o umgås ändå trots att kroppen inte orkar vara upprätt.
Jag kan byta ut frustrationen mot lugn. Slappna av i att behöva stöd o hjälp. En vis människa undrade en gång om jag tyckte det var jobbigt när andra bad mig om hjälp? Nej, det tycker jag ju inte, tvärtom det är roligt att få hjälpa andra o få känna sig behövd. Då tyckte han att jag skulle va schysst mot mina vänner o låta dem få känna samma tillfredsställelse i att få hjälpa mig. Tål att tänkas på!
Nu ska jag njuta av solstrålarna o ropa på mina älskade barn för nu vill jag kramas! :)
Idag var det dags igen. Ihållande, molande, envis o tråkig. Den snor min energi o min glädje. Förvandlar mitt leende till en rynkig panna. Ger mina barn en mamma liggande i soffan. Min man får en tråkig fru.
Värkmonstret har checkat in o tagit över min varelse o jag kan inget annat än kapitulera.
Men mina barn bryr sig inte om att mamma inte orkar. De är fulla med kärlek o glädje i alla fall. De klagar aldrig. Aldrig heller min käre make. Jag är lyckligt lottad mitt i smärtan. Det gör att jag härdar ut. Solstrålarna som lyser in genom fönstret är en annan del i att jag kan vila i min situation. Det är ju så det är just nu. Vad kan jag göra?
O vet ni hur mkt man kan göra m barnen liggande i soffan? Man kan prata o umgås ändå trots att kroppen inte orkar vara upprätt.
Jag kan byta ut frustrationen mot lugn. Slappna av i att behöva stöd o hjälp. En vis människa undrade en gång om jag tyckte det var jobbigt när andra bad mig om hjälp? Nej, det tycker jag ju inte, tvärtom det är roligt att få hjälpa andra o få känna sig behövd. Då tyckte han att jag skulle va schysst mot mina vänner o låta dem få känna samma tillfredsställelse i att få hjälpa mig. Tål att tänkas på!
Nu ska jag njuta av solstrålarna o ropa på mina älskade barn för nu vill jag kramas! :)
Alla borde ha en blogg.
Ibland har jag tänkt att jag är ensammast i hela väääärlden om att känna som jag känner eller tycka som jag tycker. Jag har känt mig verkligen som en udda fågel o så har jag deppat ihop för en eventuell småsak. Men jag har lärt mig med åren att jag inte alls är så ensam som jag trott. Överallt finns det människor som har känt eller varit med om samma saker som jag.
Vilken lättnad det är när man vågar dela med sig av sina funderingar o det visar sig att den man lättat sitt hjärta för OCKSÅ hade tänkt likadana tankar. Det kunde man ju inte ha en aning om. Hur skulle man veta det om man inte hade vågat berätta??? Det är där jag tycker ett forum som en blogg eller sociala medier kommer in. Såklart att man kan prata IRL med varandra också...det är ju det absolut bästa. Men det är inte alltid det är så lätt att sitta inför andra o säga vad som rör sig i hjärtat o hjärnan.
Vad jag vill få fram är i alla fall att om vi delar med oss av våra tankar o vågar vara sårbara så tror jag att det skulle vara så mkt enklare att leva med sig själv. Att inse att man är helt normal som tänker o känner på ett visst sätt. För visst är det skönt när man inser att den man satt på en piedestal alldeles onårbar, faktiskt kämpar med exakt samma känslor som man själv brottas med. Den man minst anar kan vara den som är mest lik en själv.
Dagens slutkläm blir ett citat som jag såg på en skylt i en inredningsaffär: "Be yourself - everyone else is already taken!
Puss & kram!
Vilken lättnad det är när man vågar dela med sig av sina funderingar o det visar sig att den man lättat sitt hjärta för OCKSÅ hade tänkt likadana tankar. Det kunde man ju inte ha en aning om. Hur skulle man veta det om man inte hade vågat berätta??? Det är där jag tycker ett forum som en blogg eller sociala medier kommer in. Såklart att man kan prata IRL med varandra också...det är ju det absolut bästa. Men det är inte alltid det är så lätt att sitta inför andra o säga vad som rör sig i hjärtat o hjärnan.
Vad jag vill få fram är i alla fall att om vi delar med oss av våra tankar o vågar vara sårbara så tror jag att det skulle vara så mkt enklare att leva med sig själv. Att inse att man är helt normal som tänker o känner på ett visst sätt. För visst är det skönt när man inser att den man satt på en piedestal alldeles onårbar, faktiskt kämpar med exakt samma känslor som man själv brottas med. Den man minst anar kan vara den som är mest lik en själv.
Dagens slutkläm blir ett citat som jag såg på en skylt i en inredningsaffär: "Be yourself - everyone else is already taken!
Puss & kram!
fredag 15 mars 2013
Jämförelsepanik!
Visst är det väl konstigt att man aldrig lär sig. Jag har absolut blivit bättre men jag är inte framme än. Jag sätter upp ett mål för min egen utveckling. Bara fokus på hur jag förändras o går framåt. Inte titta på andra o jämföra mig med dem. Det är mitt liv. Min kropp o min själ. Ett skräddarsytt schema som ska passa just mig. O det går framåt. Jag borde vara nöjd med det. Men då kommer det där lilla monstret tassande in på hjärnkontoret o säger väldigt dumma saker som: "Du har inte varit lika effektiv som kompisen. O fuskat har du gjort också. Då kan du väl inte räkna med att få samma resultat."
OK, så här är det! För ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i min motion. Jag har varit väldigt stilla under många år för att jag haft så pass dålig fysisk hälsa p g a en arbetsskada som sedan lett till fibromyalgi. Varje gång jag försökt ta tag i motionen så har kroppen tvärnitat o gett mig diverse inflammationer. Nu skulle jag gå försiktigt fram. O det var just att gå som var lösningen, vändningen på min situation. Jag började promenera. Laddade mobilen med låtar i bra tempo o gick 30 min varje dag i regn som sol. Det fungerade! Jag började få tillbaka mig själv.
Hösten kom o i september började jag träna inomhus istället. Knåpade med hjälp av sjukgymnasten ihop ett träningspass som passade mig precis perfekt. Nu tränar jag 3 ggr/vecka ca 50 min/gång. Det är helt otroligt bra. Jag ser verkligen resultat. Jag mår bättre, orkar mer o kroppen förändras till det positiva. Men det är just vid det sistnämnda som jag snubblar lite. Tappar fokus. Börjar bli missnöjd.
Jag har ända se'n jag började promenera i mars förra året haft som mål att träna o leva på ungefär som vanligt. Inte äta någon speciell diet eller förbjuda något. Visst försöker jag undvika sötsaker i veckorna men det är inte belagt med spöstraff om jag fuskar. Jag bestämde mig också för att inte hålla på med att väga mig för att inte få fel fokus. Det är här det blir orättvist. För om jag inte kan redovisa HUR många kilon jag har gått ner, vad har jag då att visa upp? Jag vet inte vad jag vägde innan jag började promenera o har heller ingen aning om hur det är nu. Har testat att ställa mig på en våg i smyg när jag varit o hälsat på någon men då har jag blivit helt förtvivlad. Så onödigt gjort att utsätta mig för det när jag inte har någonting för det. Så här står jag nu...ganska vältränad, har byggt en massa muskler o tycker fortfarande att jag inte har lyckats. För jag vet ju inte exakt hur kiloduktig jag varit.
Tänk om vi alla kunde släppa fokus på vågen o titta på hur vi faktiskt mår. Släppa den jämförelsepanik som uppstår när man sneglar på kompisens framsteg o titta på sin egen högst välmående kropp i spegeln. Säga åt denna fantastiska människa som kämpar o sliter för att utvecklas både i kropp o knopp.
Nu ska jag gå till min spegel. Där är hon. Hon ska få mitt beröm o min uppskattning. För det är hon värd. Se'n ska jag även säga till henne att nu får hon sluta blogga o börja städa huset för imorron ska det komma andra oerhört vackra människor på middag :D
OK, så här är det! För ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i min motion. Jag har varit väldigt stilla under många år för att jag haft så pass dålig fysisk hälsa p g a en arbetsskada som sedan lett till fibromyalgi. Varje gång jag försökt ta tag i motionen så har kroppen tvärnitat o gett mig diverse inflammationer. Nu skulle jag gå försiktigt fram. O det var just att gå som var lösningen, vändningen på min situation. Jag började promenera. Laddade mobilen med låtar i bra tempo o gick 30 min varje dag i regn som sol. Det fungerade! Jag började få tillbaka mig själv.
Hösten kom o i september började jag träna inomhus istället. Knåpade med hjälp av sjukgymnasten ihop ett träningspass som passade mig precis perfekt. Nu tränar jag 3 ggr/vecka ca 50 min/gång. Det är helt otroligt bra. Jag ser verkligen resultat. Jag mår bättre, orkar mer o kroppen förändras till det positiva. Men det är just vid det sistnämnda som jag snubblar lite. Tappar fokus. Börjar bli missnöjd.
Jag har ända se'n jag började promenera i mars förra året haft som mål att träna o leva på ungefär som vanligt. Inte äta någon speciell diet eller förbjuda något. Visst försöker jag undvika sötsaker i veckorna men det är inte belagt med spöstraff om jag fuskar. Jag bestämde mig också för att inte hålla på med att väga mig för att inte få fel fokus. Det är här det blir orättvist. För om jag inte kan redovisa HUR många kilon jag har gått ner, vad har jag då att visa upp? Jag vet inte vad jag vägde innan jag började promenera o har heller ingen aning om hur det är nu. Har testat att ställa mig på en våg i smyg när jag varit o hälsat på någon men då har jag blivit helt förtvivlad. Så onödigt gjort att utsätta mig för det när jag inte har någonting för det. Så här står jag nu...ganska vältränad, har byggt en massa muskler o tycker fortfarande att jag inte har lyckats. För jag vet ju inte exakt hur kiloduktig jag varit.
Tänk om vi alla kunde släppa fokus på vågen o titta på hur vi faktiskt mår. Släppa den jämförelsepanik som uppstår när man sneglar på kompisens framsteg o titta på sin egen högst välmående kropp i spegeln. Säga åt denna fantastiska människa som kämpar o sliter för att utvecklas både i kropp o knopp.
Nu ska jag gå till min spegel. Där är hon. Hon ska få mitt beröm o min uppskattning. För det är hon värd. Se'n ska jag även säga till henne att nu får hon sluta blogga o börja städa huset för imorron ska det komma andra oerhört vackra människor på middag :D
torsdag 14 mars 2013
Dagen efter.
Jag känner mig alldeles omtumlad. Dels av all fantastisk respons men mest av att äntligen våga lätta på hjärtat. Känns som om jag kan bli en hel människa när jag rensar ut "spökena" ur både hjärna o hjärta. Det är det som är mitt mål...att utvecklas o gå framåt.
Men det är inte lätt att ta bort känslorna som kommer fram omedvetet. Det kan vara en låt från dåtiden, en doft, en plats eller en bild...POFF!!!...så har jag rest 30 år tillbaka i tiden. Men som tur är fastnar jag inte där. Jag har lärt mig att säga till mig själv...till den lilla flickan...att hon är bra. Precis just som hon är. Jag hade behövt Tess 41 år för 30 år sedan. Hon är klok, varm, trygg o kärleksfull. Känner att det faktiskt går att trösta den lilla flickan. För hon finns ju fortfarande kvar där inne. Jag kan bli min egen coach o tröstare.
Ibland undrar jag hur de mår. Mina gamla plågoandar. Vet att det inte är politiskt korrekt att önska olycka åt någon annan. Men ibland har jag gjort det. Antar att det är en del av processen. Fast bäst är ändå att de inte finns i mitt liv längre. Det är ganska skönt med ett fysiskt avstånd på 60 mil. Jag slipper springa på dem i "byhålan" där jag växte upp. Jag kan andas. Leva fritt, precis som jag vill.
Jag kan rekommendera att flytta ifrån platsen där allt jobbigt fanns. Det är som att kliva ur ett skal. Att börja om. Ingen vet vem du är eller vad du varit med om. Det finns en rättvis chans att få visa vem man är när ingen har sagt åt mig vem jag är eller hur jag ser ut.
Minns en gång när vi skulle få en ny klasskompis. Han kom från Frankrike. De två tjejer som plågade mig mest berättade för honom vad jag hette: "Terré Diarré" Otroligt kreativt o roligt...eller!? Nja, det var väl samma gamla skitsnack som vanligt. Nya klasskompisen trodde inte på dem. Tack! Fast då fick jag höra den "käcka" slagdängan: "Vem var det som pissa o fes? Jo, det var Therése!" varpå alla skrattade hånfullt. Hur tar man sig ur det???
Det fanns trots allt personer som ställde upp o vägrade acceptera mobbingen. De minnena sitter också kvar...som ett mjukt duntäcke att falla tillbaka på. När jag gick i sjuan blev jag kär i en kille i nian. JÖSSES! vad kär jag var. Han var snygg, cool o glad.
"Vi kan fråga chans på honom!!!" sa mobbare 1 o 2. "Nej, jag vill inte!!!" sa jag. Gissa om de lyssnade?! Kanske inte så höga odds på det svaret. Jag blev högröd i huvudet o ville trycka på tabortmigknappen. Mobbare 1 o 2 kom glada tillbaka o sa att han skulle tänka på det över helgen.
På måndagen fick jag nej. Världen rasade ihop. Inte nog med att jag hade fått nobben. Alla visste det också. Jag var alltså ful o dum o inga killar skulle vilja ta i mig med tång.
På kvällen ringer telefonen. Jag svarar. Det var HAN!!! Trodde jag skulle svimma. Han förklarade att han var ledsen för att han inte ville va ihop med mig. "Jag tycker man ska lära känna varann först. Och jag känner ju inte dig!" Förstår ni vilken underbar kille!!! Sedan berättade han för mig vad tjejerna sagt om mig. Att jag luktade koskit för jag bodde på en bondgård, jag var med i Pingstkyrkan o min pappa var politiskt engagerad i KDS, som det hette på den tiden. Men han valde att inte lyssna på dem. Han ville lära känna mig. Vi pratade länge. O vi hördes av flera gånger.
Nu blev det visserligen inte han o jag men jag har burit med mig hans inställning sedan dess. Det hände att jag fick en kram i korridoren på skolan. "Hej! Har du fått nå'n kram av mig idag? Inte!? Då ska du få en nu!" Se'n kramade han mig inför hela skolan. OK lite pinsamt men helt underbart :)
Idag är jag väldigt kramad o älskad. Det är det som är viktigast!
Men det är inte lätt att ta bort känslorna som kommer fram omedvetet. Det kan vara en låt från dåtiden, en doft, en plats eller en bild...POFF!!!...så har jag rest 30 år tillbaka i tiden. Men som tur är fastnar jag inte där. Jag har lärt mig att säga till mig själv...till den lilla flickan...att hon är bra. Precis just som hon är. Jag hade behövt Tess 41 år för 30 år sedan. Hon är klok, varm, trygg o kärleksfull. Känner att det faktiskt går att trösta den lilla flickan. För hon finns ju fortfarande kvar där inne. Jag kan bli min egen coach o tröstare.
Ibland undrar jag hur de mår. Mina gamla plågoandar. Vet att det inte är politiskt korrekt att önska olycka åt någon annan. Men ibland har jag gjort det. Antar att det är en del av processen. Fast bäst är ändå att de inte finns i mitt liv längre. Det är ganska skönt med ett fysiskt avstånd på 60 mil. Jag slipper springa på dem i "byhålan" där jag växte upp. Jag kan andas. Leva fritt, precis som jag vill.
Jag kan rekommendera att flytta ifrån platsen där allt jobbigt fanns. Det är som att kliva ur ett skal. Att börja om. Ingen vet vem du är eller vad du varit med om. Det finns en rättvis chans att få visa vem man är när ingen har sagt åt mig vem jag är eller hur jag ser ut.
Minns en gång när vi skulle få en ny klasskompis. Han kom från Frankrike. De två tjejer som plågade mig mest berättade för honom vad jag hette: "Terré Diarré" Otroligt kreativt o roligt...eller!? Nja, det var väl samma gamla skitsnack som vanligt. Nya klasskompisen trodde inte på dem. Tack! Fast då fick jag höra den "käcka" slagdängan: "Vem var det som pissa o fes? Jo, det var Therése!" varpå alla skrattade hånfullt. Hur tar man sig ur det???
Det fanns trots allt personer som ställde upp o vägrade acceptera mobbingen. De minnena sitter också kvar...som ett mjukt duntäcke att falla tillbaka på. När jag gick i sjuan blev jag kär i en kille i nian. JÖSSES! vad kär jag var. Han var snygg, cool o glad.
"Vi kan fråga chans på honom!!!" sa mobbare 1 o 2. "Nej, jag vill inte!!!" sa jag. Gissa om de lyssnade?! Kanske inte så höga odds på det svaret. Jag blev högröd i huvudet o ville trycka på tabortmigknappen. Mobbare 1 o 2 kom glada tillbaka o sa att han skulle tänka på det över helgen.
På måndagen fick jag nej. Världen rasade ihop. Inte nog med att jag hade fått nobben. Alla visste det också. Jag var alltså ful o dum o inga killar skulle vilja ta i mig med tång.
På kvällen ringer telefonen. Jag svarar. Det var HAN!!! Trodde jag skulle svimma. Han förklarade att han var ledsen för att han inte ville va ihop med mig. "Jag tycker man ska lära känna varann först. Och jag känner ju inte dig!" Förstår ni vilken underbar kille!!! Sedan berättade han för mig vad tjejerna sagt om mig. Att jag luktade koskit för jag bodde på en bondgård, jag var med i Pingstkyrkan o min pappa var politiskt engagerad i KDS, som det hette på den tiden. Men han valde att inte lyssna på dem. Han ville lära känna mig. Vi pratade länge. O vi hördes av flera gånger.
Nu blev det visserligen inte han o jag men jag har burit med mig hans inställning sedan dess. Det hände att jag fick en kram i korridoren på skolan. "Hej! Har du fått nå'n kram av mig idag? Inte!? Då ska du få en nu!" Se'n kramade han mig inför hela skolan. OK lite pinsamt men helt underbart :)
Idag är jag väldigt kramad o älskad. Det är det som är viktigast!
onsdag 13 mars 2013
Försöker sortera mina tankar. Vad är det som rör sig i mitt inre? Att plötsligt få känslor att komma upp till ytan som jag trodde jag var färdig med är inte helt roligt.
Det hela kom tillbaka häromdagen när jag blev vän med en gammal klasskompis. Inget ont om honom...han var schysst...men tanken på vem jag var då väcktes till liv.
Det fortsatte med att jag fick se en bild på världens räddaste o osäkraste flicka på en klassbild från en lägerskola 1983. Jag var tolv år. Bilden är tagen precis innan vi ska åka därifrån. Jag har fått ett förhatligt munsår på överläppen och försöker dölja det med ena handen. Jag ser ut som en tjej som skulle kunna gråta vilken sekund som helst. Felplacerad, rädd o ensam.
Lägerskola med klassen. Skulle ju kunna vara hur kul som helst. I stället fick det mig att må sämre än någonsin. Tänk dig att behöva tillbringa BÅDE dag o natt med dina plågoandar. Varenda sekund var osäker. Jag visste inte när, var eller hur jag skulle bli attackerad. Främst var det med ord. Jag var töntig, tjock o ful. Till råga på allt så hade jag dessutom glasögon. Idag kan jag säga att jag inte var något av det. Jag var kanske inte den coolaste av alla men jag var helt OK. Tjock var jag definitivt inte o inte heller ful. Men visst, jag var en "glasögonorm".
Vem hade bestämt att det var OK att tycka allt detta om mig? Ibland får jag för mig att det var mitt eget fel eftersom jag tillät det. Men nä, det verkar ju helt korkat. Jag försökte få stöd o hjälp men då sa bara fröken om en av mina plågoandar: "Han retar dig bara för att han är kär i dig!" End of discussion. Jahapp, vad skulle man göra då? Inget stöd o dessutom skulle det läcka ut att jag "skvallrat" o då blev allt bara ännu värre.
Åter till lägerskolan. Jag hade natten före fotot togs varit med om något av det absolut värsta man kan vara med om. Jag skulle sova i en av överslafarna. Plötsligt kommer en av tjejerna upp o lägger sig i min säng. Kaxigt o störigt som vanligt. Strax därefter kommer en av killarna i klassen in i rummet. Han kommer OCKSÅ upp o lägger sig i min säng. Jag fick mer o mer ångest. För ni ska ju inte tro att de brydde sig om att jag låg där. Nä, jag fanns inte. Skulle jag säga något så skulle det ändå inte lyssnas på. Det stönades o juckades o plötsligt blev det blött i min säng. Strax därefter klev de ner från sängen o gick o la sig. Kvar i min säng fanns jag och en kletig sörja. Ja, ni förstår ju själv vad som hänt. Detta lakan skulle hem. Hem o tvättas. Med en del av en klasskompis fasttorkad på sig.
I nio år blev jag mobbad. Fick cykeln förstörd eftersom det blev en sport att köra rakt in i mitt bakhjul så att det blev alldeles skevt. Jag fick höra ord som sitter som en inpräntad runa i mitt hjärta: "Klart ingen kille vill ha dig, jag skulle inte ens vilja ta i dig med tång!"
Jag tänker på hur illa det hade kunnat gå för mig. Jag kunde slutat framför ett tåg jag med. Tänker på stackars Linn, 13 år, som faktiskt inte orkade leva mer. Hur kunde det bli så? Varför finns det inte tillräckligt med vuxna som tar tag i detta? Som är levande föredömen på hur man respekterar en medmänniska. Vi måste bli bättre. Det får inte fortsätta så här.
Sakta men säkert har jag rest mig o blivit stark i mig själv. Det har tagit alldeles för lång tid att komma dit. Men jag är stolt för den jag är. Mitt största mål i livet är att ge mina egna barn en trygghet o självkänsla jag inte hade som barn. Jag pumpar dem med min kärlek o omtanke. Jag tror att jag är på god väg. Det är det viktigaste av allt. De är underbara mina söner.
Var rädd om dig o din medmänniska!
Det hela kom tillbaka häromdagen när jag blev vän med en gammal klasskompis. Inget ont om honom...han var schysst...men tanken på vem jag var då väcktes till liv.
Det fortsatte med att jag fick se en bild på världens räddaste o osäkraste flicka på en klassbild från en lägerskola 1983. Jag var tolv år. Bilden är tagen precis innan vi ska åka därifrån. Jag har fått ett förhatligt munsår på överläppen och försöker dölja det med ena handen. Jag ser ut som en tjej som skulle kunna gråta vilken sekund som helst. Felplacerad, rädd o ensam.
Lägerskola med klassen. Skulle ju kunna vara hur kul som helst. I stället fick det mig att må sämre än någonsin. Tänk dig att behöva tillbringa BÅDE dag o natt med dina plågoandar. Varenda sekund var osäker. Jag visste inte när, var eller hur jag skulle bli attackerad. Främst var det med ord. Jag var töntig, tjock o ful. Till råga på allt så hade jag dessutom glasögon. Idag kan jag säga att jag inte var något av det. Jag var kanske inte den coolaste av alla men jag var helt OK. Tjock var jag definitivt inte o inte heller ful. Men visst, jag var en "glasögonorm".
Vem hade bestämt att det var OK att tycka allt detta om mig? Ibland får jag för mig att det var mitt eget fel eftersom jag tillät det. Men nä, det verkar ju helt korkat. Jag försökte få stöd o hjälp men då sa bara fröken om en av mina plågoandar: "Han retar dig bara för att han är kär i dig!" End of discussion. Jahapp, vad skulle man göra då? Inget stöd o dessutom skulle det läcka ut att jag "skvallrat" o då blev allt bara ännu värre.
Åter till lägerskolan. Jag hade natten före fotot togs varit med om något av det absolut värsta man kan vara med om. Jag skulle sova i en av överslafarna. Plötsligt kommer en av tjejerna upp o lägger sig i min säng. Kaxigt o störigt som vanligt. Strax därefter kommer en av killarna i klassen in i rummet. Han kommer OCKSÅ upp o lägger sig i min säng. Jag fick mer o mer ångest. För ni ska ju inte tro att de brydde sig om att jag låg där. Nä, jag fanns inte. Skulle jag säga något så skulle det ändå inte lyssnas på. Det stönades o juckades o plötsligt blev det blött i min säng. Strax därefter klev de ner från sängen o gick o la sig. Kvar i min säng fanns jag och en kletig sörja. Ja, ni förstår ju själv vad som hänt. Detta lakan skulle hem. Hem o tvättas. Med en del av en klasskompis fasttorkad på sig.
I nio år blev jag mobbad. Fick cykeln förstörd eftersom det blev en sport att köra rakt in i mitt bakhjul så att det blev alldeles skevt. Jag fick höra ord som sitter som en inpräntad runa i mitt hjärta: "Klart ingen kille vill ha dig, jag skulle inte ens vilja ta i dig med tång!"
Jag tänker på hur illa det hade kunnat gå för mig. Jag kunde slutat framför ett tåg jag med. Tänker på stackars Linn, 13 år, som faktiskt inte orkade leva mer. Hur kunde det bli så? Varför finns det inte tillräckligt med vuxna som tar tag i detta? Som är levande föredömen på hur man respekterar en medmänniska. Vi måste bli bättre. Det får inte fortsätta så här.
Sakta men säkert har jag rest mig o blivit stark i mig själv. Det har tagit alldeles för lång tid att komma dit. Men jag är stolt för den jag är. Mitt största mål i livet är att ge mina egna barn en trygghet o självkänsla jag inte hade som barn. Jag pumpar dem med min kärlek o omtanke. Jag tror att jag är på god väg. Det är det viktigaste av allt. De är underbara mina söner.
Var rädd om dig o din medmänniska!
torsdag 7 mars 2013
"Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?"
TACK Ulf Lundell!!! Jag ska göra som du sagt! :)
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?"
TACK Ulf Lundell!!! Jag ska göra som du sagt! :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)