Nu är det jul igen...gläns över sjö o strand...hej tomtegubbar slå i glasen o låt oss lustiga vara...stilla natt!
Ja, nu är det dags igen. Jul för liten o stor, för syster o bror, för fattig o rik, för glad o för ledsen...men vänta nu! Ingen ska väl vara ledsen. Det är ju jul!!! Då suddas sorger o ensamhet ut. Ögonen tindrar o allt känns lätt. Rentav enkelt.
Eller...
Det är tragiskt att vara ensam. Svårt att vara fattig. Förskräckligt att vara rädd. Orättvist att vara hungrig.
Julen är inte så enkel när man inte passar in. När alltings måsten knackar på dörren o kopplar strypgrepp om själen. När man inte orkar. När det är svårt att bara hålla sig vid liv.
Alla dessa själar som inte får någon ro. Alla som inte firar en Bullerbyjul.
Alla som inte orkar spela med.
Alla som inte älskar sillen o Jansson.
Det är helt okej!
Min önskan är att alla skulle få ro. Få känna frid.
Jag önskar er en stilla natt!
lördag 21 december 2013
tisdag 3 december 2013
Till mina söner
Min älskade son. Idag har jag skrikit åt dig. Igen. Av ilska och frustration. Av trötthet.
Jag älskar dig så ofantligt mycket. Så mycket att jag lätt skulle ge allt för dig. Det samma gäller din bror. Min kärlek är så djup och innerlig att jag ibland blir rädd. Rädd för att älska någon så enormt mycket. Det gör mig sårbar. Det gör mig beroende. Men den rädslan är ingenting emot den lyckan som du och din bror ger mig. Varje dag med er gör min själ vackrare och mitt hjärta varmare. Varje dag är en gåva. En gåva jag måste vara rädd om. Denna gåva är en rikedom långt större än världens alla skatter. Med er så har jag allt.
Det är just därför jag blir så ledsen ibland. Och arg. Mitt tålamod prövas till det yttersta. Tjat om små banala saker eller stora viktiga saker. Tjat om rutiner. Tjat om tjat. Det är när jag älskar er så ofantligt mkt som ni så lätt kan såra mig. Vi pratar om förståelse. Om respekt för hur livet är när man bor tillsammans. Om hur vi alla behöver hjälpas åt. Ni säger att ni förstår, att vi har en överenskommelse. Sedan glömmer ni det. För ni är bara barn. Jag vet det så väl. Men jag försöker så gott jag kan att förbereda er inför livet utanför hemmets trygga vrå. Att få veta att det man gör faktiskt kan få konsekvenser. Det är en tuff läxa. En nedrig erfarenhet. Och ett hugg i mitt hjärta när jag ser hur ledsna ni blir för att ni inte riktigt hade insett att konsekvensen var på riktigt. Jag våndas i min konsekvens o förbannar att jag ställde krav. Jag älskar ju er så. Jag vill ju inte se er ledsna. Jag vill inte ge er smärta. Tårar som rullar nerför era kinder. Jag vill inte det.
Men nu är det gjort. Ingenting kan göras ogjort. Överenskommelsen är klar. Och bruten. Konsekvensen (ett uteblivet avsnitt av julkalendern) är upplevd. Tårarna trillade. Hjärtan har brustit.
Det är då magin återvänder. Där i den ångestfyllda stunden av gråt, hulkanden o brustna hjärtan, där möts vi igen. Genom tårarna hör du hur jag säger att jag älskar dig så. Vi pratar om vad det var som hänt. Vi lugnar ner oss båda två. Vi ser varandra i ögonen. Och vi kramas. Länge. Hårt. Du viskar att du älskar mig och mitt mammahjärta blir ännu varmare. Mitt hjärta slår ännu hårdare för dig min älskade son. Mina prinsar. Ni är så fantastiska. Jag kunde inte önska något mer.
Imorgon ska jag våga älska er igen. För kärleken är magisk. Ju mer man slösar på kärleken desto större blir den. Jag ska älska er igår, imorgon och i all evighet. Min kärlek för er måste alltid ha funnits. Den är odödlig. Min kärlek finns hos er för alltid.
Jag älskar dig så ofantligt mycket. Så mycket att jag lätt skulle ge allt för dig. Det samma gäller din bror. Min kärlek är så djup och innerlig att jag ibland blir rädd. Rädd för att älska någon så enormt mycket. Det gör mig sårbar. Det gör mig beroende. Men den rädslan är ingenting emot den lyckan som du och din bror ger mig. Varje dag med er gör min själ vackrare och mitt hjärta varmare. Varje dag är en gåva. En gåva jag måste vara rädd om. Denna gåva är en rikedom långt större än världens alla skatter. Med er så har jag allt.
Det är just därför jag blir så ledsen ibland. Och arg. Mitt tålamod prövas till det yttersta. Tjat om små banala saker eller stora viktiga saker. Tjat om rutiner. Tjat om tjat. Det är när jag älskar er så ofantligt mkt som ni så lätt kan såra mig. Vi pratar om förståelse. Om respekt för hur livet är när man bor tillsammans. Om hur vi alla behöver hjälpas åt. Ni säger att ni förstår, att vi har en överenskommelse. Sedan glömmer ni det. För ni är bara barn. Jag vet det så väl. Men jag försöker så gott jag kan att förbereda er inför livet utanför hemmets trygga vrå. Att få veta att det man gör faktiskt kan få konsekvenser. Det är en tuff läxa. En nedrig erfarenhet. Och ett hugg i mitt hjärta när jag ser hur ledsna ni blir för att ni inte riktigt hade insett att konsekvensen var på riktigt. Jag våndas i min konsekvens o förbannar att jag ställde krav. Jag älskar ju er så. Jag vill ju inte se er ledsna. Jag vill inte ge er smärta. Tårar som rullar nerför era kinder. Jag vill inte det.
Men nu är det gjort. Ingenting kan göras ogjort. Överenskommelsen är klar. Och bruten. Konsekvensen (ett uteblivet avsnitt av julkalendern) är upplevd. Tårarna trillade. Hjärtan har brustit.
Det är då magin återvänder. Där i den ångestfyllda stunden av gråt, hulkanden o brustna hjärtan, där möts vi igen. Genom tårarna hör du hur jag säger att jag älskar dig så. Vi pratar om vad det var som hänt. Vi lugnar ner oss båda två. Vi ser varandra i ögonen. Och vi kramas. Länge. Hårt. Du viskar att du älskar mig och mitt mammahjärta blir ännu varmare. Mitt hjärta slår ännu hårdare för dig min älskade son. Mina prinsar. Ni är så fantastiska. Jag kunde inte önska något mer.
Imorgon ska jag våga älska er igen. För kärleken är magisk. Ju mer man slösar på kärleken desto större blir den. Jag ska älska er igår, imorgon och i all evighet. Min kärlek för er måste alltid ha funnits. Den är odödlig. Min kärlek finns hos er för alltid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)