Nu måste jag få ur mig detta. Det ligger o gnager inom mig tills jag blir alldeles slut. Jag skäms. Fast jag vet att jag kämpar på så mkt jag bara orkar...eller i alla fall oftast. Nu säger jag det som känns jobbigt att erkänna.
Jag. Har. Börjat. Ta. Citodon. Igen. IGEN!
Usch! Jag var ju så stark i våras. Stark som urkraften i moder jord som orkade stå emot värk och elände. Det var då. Nu känns det som om luften har gått ur mig. Orken tryter. F-n! Förlåt...men det finns ingenting som kan bäst beskriva det här som en svordom gör.
Fattar inte hur dum jag är. Om jag bara kunde hålla ut. Stå emot. Kämpa på lite till. Men det går inte. Kraven ökar. Arbetstiden ökar. Pauserna minskar. Orken sinar. Vardagen sparkar undan benen på förnuftet. Förnuftet och min inre känsla som säger åt mig att ta det lugnt. Gå och vila. Ställ inte så höga krav på dig själv.
Men det är inte lätt. Vardagspusslet är svårt att lägga. Jag fattar inte hur jag ska göra.
En solig dag när kroppen och livet känns lättare är det ingen konst att sätta ribban högt. Klart jag fixar att vara utan värktabletter. Lätt match! Men som alla vet...det är inte sol varje dag.
Så nu sitter jag här med vetskapen om att jag än en gång halkat ner i diket där jag inte vill vara. Jag vet så väl vad det innebär att ta värktabletter. Jag får mer värk. Jag blir trött. Jag blir arg o frustrerad. Och skäms. Även fast jag vet att jag är en tapper kämpe.
Imorgon ska jag till min sjukgymnast med min värkande och stela bröstrygg. Då ska jag bekänna min synd. Knasigt det där att det känns så, för det är ju inte för min sjukgymnast eller någon annan heller för den delen, som jag lever mitt liv. Det är ju jag själv som förlorar på att inte ta hand om mig själv. Det är ju jag som ska se om mitt hus. Min kropp. Mitt liv. Men ändå...nu vet ni...jag är inte en tapper kämpe alltid. Det går inte. Jag har mina begränsningar och mina fläckar. Så är det. Har jag tur så skiner solen imorgon. Då ni!
Nu lämnar jag biktbåset.
Go'natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar