Om du bara visste...

Besvikelse är som en yttepytte rostfläck som när den väl fått fäste bara växer o växer ju mer besvikelser som öses över mig.
Från början är det bara en liten fläck som man kan leva med men så småningom har rosten växt till sig så det går hål i själen.

Det gör ont. Fruktansvärt, vidrigt ont.

Låt mig få måla upp några bilder ur fantasin:

Tänk dig att du ligger där i sängen som barn o väntar på ljudet från familjen som pysslar o sysslar i rummet bredvid. Det är din födelsedag. Du har legat vaken en stund o det pirrar så där underbart i magen som det gör när man väntar sig något roligt. Leendet går från öra till öra och du fantiserar om vad det egentligen ska vara i de där paketen du ska få. Tiden går. Nu måste de väl ändå komma...
Tänk dig då att de inte kommer...

Tänk dig se'n att du blivit blixtförälskad i den sötaste killen på skolan. Du drömmer om honom. Tänker på honom hela dagarna o blir alldeles rosig om kinderna bara någon nämner hans namn. Du provar att skriva hans namn. Hans namn och ditt namn. Med ett hjärta emellan. Du är så upp över öronen förälskad så du bara håller på att dö.
Tänk dig då att han inte gillar dig utan din kompis...

Detta är bara exempel...det kan ha hänt i mitt liv men det kan också vara en släng av min fantasi. Men det är inte det som är det viktigaste utan det är känslan jag vill förmedla. Som en bild av hur besvikelsen kan äta på själen.
Ni tror kanske att jag alltid är glad. Skrattar, skojar o är på gott humör. Jag pysslar o leker med barnen. Trallar o sjunger. Om jag faller så reser jag mig upp igen. Skakar av mig motgångarna o fortsätter vandra.
Tänk dig då att jag inte gör det...

Om du bara visste...

...att mina glada ögon har gråtit oceaner av tårar för att bli så glittrigt glada som de är.
...att jag skrikit rakt ut i luften av ångest för att jag ska kunna skratta.
...att jag legat orörlig av smärta för att jag ska orka springa o dansa.

Imorron ska jag gå till nå'n verkstad o köpa rostskyddsmedel.

Go'natt!