"Skitstövel!!!"

"SKITSTÖVEL!!!" skriker 8-åringen med ursinnighet i rösten. Aldrig förr har ordet varit mer passande. Ordet är riktat till stöveln som enligt den lille perfektionisten inte på millimetern känns rätt. Det är här jag tappar bort mig. Agerar långt ifrån all fin pedagogik o oskrivna regler om hur en bra mamma ska vara. Allt blir bara svart, det låser sig fullständigt så jag går ut för att hämta morgontidningen i postlådan istället, i ett hopp om att han ska ta sitt förnuft till fånga under tiden. Han har protesterat mot allt jag föreslagit vad gäller skor eller stövlar. "Men mamma, skon är ju för stor..." han måttar mellan tumme o pekfinger o det visar ca 5 cm. Då blir jag bara fnissig, för då överdriver han ju så att han fattar själv att det inte stämmer. "Men om vi lägger i en sula så blir det nog bättre", försöker jag. Men "nu-är-jag-faktiskt-väldigt-sur"-läppen hänger nere vid knäna o det fattar jag väl. Skon blir ju för trång med en sula i. SUCK! "Jag tänker inte ha de här skorna förrän hälen har växt upp på skon!!!" säger han med bestämdhet o lägger armarna i kors medan han spänner ögonen i mig. "Du menar att skon ska växa till innan du har den!?", frågar jag. "Ja, precis så!" säger han fortfarande med armarna i kors. "De här skorna är inte gjorda för mig!!! Vi kan faktiskt sälja dom!"

Igår skulle vi leta höstskor/kängor till båda grabbarna. Storebror hittade rätt efter ca en halvtimmes letande men lillebror provade skor så att t o m prinsen i "Askungen"-sagan skulle baxnat av utmattning för att hitta rätt skor åt sonen. För det var för trångt framme vid tårna, trångt på utsidan av tårna, för stort baktill så hälen glappade. Det var för små skor, det var inte tillräckligt coola skor eller det var för krånglig knäppning. Det enda paret som han ville ha ratade båda föräldrarna för vi insåg att de skulle hålla typ en vecka eller två eftersom skon inte uppfyllde de krav vi ställer på en höstsko. Så vi lämnade köpcentrat utan skor till lillebror i tron om att skor/kängor som fanns hemma ändå skulle kunna funka. Så fel vi hade.

I källaren stod ett par varma fodrade gummistövlar som skulle vara utomordentliga en höstruskig dag som denna. "Men de är för små!" säger 8-åringen då. "Va? Men varför plockade du inte bort dem när ni kollade på skor/stövlar/kängor häromdagen?" frågar jag. "Men åh, jag glömde!" säger han för att sekunderna senare ändå prova stövlarna o konstatera: "De passar!" Wow! Äntligen händer det! Han är nöjd. Fast bara i nå'n minut, för se'n är stövlarna de dummaste på jorden. Han står på yttertrappan o skakar dem o plockar löv inifrån stöveln, i fem minuter!!! Det är då det kommer. Ordet. "SKITSTÖVEL!!!" Jag vet att han menar stöveln fast innerst inne får jag nog mig en "känga" också. Han har aldrig sagt "Dumma mamma!" eller liknande till mig, men idag var det nog nära.

Det är inte lätt det här. Så det är väl kanske inte så konstigt att jag får ångest så fort det blir en ny säsong då kläder o skor ska provas. Jag vill ju mina söners väl. Jag vill att de ska ha det bästa, men var går gränsen? Vad är det som inte passar? Hur mkt kan man bestämma som förälder att "Det här ska du ha, punkt slut!" Jag vet faktiskt inte. Allt jag vet är att jag inte känner mig som en bra mamma just nu. Visst sa jag att jag älskar honom innan han klev på skolbussen, men det känns inte riktigt avslutat detta. Jag kommer att gå till jobbet med en klump i magen. Det känns inte bra. Fast jag vet också att en bra mamma vågar säga ifrån o sätta gränser. Det hör liksom till en engagerad förälder. Jag vet! Men ibland blir det för mkt. Då vill jag bara sitta med honom i mitt knä o bara mysa. Min älskade lilla bestämda 8-åring.