Jag är elak!

Jag suckar. Fräser. Är ett neggomonster. Orkar inte. Vill inte. Jag blir så'n. Inget jag bestämt eller önskat. Inga personlighetsdrag eftersökta av vare sig arbetskamrater, familj eller vänner. Det är direkt ocharmigt. Oattraktivt o fult.


Åh, vilket fenomenalt inlägg jag lyckas klämma ur mig efter en lång tids frånvaro. En dag när lärkan drillat som besatt över ängen. Solen strålat från klarblå himmel o våren känns plötsligt helt verklig. Då ska man ju vara laddad. Glad. Positiv. Jomenvisst!!!


Nä, nu lindar jag inte in det mer. Här kommer det: JAG BLIR ELAK AV ATT INTE FÅ ÄTA CITODON!!! Usch så fult det lät. Hur kan jag??? Men jag har såååå ONT!!! Nu är det 14 dagar kvar av min långa, långa nedtrappningsperiod. Jag är så nära friheten. Det ska ju kännas bra nu. Det var ju mindre värk jag skulle få. Värktabletterna ger ju värk. Men vad kallas sömnlösa nätter, tårfyllda träningspass och låsning i bröstryggen??? Ibland vill jag bara skita i allt. Hitta en läkare som kan skriva ut morfin. PANG! Rätt ut i avslappningens värld. Lugnet, friheten o lyckan. För en stund...för det varar ju inte länge. BLÄ!


Ja, jag vet...det tar tid. En dag i taget bara. En liten sekund. JAAA!
Jag vet också...att mina barn blivit äldre o klarar sig mycket själva. Och jag vet...jag har MYCKET bättre fysik nu än jag haft se'n jag blev arbetsskadad för 17 år se'n. JAG VET! JAG VET! JAG VEEEET!!!


Jag är rädd. Rädd för att vara elak. Rädd för att inte orka.Rädd för att vara tråkig.
Rädd för att inte veta hur jag ska hantera min smärta.
Efter 17 år vet jag så mkt. Det bär jag med mig. Så när jag skrikit färdigt här på bloggen o i min ensamhet så kanske jag lyssnar på min inre coach. Jag menar, en coach som snart är myndig måste ju respekteras.


Så vad vill jag nu med detta inlägg? Kanske söker jag förståelse? Kanske ber jag om ursäkt? Kanske hjälper det att få ur sig sina funderingar? Kanske...
En dag i taget. OK! Ett steg. OK!


Det måste gå!