Försöker sortera mina tankar. Vad är det som rör sig i mitt inre? Att plötsligt få känslor att komma upp till ytan som jag trodde jag var färdig med är inte helt roligt.
Det hela kom tillbaka häromdagen när jag blev vän med en gammal klasskompis. Inget ont om honom...han var schysst...men tanken på vem jag var då väcktes till liv.

Det fortsatte med att jag fick se en bild på världens räddaste o osäkraste flicka på en klassbild från en lägerskola 1983. Jag var tolv år. Bilden är tagen precis innan vi ska åka därifrån. Jag har fått ett förhatligt munsår på överläppen och försöker dölja det med ena handen. Jag ser ut som en tjej som skulle kunna gråta vilken sekund som helst. Felplacerad, rädd o ensam.

Lägerskola med klassen. Skulle ju kunna vara hur kul som helst. I stället fick det mig att må sämre än någonsin. Tänk dig att behöva tillbringa BÅDE dag o natt med dina plågoandar. Varenda sekund var osäker. Jag visste inte när, var eller hur jag skulle bli attackerad. Främst var det med ord. Jag var töntig, tjock o ful. Till råga på allt så hade jag dessutom glasögon. Idag kan jag säga att jag inte var något av det. Jag var kanske inte den coolaste av alla men jag var helt OK. Tjock var jag definitivt inte o inte heller ful. Men visst, jag var en "glasögonorm".

Vem hade bestämt att det var OK att tycka allt detta om mig? Ibland får jag för mig att det var mitt eget fel eftersom jag tillät det. Men nä, det verkar ju helt korkat. Jag försökte få stöd o hjälp men då sa bara fröken om en av mina plågoandar: "Han retar dig bara för att han är kär i dig!" End of discussion. Jahapp, vad skulle man göra då? Inget stöd o dessutom skulle det läcka ut att jag "skvallrat" o då blev allt bara ännu värre.

Åter till lägerskolan. Jag hade natten före fotot togs varit med om något av det absolut värsta man kan vara med om. Jag skulle sova i en av överslafarna. Plötsligt kommer en av tjejerna upp o lägger sig i min säng. Kaxigt o störigt som vanligt. Strax därefter kommer en av killarna i klassen in i rummet. Han kommer OCKSÅ upp o lägger sig i min säng. Jag fick mer o mer ångest. För ni ska ju inte tro att de brydde sig om att jag låg där. Nä, jag fanns inte. Skulle jag säga något så skulle det ändå inte lyssnas på. Det stönades o juckades o plötsligt blev det blött i min säng. Strax därefter klev de ner från sängen o gick o la sig. Kvar i min säng fanns jag och en kletig sörja. Ja, ni förstår ju själv vad som hänt. Detta lakan skulle hem. Hem o tvättas. Med en del av en klasskompis fasttorkad på sig.

I nio år blev jag mobbad. Fick cykeln förstörd eftersom det blev en sport att köra rakt in i mitt bakhjul så att det blev alldeles skevt. Jag fick höra ord som sitter som en inpräntad runa i mitt hjärta: "Klart ingen kille vill ha dig, jag skulle inte ens vilja ta i dig med tång!"

Jag tänker på hur illa det hade kunnat gå för mig. Jag kunde slutat framför ett tåg jag med. Tänker på stackars Linn, 13 år, som faktiskt inte orkade leva mer. Hur kunde det bli så? Varför finns det inte tillräckligt med vuxna som tar tag i detta? Som är levande föredömen på hur man respekterar en medmänniska. Vi måste bli bättre. Det får inte fortsätta så här.

Sakta men säkert har jag rest mig o blivit stark i mig själv. Det har tagit alldeles för lång tid att komma dit. Men jag är stolt för den jag är. Mitt största mål i livet är att ge mina egna barn en trygghet o självkänsla jag inte hade som barn. Jag pumpar dem med min kärlek o omtanke. Jag tror att jag är på god väg. Det är det viktigaste av allt. De är underbara mina söner.

Var rädd om dig o din medmänniska!