Jakten på den perfekta människan.

Ibland vill jag bara skrika. HÖGT! Jag blir så frustrerad över hur långt vi har drivit oss själva. Det är inte roligt längre. Vi strävar långt ut i rymden med våra mål och förväntningar. Lägger upp strategier och metoder för att ta oss tappert över mållinjen. Och det finns miljontals vägar att gå för att komma framåt. Bli något. Klättra på karriärsstegen. Bli smal, men baka de mumsigaste bakverken. Träna dig till en gudalikt muskulös kropp som platsar i Gladiatorerna. Få väluppfostrade barn och ett hus som är målat med rätt färger så att vi skrockande kan skratta tillsammans med våra barnbarnsbarn om att vi glömt vad det var för färg vi målade med då. För det var ju såååå läääänge se'n.


Jaha, du ska gå ner i vikt? Jamen, så roligt! Då ska du...också radas möjligheterna upp för dig:
Träna på mitt gym, för där är det så grymt.
Nej, du ska inte träna på gym, ut i skogen o dra timmerstockar.
Äh, skit i träingen om du inte grejar det du kan äta våra mirakelpiller.
Va, ska du äta piller? Nej, skit i kolhydrater och ät fett...massor av fett.
Är du inte klok? FETT!!! Vill du ha hjärtinfarkt??? Nej, kolhydrater är bra...bara de är LÅÅÅÅNGA!
Långa? Nej, allt fixas bara du undviker gluten. Och plocka för guds skull också bort laktosen.
Vaddå laktos? Det får man väl inte i sig om man är vegan, heller!!! Nä, rätt för miljön o alla djuren ska det vara.


Förlåt tusen ggr om ifall jag trampar någon på tårna. Det är verkligen inte meningen. Jag vill bara dela med mig av vad som kan snurra som en tornado inne i min skalle. För man vill ju vara rätt liksom. Man vill ju ta hand om sig själv. Vara schysst mot både familj, vänner o grannens ko. Men gång på gång går jag bet. Det går ju liksom inte att göra rätt i allt. Och vem bestämmer vad som är rätt? Är det att göra som alla säger åt mig att göra eller är det att själv låta vetskapen gro i själen för att sedan själv avgöra vad som är rätt eller fel. Visst finns det självklara saker som är rätt o fel. Men de antar jag att alla innerst inne redan vet. Med åren så blir man visare. Det har jag sagt förut. Det är inte längre viktigt vilket gym jag går till. Vilken musik jag lyssnar på eller om jag inreder mitt hem enligt senaste trenden. Med åren kommer lugnet. Vissheten om att man längst där inne i själen börjar förstå vad som passar just mig. Och det är ljuvligt.


För hetsen pågår överallt. Du måste prestera. Märkas. Få något gjort. Visa dig på alla arenor. Vara social. Få så många likes som möjligt innan du dör. Men jag säger:


STOPP!!!


Jag gör min resa. I mitt tempo. På mitt sätt. Take it or leave it.


KRAM! <3

Loppisvemod

Jag sitter i ett rum med bananlådor o flyttlådor travade längs väggarna. Tårarna rullar nerför mina kinder. Jag kan inte hejda dem. Det är inte sakerna som gör det. Det är historierna runt alla dessa ting som nu ska försvinna ur mitt o min familjs liv. Alla dessa glada skratt som hörts från barnens rum. Lyckan i att leka tittut i ett Bamsetält eller låtsasfäktas med pirathatt på. Spelen, pusslena som vi ägnat många värdefulla kvalitetstimmar med. Snickartröjan, riddartröjan och poliströjorna...bondgården, P-garaget och bilarna. Som de har lekts med. Så mycket lycka de har gett. Ljuden från kossor, får o grisar...djurorgeln och elgitarren.


Det är så svårt att inte bli sentimental. Fast jag är lycklig. Lycklig över att få ha upplevt allt detta fantastiska med barnen. Alla fina minnen och upplevelser som jag för alltid bär med mig i mitt hjärta. Barnens tindrande, levande ögon med glimt. Buset, skojet o kärleken. Upptäckarna, de nyfikna och vetgiriga som aldrig tröttnar på att se och uppleva.


Nu får sakerna nya ägare. Det gläder mig att andra kan få fortsätta skratta, upptäcka och lära sig saker med det som våra barn växt ifrån. Livet går vidare även för sakerna. Och det är bra.


Men det är svårt. Ändå. Jag tillåter mig att gråta en stund. För det är precis det som måste komma ut. Hur logiskt man än kan tänka. Ett hjärta följer inte alltid hjärnan. Mina barn finns kvar. De växer och är helt fantastiska. Vi har lärt dem så gott vi kunnat att vara bra människor. Ge dem verktyg att leva i världen. Vara självständiga och trygga. Det kommer en dag då de flyger ur boet och börjar sina egna liv med egna hem och egna saker. Den dagen kommer jag att vara ännu mera ledsen. Även om jag ju vet att livet går vidare. Det vill jag ju. Men sentimental kan jag ju få vara en stund. Och se tillbaka på alla dessa minnen. Mina fina, underbara söner som lekt med alla dessa fina, roliga saker.


Yngste sonen sa väldigt kloka ord häromdagen när han olyckligt konstaterade att det där modellflygplanet han köpte förra året var ett väldigt dåligt köp. Det var krångligt, ömtåligt och grävde ett för djupt hål i hans lilla plånbok. Då säger han med darr på rösten: "Mamma. Det bästa jag någonsin har fått, det är min familj!"


Så klok han är. Så stolt jag är. Det är ju precis så. Tingen har ringa betydelse jämfört med den oändliga lycka det är att ha någon eller några att hålla kär.

Jag är elak!

Jag suckar. Fräser. Är ett neggomonster. Orkar inte. Vill inte. Jag blir så'n. Inget jag bestämt eller önskat. Inga personlighetsdrag eftersökta av vare sig arbetskamrater, familj eller vänner. Det är direkt ocharmigt. Oattraktivt o fult.


Åh, vilket fenomenalt inlägg jag lyckas klämma ur mig efter en lång tids frånvaro. En dag när lärkan drillat som besatt över ängen. Solen strålat från klarblå himmel o våren känns plötsligt helt verklig. Då ska man ju vara laddad. Glad. Positiv. Jomenvisst!!!


Nä, nu lindar jag inte in det mer. Här kommer det: JAG BLIR ELAK AV ATT INTE FÅ ÄTA CITODON!!! Usch så fult det lät. Hur kan jag??? Men jag har såååå ONT!!! Nu är det 14 dagar kvar av min långa, långa nedtrappningsperiod. Jag är så nära friheten. Det ska ju kännas bra nu. Det var ju mindre värk jag skulle få. Värktabletterna ger ju värk. Men vad kallas sömnlösa nätter, tårfyllda träningspass och låsning i bröstryggen??? Ibland vill jag bara skita i allt. Hitta en läkare som kan skriva ut morfin. PANG! Rätt ut i avslappningens värld. Lugnet, friheten o lyckan. För en stund...för det varar ju inte länge. BLÄ!


Ja, jag vet...det tar tid. En dag i taget bara. En liten sekund. JAAA!
Jag vet också...att mina barn blivit äldre o klarar sig mycket själva. Och jag vet...jag har MYCKET bättre fysik nu än jag haft se'n jag blev arbetsskadad för 17 år se'n. JAG VET! JAG VET! JAG VEEEET!!!


Jag är rädd. Rädd för att vara elak. Rädd för att inte orka.Rädd för att vara tråkig.
Rädd för att inte veta hur jag ska hantera min smärta.
Efter 17 år vet jag så mkt. Det bär jag med mig. Så när jag skrikit färdigt här på bloggen o i min ensamhet så kanske jag lyssnar på min inre coach. Jag menar, en coach som snart är myndig måste ju respekteras.


Så vad vill jag nu med detta inlägg? Kanske söker jag förståelse? Kanske ber jag om ursäkt? Kanske hjälper det att få ur sig sina funderingar? Kanske...
En dag i taget. OK! Ett steg. OK!


Det måste gå!

Var är min PT? Min kranskulla? Min medalj?

Att träna på egen hand är rätt tråkigt. Ingen som väntar att jag ska dyka upp, ingen som peppar mig så att jag sätter igång o ingen som ger mig en klapp på axeln o säger: "Du är så bra!"
Jag är ensam i min lilla träningsbubbla.
Fast det där med att träna regelbundet klarar jag ju faktiskt av. Jag har lyckats träna tre ggr/v i snart 2 år (med uppehåll för sjukdom eller semester). Så den biten kan jag. Och jag är så extremt envis o tjurskallig så det räcker för att få fart på mig. Jag är så stark, men ibland fattar jag det inte själv. Det är då jag skulle behöva någon som ser mig i ögonen o upplyser mig om att jag faktiskt gör ett fruktansvärt bra jobb. Det känns lite fånigt att säga det högt till sig själv, men jag gör det. I brist på PT. "Hurra, vad jag är bra! Liksom..."


Men det är ensamt. Jag tröstar mig med Runkeeper som håller koll på statistiken o ibland sätter jag upp mål som jag kämpar för att klara av. Statistik är bra. Ett bevis för att jag har klarat av det. Visst! Men det är ju ingen som kommer med nå'n pokal!!! Gud, vad jag kämpar...jag sliter som ett djur in över mållinjen gång efter gång, men jag får aldrig nå'n medalj. Aldrig några applåder. Aldrig några segercheckar. Buhu!...liksom!!!


Vänta lite nu...kan man inte se det lite från andra sidan!!???
Om jag tränar själv, så behöver jag ju inte ständigt ha nå'n annan som får igång mig. Jag kan ta tag i det själv. Ensam är faktiskt stark. Jag hittar styrkan i mig själv. Det är ju helt fantastiskt. Jag behöver aldrig vara rädd för att en kompis inte orkar nå'n gång eller en PT flyttar eller så. Dessutom sparar jag en massa pengar på att peppa mig själv. Och jag har ju faktiskt min sjukgymnast som jag kollar läget med emellanåt. OK, det var PT:n.
Kranskullan då?
Tja, det blir ju lite svårare. Det får jag nog klura på. Men medaljen har jag fått. När jag tänker efter så får jag en medalj varje gång jag tränat. Medaljen är känslan som infinner sig när jag är klar. YES! Jag gjorde det igen. Se'n kommer nästa medalj - min kropp förändras. Den blir starkare o inte så ynkligt fibromyalgisk. Bättre medalj kan jag inte få :)


Men en liten applåd skulle sitta fint...

"Farbror Frippes skafferi"

Jag har länge velat ha förmågan att paketera mina känslor o upplevelser i en ask. Stor eller liten, allt efter vilken storlek kanslan/upplevelsen har. Som ett eget "Farbror Frippes skafferi" där de vackra burkarna trängs på hyllorna i mitt livs skåp. Mitt eget känslobibliotek där jag kan plocka fram mina minnen o njuta av en varm sommarkväll närhelst novemberrusket får mig att vilja gråta. Få suga i mig dofterna, pirret i magen eller de stolta tårarna som mitt föräldraskap innebär. Det vore så bekvämt. Så praktiskt. För jag har snudd på teflonhjärna. Det är sällan något fastnar för gott. Lyckorusen framför allt halkar snabbast av. Därför måste jag nu skriva detta..."note-to-myself-inlägg". Imorron kan jag ha glömt känslan o då kan eventuellt dessa rader få mig på gott humör igen.


OK. 43 år och 14 dagar. Det trillar ner poletter hela tiden. Du vet...hissen går ända upp...osv. Idag fick jag en skön känsla av att verkligen vara bra. Bra på att vara jag. Jag duger liksom. Betyder något. Visst har jag förstått det förut men nu verkade känslorna också ha kopplats på. Jag har fyllts av ett enormt lyckorus över att faktiskt finnas till. Att det jag gör är bra. Att jag, personen Tess är helt fantastisk...precis som jag är. En del av er kan tycka att jag är bra korkad o andra kanske tycker att jag skryter. Men då har ni inte förstått vad jag menar. Det handlar ju inte om att jag är bäst av alla på jorden utan det handlar om att jag faktiskt är bäst på att vara jag. Jag känner att med varje år jag lägger bakom mig blir minnena från förr som så länge präglat mig, allt mer suddiga. Det känslomässiga klottret som besudlat min personlighet torkas bort. Raderas. Skräckburkarna i mitt livs skåp kastas ut. Kvar står de vackra, viktigaste minnesburkarna. Som juveler långt mer värdefulla än diamanter.


43 år och 14 dagar. Mitt liv...hittills. Åh, vad jag önskar att jag får fylla upp många positiva, härliga burkar till i mitt fina skåp. Och jag önskar att jag kunde dela med mig till den som behöver fyllas av känslorna man inte kan fånga in o spara på.
Fast jag kan ju hjälpa andra att fylla upp sina egna burkar o askar genom att bara finnas till för den som behöver mig, stå upp för det som är rätt o riktigt och älska så mycket det bara går.

Jag gör som jag vill!

Så var det dax igen. Åter ska vi tvångsmässigt publicera på FB något någon annan bestämt att vi ska göra. Den här gången ska vi säga tre positiva saker i antingen tre eller sju dagar. Missförstå mig inte...jag älskar att försöka se det positiva även i det tråkiga och jobbiga. Det är en konst jag ständigt behöver öva på. Men måste jag göra det offentligt? Om jag inte antar utmaningen (om jag nu skulle få den) då kan man lätt tro att jag är en pessimistisk motvallskärring.

Då får ni som inte känner mig så väl, tro det, för jag lever för den spontana, icke-styrda individen med fri vilja. Allt för lång tid har jag levt efter andras vilja. Därför reagerar jag måhända lite barnsligt när kollektivet "måste" göra/säga/vara på ett visst sätt.

Varje dag letar jag positiva saker. Ibland outar jag dem offentligt. Eller kanske rätt ofta. Men bara när jag själv vill ;)

Ha en toppendag, vettja!

:)

Dina ord betyder mer än du kan ana

Ett sagt ord är för evigt utsläppt. Det finns. Stannar kvar. Mognar. Utvecklas.
Ett ord kan få dig att rodna. Bli glad eller ledsen. Ett ord kan få dig att växa eller trycka ner dig i skoskaften. Ordets makt är ofattbar. Det du sagt kan aldrig någonsin tas tillbaka. Det finns där som ett osynligt mantra som för alltid ligger där och skvalpar runt i ditt inre. Även fast man har hört ett förlåt så finns ordet ändå sagt. Ordet kan få mindre betydelse men det finns alltid sagt i ditt minne.


Häromdagen berömde jag en vän som är fenomenalt kreativ och duktig. Jag sa att jag fullkomligt älskar allt hon gör. Då sa hon: "Tack, det betyder väldigt mkt för mig att du säger det. Jag fick aldrig höra som liten att jag var bra." Då fick hon en kram. Mina sagda ord blev understrukna med en fysisk handling. Hon blev så glad. Jag med. Tänk att mina ord kunde ge henne glädje. Att jag hade makten över att ge henne några ord som för evigt ska finnas i hennes inre. Jag har trott att hon absolut skulle veta hur duktig o fin hon är. Jag och många som känner henne tycker precis det. Man tar för givet att den som är duktig, snygg eller socialt begåvad vet om hon/han är det.


Vi kommer aldrig att sluta behöva varandra. Det kommer alltid att finnas ett behov av att få känna sig fantastisk och bra. Vissa behöver det mer eller oftare än andra. Vi kan väl hjälpas åt att ge beröm o feedback till varandra. Inte ta för givet att det inte behövs.


Jag känner igen mig i min vän. Fast det gäller inte vad jag kan utan vem jag är och hur jag ser ut. För om man som liten varit en udda fågel, en som blivit uttittad, utskrattad och bortstött så har man ett större behov av goda ord. Ibland känns det som om minussidan är så mkt längre än plussidan.
Då känns det bra att få bli omfamnad av fina ord.


Ta vara på tiden. Ge varandra omfamnande ord. Glädje och kärlek.
Du är fantastisk!