SFJA!

Så var det dags igen. En ny diet ska frälsa det välgödda västerlandet. 5:2-dieten heter denna nya idé som går ut på att du ska äta normalt i fem dagar för att se'n fasta/svälta i två dagar. Eller inte helt svälta för du ska ju få i dig 500 kalorier per fastedag. Verkar inte det rätt jobbigt? Ska man leva så resten av livet? För hur ska man kunna behålla sin nya vikt som man uppnår genom dieten om man sedan går tillbaka till hur man levde förut? Vill jag vara sur o grinig två dagar i veckan resten av livet? Kommer det att sluta med BRIS-samtal från mina barn o skilsmässopapper från min make? Jag vet med all säkerhet att denna diet inte passar mig för fem öre. Nä, jag håller mig till min egen filosofi, SFJA! Sunt Förnuft & Jäklar Anamma! Använd ditt kloka huvud o få ändan ur vagnen skulle man också kunna säga ;)

När min äldste son var hos skolläkaren får några år se'n på årlig kontroll så vägdes han o mättes. Läkaren skrev in resultatet i sin dator o vips kom det upp en tillväxtkurva som ritats se'n sonen föddes. Läkaren tittar på min son o säger: "Du är en bra kille. Du rör på dig precis perfekt för det du stoppar i dig!" Vilket fantastiskt sätt att säga det. Inget BMI-snack här inte. För är det inte så det är, om vi rör på oss så skulle inte det vi stoppar i oss vara något problem.

Jag vet att detta med vikt o motion är ett svårt kapitel i våra liv. Det är inte alltid så lätt. Under många år har jag tvingats vara stilla utan motion som håller min kropp i trim. Värk o inflammationer har satt käppar i hjulet onödigt länge. Kroppen har hamnat i en ond cirkel. Jag har gått upp i vikt för att jag inte rört på mig o kroppen har värkt mer för att jag blivit stel. Värken o övervikten har gjort mig ledsen o då har jag börjat tröstäta. Mediciner och sjukdomar kan också ge viktuppgång.
Alltså, det är så svårt att säga exakt hur man ska göra för att må bra. Det finns ingen mall som passar alla. Jag har träffat så otroligt många sjukgymnaster, kiropraktorer o terapeuter som alla har försökt hjälpa mig framåt. Millimeter för millimeter har jag tagit mig framåt. Ibland centimeter. Ibland har jag gått några millimeter bakåt. Det är så livet är. Det var någon som sa till mig: "Hur lång tid tog det innan din kropp brakade ihop?" Jag svarar, många år. "Men låt då kroppen få ta många år på sig att komma tillbaka". Det är där jag tycker det är som svårast. Jag vill se resultat gärna på en gång. För det är ju så vi lever idag. Vi får snabb info från alla jordens hörn, vi har snabba bilar o snabba dieter. Men varför så bråttom? "Långsamt leder också någonstans" sjunger Lisa Nilsson o det har hjälpt mig många gånger när jag deppat ihop för att min fysiska framgång inte går med ljusets hastighet. Jag ska bli bättre på att sätta upp delmål. Belöna mig själv för att jag klarar av det o klappa mig själv på kinden de gånger jag tvingas ta ett steg tillbaka.

Mina försiktiga promenader förra våren tog mig till lite snabbare promenader till sommaren. Dessa promenader hjälpte mig till att kunna träna några minuter på crosstrainern i september. Nu har mina regelbundna, envisa träningar fått mig till en nivå jag aldrig trodde att jag skulle uppnå någon gång mer i mitt liv. Jag tränar kondition o styrka tre gånger i veckan o försöker ta en halvtimmes promenad de dagar jag inte tränar. Jag är så lycklig. Visst gör det ont ibland, men jag har med hjälp av sjukgymnaster o andra kroppsvetare lärt mig att förstå skillnaden mellan smärta som man kan träna bort o smärta som man måste ge vila. Framför allt har jag blivit snällare mot mig själv o mer tillåtande. Jag måste få äta en chokladbit eller en glass lite nu o då. Fast när jag rör på mig så blir jag piggare o har inte samma sötsug. Ganska fiffigt!

Nu tror ni kanske att jag är väldigt utseendefixerad o viktnojig. Men där måste jag göra er besvikna. Jag har börjat inse tjusningen med att bli äldre. Man bryr sig liksom inte längre om vad andra tycker. Jag är jag o det har jag full rätt att vara. Så tycker jag alla ska få känna. Livet måste ju gå ut på att försöka leva så bra som möjligt o då måste jag se om kroppen genom att ha koll på mat o motion utan att bli pedant. O när jag tittar mig själv i spegeln o ser min otroligt rynkiga o lite vetebullsdegiga mage med ett stort ärr på så vet jag att min mage är perfekt, för den är min o den har huserat två härliga söner.

Nu önskar jag er en underbar fredag o helg!
Var rädda om er o lev lite mer SFJA!
Kram