Mysterium

Livet är verkligen ett mysterium. En gåta. Det finns så många frågor som aldrig får några definitiva svar. Vi kan bara försöka förstå. Eller inte förstå men ändå gå vidare.

På vägen möter man på olika hinder. Möter olika personer. Oftast är hindrena inte så höga att kliva över. Personerna inte så elaka eller störande. Vi möter oftast snälla människor. Människor som berikar oss.
Men ibland blir hindrena så höga, så breda o så genomsvåra att ta sig över. Det krävs en enorm kraftansträngning för att över huvud taget närma sig hindret, än mer att försöka hitta ett sätt att ta sig över. Man ser bara hindret. Stort tornar det upp sig mot himlen...Hur??? ska man klara detta?
Ibland är människorna vi möter rentav djävulska. Så rakt igenom elaka o egoistiska. De sårar o tillintetgör dig för egen vinnings skull. Chocken av att bli utnyttjad, lurad eller nedtrampad gör dig så svag. Skammen över att ha tillåtit sig bli drabbad av en elak människa gör känslan än värre. Hur ska man våga lita på människor igen?

Finns det några svar på dessa frågor? Finns det någon mening? Nja...jag finner det högst otroligt att det ska finnas någon mening med allt. Det kan ju inte vara rätt att ett litet barn dör! Eller en kvinna blir våldtagen. En man som blir nedslagen för sin hudfärgs skull. Dumheterna kan radas upp till oändlighet. Det är så sorgligt.

Jag har nu nästan exakt varit sjukskriven på hel- eller deltid i 15 år. Vad är det för mening med det? Så många tårar, förbannelse o ilska som vällt upp ur mitt inre. Så mycket smärta. Både fysiskt o psykiskt. Men när jag står här på andra sidan av de 15 år som passerat så inser jag att utan dessa erfarenheter så hade jag inte varit den jag är idag. Det har format mig till den jag är.
Hade jag varit så tacksam över det lilla som jag är idag om jag inte hade drabbats av så mkt smärta? Hade jag varit en bra medmänniska om jag inte hade fått veta hur underbart det är att bli stöttad o hjälpt av andra?

När man står mitt upp i eländet, kinden värker av den käftsmäll livet gett, så är det nästan omöjligt att tänka positivt. Det orkar man inte. Och det är inte på något sätt konstigt. Det är som att inte bli respekterad för det man är med om när någon slänger ur sig: "Ta en dag i taget!" eller "Du ska se att allt ordnar sig till det bästa!" eller varför inte "Det finns de som har det sämre!"

Min önskan är bara att det finns någon som fångar upp mig när jag behöver det o att jag kan få fånga upp någon som hamnat i olycka. Jag kan kanske genom mina erfarenheter hjälpa någon att känna en liten gnutta hopp, att ge vägledning eller rekommendera saker som jag funnit bra på min väg.
Just nu finns det några personer jag tänker lite extra på. Personer som haft det oerhört tufft. Det finns inget jag hellre önskar än att deras lidanden ska vara över. Fram till dess vill jag hålla deras händer så ofta jag kan o krama om dem länge så fort tillfälle ges. Vara tyst eller prata. Bara jag kan göra en liten, liten skillnad. Utan att vara klämkäck eller påflugen. Bara en liten kärleksfull tanke. En solstrimma.