Rapporter från vår oroliga värld får min själ att darra. Hjärtat slår hårdare. Ögonen fylls av tårar. Skräcken inför ett krig, tredje världskriget kopplar strypgrepp om min hals o får lungorna att krampa. Maktlösheten gör mig frustrerad o ledsen. Det känns så hjälplöst. Stort.
Det känns som om jag inget kan göra. Hopplöst liksom att tro att jag kan få världens tyranner att lyssna. Få dem att inse vad de håller på med. Omvända dem till kärleksfulla, ödmjuka hjältar som ger fred istället för krig. Det känns omöjligt.
Jag kanske inte kan omvända just dem, men jag kan ge kärlek till min omgivning. Le mot okända människor. Få andra att känna sig betydelsefulla o speciella. Jag kan ge mina barn rätt inriktning i livet. Ge dem kärlek så att de i sin tur kan sprida värme till andra. Jag vet att om alla börjargå mot samma mål så kan vi förändra världen.
Snälla! Vi måste kämpa. Hjälpas åt. Tillsammans kan vi förändra världen. Vi kan. För oss själva. För våra barn. För framtiden.
"Make it a better world, for you and for me and the entire human race"
"Heal the world we live in, save it for our children"
Michael Jackson
söndag 2 mars 2014
torsdag 27 februari 2014
"Jills veranda"
Tankarna snurrar. Vad känner jag? Vad har jag upplevt? Vem är jag? Vad vill jag? Hur gör jag?
Livet. Upplevelserna. Förväntningarna. Hoppet. Lyckan. Sorgen. Vännerna. Familjen. Ovännerna.
Rutinerna. Plötsligheterna. Döden.
Det är bra att stanna upp. Pausa. Tänka efter. Känna tacksamhet. Få distans. Få en chans att hämta upp historia o fundera över framtid. Reflektera över saker som skett. Vad erfarenheterna har gjort med mig. Hur tiden, åren har format mig till den jag är. En del saker har jag lämnat bakom mig. Andra saker håller mig fortfarande fången. Saker som får mig att gråta. Saker som är ofärdiga. Saker jag borde ta tag i. Men jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska få kraft att reda ut. Jag har försökt så många gånger men kommer aldrig ända fram. Dåligt samvete får mina tårar att rulla.
Efter att ha sett Kristian Gidlund i "Jills veranda" så får jag ännu mer ångest. Ångest över att inte vara redo. Imorgon kan det vara försent. Imorgon kan alla ord vara slut. Imorgon finns kanske inte. Önskar att jag hade samma mod som Kristian. Att jag kunde leva livet rätt o riktigt så mkt det går. Som om det inte fanns en morgondag. Att njuta, vara generös o förnuftig. Att aldrig ha några ovänner. Att ha allting klart.
Ändå lyckas jag inte. Jag lyckas inte. Jag kommer inte hela vägen fram. Kanske lyckas jag en dag. Kanske inte. Hur reagerar jag den dagen om/när allt är försent? Har jag verkligen gjort allt jag kan?
Det är en kväll i februari. Jag hoppas det blir många kvällar till i mitt liv. Dagar. Morgnar. Eftermiddagar. Livet. Lyckan. Drömmarna. Kärleken. Hoppet. Längtan.
Imorgon.
Imorgon om jag får en ny chans. Då jobbar jag vidare på att "bli klar".
"Det måste gå. Måste väl gå. Viljan finns där att försöka ändå..."
Freda' 1988
Livet. Upplevelserna. Förväntningarna. Hoppet. Lyckan. Sorgen. Vännerna. Familjen. Ovännerna.
Rutinerna. Plötsligheterna. Döden.
Det är bra att stanna upp. Pausa. Tänka efter. Känna tacksamhet. Få distans. Få en chans att hämta upp historia o fundera över framtid. Reflektera över saker som skett. Vad erfarenheterna har gjort med mig. Hur tiden, åren har format mig till den jag är. En del saker har jag lämnat bakom mig. Andra saker håller mig fortfarande fången. Saker som får mig att gråta. Saker som är ofärdiga. Saker jag borde ta tag i. Men jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska få kraft att reda ut. Jag har försökt så många gånger men kommer aldrig ända fram. Dåligt samvete får mina tårar att rulla.
Efter att ha sett Kristian Gidlund i "Jills veranda" så får jag ännu mer ångest. Ångest över att inte vara redo. Imorgon kan det vara försent. Imorgon kan alla ord vara slut. Imorgon finns kanske inte. Önskar att jag hade samma mod som Kristian. Att jag kunde leva livet rätt o riktigt så mkt det går. Som om det inte fanns en morgondag. Att njuta, vara generös o förnuftig. Att aldrig ha några ovänner. Att ha allting klart.
Ändå lyckas jag inte. Jag lyckas inte. Jag kommer inte hela vägen fram. Kanske lyckas jag en dag. Kanske inte. Hur reagerar jag den dagen om/när allt är försent? Har jag verkligen gjort allt jag kan?
Det är en kväll i februari. Jag hoppas det blir många kvällar till i mitt liv. Dagar. Morgnar. Eftermiddagar. Livet. Lyckan. Drömmarna. Kärleken. Hoppet. Längtan.
Imorgon.
Imorgon om jag får en ny chans. Då jobbar jag vidare på att "bli klar".
"Det måste gå. Måste väl gå. Viljan finns där att försöka ändå..."
Freda' 1988
fredag 14 februari 2014
Valentin...jo, jag tackar!
En liten tanke bara.
Vem uppskattade du igår?
Vem älskar du imorgon?
Glöm inte bort varann alla "vanliga" dagar.
De är sisådär 364 st. Långt mer viktiga än dagens krystade o kommersiella dag. Jag mår faktiskt illa över att se hur många exponerar sin "lycka" i sociala medier. Hur bra är en bukett m rosor? En chokladask?
Har jag o min man världens sämsta förhållande utan en gnutta lycka eftersom vi inte visar dessa ömhetsbetygelser offentligt?
Jag kommer på mig själv med att bli irriterad på just min egen man som idag inte kan ge mig en enda "blomjävel" (som en väldigt vacker o härlig vän uttryckte det när hon krasst insåg att hjärtedagen inte heller gav henne blomster).
Varför ska jag vara irriterad? Varför skulle mitt förhållande inte vara nå't värt? Varför ska Valentin beatämma det? Facebook eller Instagram? Varför måste vi bevisa vår kärlek för andra när det är oss själva det handlar om?
Jag förstår att min irritation kommer sig av att jag värderar mig själv genom blombuketter idag.
Borde istället värderas med gipsskivor som min käre make åker o handlar efter fredagsmiddagen istället för att mysa m resten av familjen i soffan. Han gjorde det för att han älskar mig o barnen så innerligt.
I helgen ska han av kärlek bygga i vårt nya badrum.
Länge leve kärlek som är byggd på vardagens soppåsar, räkningar o gipsskivora!
tisdag 7 januari 2014
När jag fyller 100 år!
En klok vän frågade igår:
"Vad skulle du vilja höra om dig själv när du är 100 år gammal i ett tal till dig av folk som kommit för att hylla dig?"
Wow! Vilken fråga...vilka tankar det satte igång.
Först tänker jag på jantevis att inte ska väl jag komma o tro att någon kan tänka så bra tankar om mig. Se'n slår jag knock-out på Jante o inser att jag faktiskt har världens chans. En otrolig möjlighet att styra mitt liv dit jag vill. För om jag vill att man ska minnas mig som en glad skit, så måste jag ju sätta igång med att vara glad. Det jag vill att människor ska tycka om mig kan jag faktiskt få dem att tycka.
Wow! igen...
Jag kommer ihåg en kurs som Arbetsförmedlingen o Försäkringskassan en gång skickade mig på. En kurs där jag skulle hitta mig själv, både personligt o yrkesmässigt. Vem är jag? Vem hade jag blivit efter att livet tog en ny vändning rent fysiskt? En gång fick vi en hemläxa där vi skulle be några av våra vänner skriva ner tre saker som kännetecknar oss själva. Jag minns att jag något nervöst bad mina väninnor om hjälp på den tjejmiddag jag faktiskt skulle gå på samma kväll som läxan gavs. Hjälp! Nu skulle det uppdagas vad jag var för en filur. Vad som sas eller skrevs den kvällen låter jag vara osagt. Men jag blev både rörd, generad o otroligt glad av det som kom fram. Nu var det ju inte bara detta jag ville ha sagt med detta blogginlägg...nej, det slog mig tidigare idag att det inte hade varit lika läskigt att fråga vad folk tycker om mig om jag hade levt efter 100-årsfrågan jag fick igår.
Jag älskar verkligen personlig utveckling. Det är spännande att förändras. Fast en del av mig kommer alltid att vara densamma. Andra delar kommer jag att förändra. För jag vet hur jag vill att ni minns mig på min 100-årsdag. Förhoppningsvis har ni läst mig rätt.
Så nu bollar jag över frågan från min kloka vän till dig: "Vad skulle du vilja höra om dig själv när du är 100 år gammal i ett tal till dig av folk som kommit för att hylla dig?" Ta chansen! Skriv manus till ditt eget liv. Och du...glöm inte att kasta ut Jante!
PS. Tack till min kloka vän för att du gav mig en aha-upplevelse!!!
"Vad skulle du vilja höra om dig själv när du är 100 år gammal i ett tal till dig av folk som kommit för att hylla dig?"
Wow! Vilken fråga...vilka tankar det satte igång.
Först tänker jag på jantevis att inte ska väl jag komma o tro att någon kan tänka så bra tankar om mig. Se'n slår jag knock-out på Jante o inser att jag faktiskt har världens chans. En otrolig möjlighet att styra mitt liv dit jag vill. För om jag vill att man ska minnas mig som en glad skit, så måste jag ju sätta igång med att vara glad. Det jag vill att människor ska tycka om mig kan jag faktiskt få dem att tycka.
Wow! igen...
Jag kommer ihåg en kurs som Arbetsförmedlingen o Försäkringskassan en gång skickade mig på. En kurs där jag skulle hitta mig själv, både personligt o yrkesmässigt. Vem är jag? Vem hade jag blivit efter att livet tog en ny vändning rent fysiskt? En gång fick vi en hemläxa där vi skulle be några av våra vänner skriva ner tre saker som kännetecknar oss själva. Jag minns att jag något nervöst bad mina väninnor om hjälp på den tjejmiddag jag faktiskt skulle gå på samma kväll som läxan gavs. Hjälp! Nu skulle det uppdagas vad jag var för en filur. Vad som sas eller skrevs den kvällen låter jag vara osagt. Men jag blev både rörd, generad o otroligt glad av det som kom fram. Nu var det ju inte bara detta jag ville ha sagt med detta blogginlägg...nej, det slog mig tidigare idag att det inte hade varit lika läskigt att fråga vad folk tycker om mig om jag hade levt efter 100-årsfrågan jag fick igår.
Jag älskar verkligen personlig utveckling. Det är spännande att förändras. Fast en del av mig kommer alltid att vara densamma. Andra delar kommer jag att förändra. För jag vet hur jag vill att ni minns mig på min 100-årsdag. Förhoppningsvis har ni läst mig rätt.
Så nu bollar jag över frågan från min kloka vän till dig: "Vad skulle du vilja höra om dig själv när du är 100 år gammal i ett tal till dig av folk som kommit för att hylla dig?" Ta chansen! Skriv manus till ditt eget liv. Och du...glöm inte att kasta ut Jante!
PS. Tack till min kloka vän för att du gav mig en aha-upplevelse!!!
söndag 5 januari 2014
Den ständiga balansen
Situation A: - Hjälp, vad jag är godissugen!
Lösning:
Nr 1: Jamen, varsågod ät den där chokladbiten - lev livet...imorron kan du vara död!
Nr 2: Nej, inte ska du väl äta den där chokladbiten - du vill väl inte gå upp i vikt!?
Situation B: - Åh, vad jag har ont idag!!!
Lösning:
Nr 1: Lilla gumman, vad du kämpar, du behöver verkligen lite lindring. Här! Ta en värktablett så
får du en paus ifrån smärtan.
Nr 2: Allvarligt, du får väl stå ut med lite värk...så farligt är det ju inte. Du kan ju inte knapra
tabletter så fort det är något.
Situation C: - Usch, så stökigt det är i köket!
Lösning:
Nr 1: Bry dig inte om det. Det är en ny dag imorgon, då kan du ta hand om det. Nu kan du gå o lägga
dig för du behöver ju sova.
Nr 2: Men...hallå!!! Du kan väl inte gå o lägga dig nu!!! Disken blir ju helt intorkad o det kommer att
lukta vedervärdigt om du inte tar hand om köket nu. Och tänk så skönt du kommer att sova när
du har röjt undan allt i köket. Lite till kan du.
Ja, situationerna kan radas upp. Ämnena är många, men samvetet det samma. Fast ändå inte. Det gäller att prioritera rätt. Ibland är det lättare, som till exempel situation C med köket. Jag har verkligen förändrats med åren. Idag kan jag faktiskt gå o lägga mig med ett stökigt kök o tänka att det ju faktist är en dag imorgon också. Anticimex står oftast inte med skyddsdräkt o saneringsspruta o knackar på dörren morgonen efter. Det är inte radioaktivt avfall vi pratar om. Bara lite intorkade flingor o småflugor som envist surrar runt paradiset som en gång var min diskho.
"Just nu, vill jag leva...just nu, vill jag känna..." Mindfulness à la Tomas Ledin ;)
Just nu vill jag vara med mina barn. Prata med min man. Göra det där armbandet. Gå den där promenaden. För just nu är det enda jag vet. Imorgon kan det vara försent. Jag tror att jag har lärt mig vilka saker som "måste" göras o vilka som kan vänta. Vilka saker som är mina krav o vilka som är plikter. Som att gå till jobbet enligt schema o betala räkningarna i tid. Så'nt är verkligen viktigt.
Men att eliminera varenda liten smula o vattendroppe från diskbänken känns ganska oviktigt ur ett världsfredsperspektiv.
Min brottningskamp fortsätter. Ska jag? Ska jag inte? Vad vill jag? Vad vill jag inte? Varför?
Om jag lever livet passionerat o känslomässigt, vad vinner jag? Vad förlorar jag?
Det är mitt liv. Min kropp. Mina tankar. Ingen är precis som jag. Alltså finns det ingen mall. Inget rätt eller fel för mig i jämförelse med andra. Det är ju som att jämföra äpplen med päron. Båda frukter men så olika ändå. Vi är människor, lika men ändå olika. Du har rätten att vara just du. Jämför inte med andra. Hitta din väg. Dina mått. Dina upplevelser. Ingen är som du. Dina erfarenheter har lett dig till den plats du är idag. Därför agerar du utifrån det. Ingen vet hur det är att vara du. Stå rak i ryggen o välj det du vill, som passar dig.
Heja oss alla & Gott nytt år!!!
Hmm...ska jag ta den där chokladbiten nu???
Lösning:
Nr 1: Jamen, varsågod ät den där chokladbiten - lev livet...imorron kan du vara död!
Nr 2: Nej, inte ska du väl äta den där chokladbiten - du vill väl inte gå upp i vikt!?
Situation B: - Åh, vad jag har ont idag!!!
Lösning:
Nr 1: Lilla gumman, vad du kämpar, du behöver verkligen lite lindring. Här! Ta en värktablett så
får du en paus ifrån smärtan.
Nr 2: Allvarligt, du får väl stå ut med lite värk...så farligt är det ju inte. Du kan ju inte knapra
tabletter så fort det är något.
Situation C: - Usch, så stökigt det är i köket!
Lösning:
Nr 1: Bry dig inte om det. Det är en ny dag imorgon, då kan du ta hand om det. Nu kan du gå o lägga
dig för du behöver ju sova.
Nr 2: Men...hallå!!! Du kan väl inte gå o lägga dig nu!!! Disken blir ju helt intorkad o det kommer att
lukta vedervärdigt om du inte tar hand om köket nu. Och tänk så skönt du kommer att sova när
du har röjt undan allt i köket. Lite till kan du.
Ja, situationerna kan radas upp. Ämnena är många, men samvetet det samma. Fast ändå inte. Det gäller att prioritera rätt. Ibland är det lättare, som till exempel situation C med köket. Jag har verkligen förändrats med åren. Idag kan jag faktiskt gå o lägga mig med ett stökigt kök o tänka att det ju faktist är en dag imorgon också. Anticimex står oftast inte med skyddsdräkt o saneringsspruta o knackar på dörren morgonen efter. Det är inte radioaktivt avfall vi pratar om. Bara lite intorkade flingor o småflugor som envist surrar runt paradiset som en gång var min diskho.
"Just nu, vill jag leva...just nu, vill jag känna..." Mindfulness à la Tomas Ledin ;)
Just nu vill jag vara med mina barn. Prata med min man. Göra det där armbandet. Gå den där promenaden. För just nu är det enda jag vet. Imorgon kan det vara försent. Jag tror att jag har lärt mig vilka saker som "måste" göras o vilka som kan vänta. Vilka saker som är mina krav o vilka som är plikter. Som att gå till jobbet enligt schema o betala räkningarna i tid. Så'nt är verkligen viktigt.
Men att eliminera varenda liten smula o vattendroppe från diskbänken känns ganska oviktigt ur ett världsfredsperspektiv.
Min brottningskamp fortsätter. Ska jag? Ska jag inte? Vad vill jag? Vad vill jag inte? Varför?
Om jag lever livet passionerat o känslomässigt, vad vinner jag? Vad förlorar jag?
Det är mitt liv. Min kropp. Mina tankar. Ingen är precis som jag. Alltså finns det ingen mall. Inget rätt eller fel för mig i jämförelse med andra. Det är ju som att jämföra äpplen med päron. Båda frukter men så olika ändå. Vi är människor, lika men ändå olika. Du har rätten att vara just du. Jämför inte med andra. Hitta din väg. Dina mått. Dina upplevelser. Ingen är som du. Dina erfarenheter har lett dig till den plats du är idag. Därför agerar du utifrån det. Ingen vet hur det är att vara du. Stå rak i ryggen o välj det du vill, som passar dig.
Heja oss alla & Gott nytt år!!!
Hmm...ska jag ta den där chokladbiten nu???
lördag 21 december 2013
Jul, jul...stålande jul!?????
Nu är det jul igen...gläns över sjö o strand...hej tomtegubbar slå i glasen o låt oss lustiga vara...stilla natt!
Ja, nu är det dags igen. Jul för liten o stor, för syster o bror, för fattig o rik, för glad o för ledsen...men vänta nu! Ingen ska väl vara ledsen. Det är ju jul!!! Då suddas sorger o ensamhet ut. Ögonen tindrar o allt känns lätt. Rentav enkelt.
Eller...
Det är tragiskt att vara ensam. Svårt att vara fattig. Förskräckligt att vara rädd. Orättvist att vara hungrig.
Julen är inte så enkel när man inte passar in. När alltings måsten knackar på dörren o kopplar strypgrepp om själen. När man inte orkar. När det är svårt att bara hålla sig vid liv.
Alla dessa själar som inte får någon ro. Alla som inte firar en Bullerbyjul.
Alla som inte orkar spela med.
Alla som inte älskar sillen o Jansson.
Det är helt okej!
Min önskan är att alla skulle få ro. Få känna frid.
Jag önskar er en stilla natt!
Ja, nu är det dags igen. Jul för liten o stor, för syster o bror, för fattig o rik, för glad o för ledsen...men vänta nu! Ingen ska väl vara ledsen. Det är ju jul!!! Då suddas sorger o ensamhet ut. Ögonen tindrar o allt känns lätt. Rentav enkelt.
Eller...
Det är tragiskt att vara ensam. Svårt att vara fattig. Förskräckligt att vara rädd. Orättvist att vara hungrig.
Julen är inte så enkel när man inte passar in. När alltings måsten knackar på dörren o kopplar strypgrepp om själen. När man inte orkar. När det är svårt att bara hålla sig vid liv.
Alla dessa själar som inte får någon ro. Alla som inte firar en Bullerbyjul.
Alla som inte orkar spela med.
Alla som inte älskar sillen o Jansson.
Det är helt okej!
Min önskan är att alla skulle få ro. Få känna frid.
Jag önskar er en stilla natt!
tisdag 3 december 2013
Till mina söner
Min älskade son. Idag har jag skrikit åt dig. Igen. Av ilska och frustration. Av trötthet.
Jag älskar dig så ofantligt mycket. Så mycket att jag lätt skulle ge allt för dig. Det samma gäller din bror. Min kärlek är så djup och innerlig att jag ibland blir rädd. Rädd för att älska någon så enormt mycket. Det gör mig sårbar. Det gör mig beroende. Men den rädslan är ingenting emot den lyckan som du och din bror ger mig. Varje dag med er gör min själ vackrare och mitt hjärta varmare. Varje dag är en gåva. En gåva jag måste vara rädd om. Denna gåva är en rikedom långt större än världens alla skatter. Med er så har jag allt.
Det är just därför jag blir så ledsen ibland. Och arg. Mitt tålamod prövas till det yttersta. Tjat om små banala saker eller stora viktiga saker. Tjat om rutiner. Tjat om tjat. Det är när jag älskar er så ofantligt mkt som ni så lätt kan såra mig. Vi pratar om förståelse. Om respekt för hur livet är när man bor tillsammans. Om hur vi alla behöver hjälpas åt. Ni säger att ni förstår, att vi har en överenskommelse. Sedan glömmer ni det. För ni är bara barn. Jag vet det så väl. Men jag försöker så gott jag kan att förbereda er inför livet utanför hemmets trygga vrå. Att få veta att det man gör faktiskt kan få konsekvenser. Det är en tuff läxa. En nedrig erfarenhet. Och ett hugg i mitt hjärta när jag ser hur ledsna ni blir för att ni inte riktigt hade insett att konsekvensen var på riktigt. Jag våndas i min konsekvens o förbannar att jag ställde krav. Jag älskar ju er så. Jag vill ju inte se er ledsna. Jag vill inte ge er smärta. Tårar som rullar nerför era kinder. Jag vill inte det.
Men nu är det gjort. Ingenting kan göras ogjort. Överenskommelsen är klar. Och bruten. Konsekvensen (ett uteblivet avsnitt av julkalendern) är upplevd. Tårarna trillade. Hjärtan har brustit.
Det är då magin återvänder. Där i den ångestfyllda stunden av gråt, hulkanden o brustna hjärtan, där möts vi igen. Genom tårarna hör du hur jag säger att jag älskar dig så. Vi pratar om vad det var som hänt. Vi lugnar ner oss båda två. Vi ser varandra i ögonen. Och vi kramas. Länge. Hårt. Du viskar att du älskar mig och mitt mammahjärta blir ännu varmare. Mitt hjärta slår ännu hårdare för dig min älskade son. Mina prinsar. Ni är så fantastiska. Jag kunde inte önska något mer.
Imorgon ska jag våga älska er igen. För kärleken är magisk. Ju mer man slösar på kärleken desto större blir den. Jag ska älska er igår, imorgon och i all evighet. Min kärlek för er måste alltid ha funnits. Den är odödlig. Min kärlek finns hos er för alltid.
Jag älskar dig så ofantligt mycket. Så mycket att jag lätt skulle ge allt för dig. Det samma gäller din bror. Min kärlek är så djup och innerlig att jag ibland blir rädd. Rädd för att älska någon så enormt mycket. Det gör mig sårbar. Det gör mig beroende. Men den rädslan är ingenting emot den lyckan som du och din bror ger mig. Varje dag med er gör min själ vackrare och mitt hjärta varmare. Varje dag är en gåva. En gåva jag måste vara rädd om. Denna gåva är en rikedom långt större än världens alla skatter. Med er så har jag allt.
Det är just därför jag blir så ledsen ibland. Och arg. Mitt tålamod prövas till det yttersta. Tjat om små banala saker eller stora viktiga saker. Tjat om rutiner. Tjat om tjat. Det är när jag älskar er så ofantligt mkt som ni så lätt kan såra mig. Vi pratar om förståelse. Om respekt för hur livet är när man bor tillsammans. Om hur vi alla behöver hjälpas åt. Ni säger att ni förstår, att vi har en överenskommelse. Sedan glömmer ni det. För ni är bara barn. Jag vet det så väl. Men jag försöker så gott jag kan att förbereda er inför livet utanför hemmets trygga vrå. Att få veta att det man gör faktiskt kan få konsekvenser. Det är en tuff läxa. En nedrig erfarenhet. Och ett hugg i mitt hjärta när jag ser hur ledsna ni blir för att ni inte riktigt hade insett att konsekvensen var på riktigt. Jag våndas i min konsekvens o förbannar att jag ställde krav. Jag älskar ju er så. Jag vill ju inte se er ledsna. Jag vill inte ge er smärta. Tårar som rullar nerför era kinder. Jag vill inte det.
Men nu är det gjort. Ingenting kan göras ogjort. Överenskommelsen är klar. Och bruten. Konsekvensen (ett uteblivet avsnitt av julkalendern) är upplevd. Tårarna trillade. Hjärtan har brustit.
Det är då magin återvänder. Där i den ångestfyllda stunden av gråt, hulkanden o brustna hjärtan, där möts vi igen. Genom tårarna hör du hur jag säger att jag älskar dig så. Vi pratar om vad det var som hänt. Vi lugnar ner oss båda två. Vi ser varandra i ögonen. Och vi kramas. Länge. Hårt. Du viskar att du älskar mig och mitt mammahjärta blir ännu varmare. Mitt hjärta slår ännu hårdare för dig min älskade son. Mina prinsar. Ni är så fantastiska. Jag kunde inte önska något mer.
Imorgon ska jag våga älska er igen. För kärleken är magisk. Ju mer man slösar på kärleken desto större blir den. Jag ska älska er igår, imorgon och i all evighet. Min kärlek för er måste alltid ha funnits. Den är odödlig. Min kärlek finns hos er för alltid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)