Arrogans

Idag mötte jag en person jag är bekant med. Jag vet att hen såg mig o jag vet dessutom att hen är minst lika bekant med mig som jag med hen. När det bara är någon meter kvar säger jag ett glatt: "Hej!" Men jag möts av en stenstod. Ingen som helst reaktion. Som om jag inte fanns. Rätt förbi mig gick hen. Vad paff jag blev. Tyvärr är det inte första gången jag möts av TOTAL arrogans från denna person.

"Arrogant = högdragen, förmäten, utmanande" (Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket)

Alltså, snacka om pinsamt!!! Men för vem då? Tja, första reaktionen är ju att jag tycker det är pinsamt för mig men när jag funderat en stund på det så är det nog hen som det är mest pinsamt för. Hur är det möjligt att sätta sig på så höga hästar att man inte kan tänka sig att hälsa på en medmänniska? Dessutom när det handlar om att man har gemensamma nämnare i livet o möts lite nu och då. Jag förstår inte. Har hen kanske slut på platser i sitt liv precis som Svenska Akademien har ett visst antal stolar för sina ledamöter. När platserna är fyllda så får man inte in en endaste liten själ till. Tragiskt kan jag tycka. Inte med Svenska Akademien...nä, jag tänkte främst på denne stackare som måste stänga ute fantastiska människor som jag.

Åter till betydelsen av arrogant, enligt SAOL. Sista ordet är utmanande. Jo, det kan jag lugnt säga att det stämmer. För det var länge se'n jag fick en så'n oerhörd lust att sparka nå'n på smalbenet. Då kanske hade jag fått nå'n reaktion...fast jag är inte säker.

Förlåt mig om jag någon gång har varit orättvis mot någon. Rentav arrogant. Det är verkligen ingen fin egenskap. Det är ett misslyckande. Men jag vill kämpa för att behandla alla lika.
Det har hänt att jag gömt mig eller gått en omväg för att slippa träffa någon. Det händer när jag mår dåligt. När jag har ont orkar jag ibland inte möta andra. För det är inte speciellt roligt att berätta hur det står till. Alla vill inte heller lyssna på "klagovisan". Man ska ju bara svara "Jo, tack...det knallar o går!" på frågan: "Hur e läget?" Det knallar o går???? Men om det inte alls knallar...ja, ja...det är ett annat kapitel. Kanske borde jag bara svara positivt o se'n bara gå vidare. Utan att gömma mig. Det är väl inte så farligt. Ärlighet kan vi syssla med en annan dag ;)

Nästa gång vi möts hen o jag så vet jag inte vad jag ska göra. Fast det är ju ingen stor grej. Jag bryr mig ju egentligen inte. Jag klarar mig alldeles utomordentligt bra utan hens uppmärksamhet o vänskap. Fast en spark på smalbenet hade kanske ändå varit lite kul...