Nä, jag får inte!

Jag står i duschen. Vrider på kranen. Samtidigt som de varma strålarna sköljer över mitt huvud så kommer tårarna. Ingen hör mig gråta. Tårarna har samma temperatur som vattnet. Det är skönt. Jag behövde släppa ut tårarna. Det är tårar av frustration. Av panik. Känner mig inträngd i ett hörn av allt som känns som måsten. Jag har gjort det igen. Gett mig superhjältestatus. Trott att jag kan driva mig själv till framgång utan att egentligen ta reda på om det är genomförbart.

Jag ska träna tre gånger/ vecka. Inte äta godis. Minska ner på mina mediciner. Inte dricka energidryck. Inte sova för länge. Inte tänka på mig själv så mkt. Inte, inte, inte, inte!!!

Mitt liv har varit otroligt mkt inte. Jag är fostrad att tänka på vad jag INTE får göra. Missförstå mig inte...jag anklagar egentligen inte mina föräldrar, för jag tror inte att de har gjort det av elakhet. De har gjort det de har trott var rätt o riktigt i det samhälle o den situation de själva levde. Men för mig blev det fel. Jag fick inte gå på disco. Jag fick inte svära. Jag fick inte titta på Bröderna Cartwright. Jag fick inte köpa musik som jag gillade. Jag fick inte gå på bio. Jag fick inte vara som de andra i min klass. Och jag fick definitivt inte dricka alkohol...(börjar nu låta som i Caroline Af Ugglas låt "Hon har inte..." även om den handlar om något helt annat)

Hur blir man som människa om man ständigt ska gå o tänka på vad man inte får göra??? Hur sunt är det??? Att trycka ner sig själv o sina behov. Att känna skam så fort man gör något som någon annan har sagt att man inte får göra. OK...jag menar nu inget kriminellt...så klart!!! Men varför ska jag inte få lyssna på den musik jag vill? Varför ska jag inte få vara kär i vem jag vill. Äta o dricka vad jag vill?

Till slut orkar man inte längre. Det är då de flesta barn gör tonårsrevolt. Men INTE jag. Det tog mig ända till i 25-årsåldern innan jag kände friheten att få vara precis den jag är. Fick börja om i en ny stad med nya människor som såg mig som den jag var. Revolten pågår än. Eller snarare frigörelsen. Tror faktiskt att den kommer att pågå tills jag dör. För hela tiden dyker det upp nya "måsten"...eller nya "inten". Fast jag blir duktigare o duktigare på att skala av mig kraven.

För nu bryr jag mig inte längre. Jag svär om jag vill. Lyssnar på Lionel Richie eller Ozzy Osbourne. Äter godis eller inte. Jag gör det för att jag vill eller inte vill. För om det inte passar andra, hos vem ligger problemet? Ja, inte hos mig i varje fall för jag gör vad mitt hjärta o hjärna tillåter mig att göra. (Och åter igen...inget kriminellt, hälsofarligt eller skadligt för annan person!!!)

Våga vara du!

Kram
Tess