Ett fynd på vinden

I förra veckan var jag uppe o röjde på vinden i min jakt efter saker att sälja på loppis. Det resulterade i att jag fann lådor som jag hade glömt. I en av lådorna hittade jag en uppsats från andra året på gymnasiet. Jag var alltså 17 år. Det kändes obehagligt men skönt. Obehagligt för att minnen kommer tillbaka, men skönt för att jag får ett bevis för att jag inte hittat på allt i efterhand så här 25 år senare.
Här kommer ett utdrag ur uppsatsen:

"...Jag minns två tjejer, vi kan kalla dem Maria och Sara, som en gång gick i min klass. De var så tuffa när de var tillsammans, men när t ex Maria var sjuk så var Sara så snäll och vänlig och jag kunde bli bra kompis med henne. Då talade jag om vad jag funderade på och vem jag gillade osv och hon lovade att hålla tyst.

Nästa dag när Maria kom tillbaka talade Sara naturligtvis om vad jag hade sagt. Sedan visste hela klassen om det och man blev mobbad för vad man tyckte och kände. Då ville jag bara springa därifrån och prata med någon som verkligen brydde sig om mig. Jag längtade mycket efter en vän att lita på. Att slippa ovissheten om kompisen skulle skvallra och att slippa känslan av att hjärtat gick i tusen bitar varje gång någon svek mig.

Det var den längtan som gjorde att jag litade helt och fullt på människor som visade intresse för mina tankar. Många gånger efter skolan har jag gått hem, stängt och låst dörren in till mitt rum, slängt mig på sängen och gråtit i min ensamhet. Ensamheten som trängde sig på med sin kyla och sitt mörker och fick mig att känna mig oerhört övergiven och rädd. Rädd för att någon skulle upptäcka att jag grät.

Jag ansåg att mina besvikelser bara var små petitesser för andra så jag vågade inte prata om dem med andra och bli stämplad som en mesig liten typ som inte tålde någonting. Mitt självförtroende sjönk djupare och djupare ner i dyn och försvann nästan. Jag ville inte vara mig själv utan någon annan som var tuffare och hade massor av vänner. Försökte jag vara tuff och säga att jag hade gjort något förbjudet, bara för att om möjligt få någon kompis, då var man dum i huvudet. Då skvallrade de och så blev man sviken än en gång.

Att känna att man inte kan göra någonting eller säga något till någon man själv litar på utan att bli sviken gör att man till sist inte vågar lita på en enda människa. Man drar sig undan och börjar ett liv innanför ett skal som ingen till sist kommer igenom..."