Ibland har jag tänkt att jag är ensammast i hela väääärlden om att känna som jag känner eller tycka som jag tycker. Jag har känt mig verkligen som en udda fågel o så har jag deppat ihop för en eventuell småsak. Men jag har lärt mig med åren att jag inte alls är så ensam som jag trott. Överallt finns det människor som har känt eller varit med om samma saker som jag.
Vilken lättnad det är när man vågar dela med sig av sina funderingar o det visar sig att den man lättat sitt hjärta för OCKSÅ hade tänkt likadana tankar. Det kunde man ju inte ha en aning om. Hur skulle man veta det om man inte hade vågat berätta??? Det är där jag tycker ett forum som en blogg eller sociala medier kommer in. Såklart att man kan prata IRL med varandra också...det är ju det absolut bästa. Men det är inte alltid det är så lätt att sitta inför andra o säga vad som rör sig i hjärtat o hjärnan.
Vad jag vill få fram är i alla fall att om vi delar med oss av våra tankar o vågar vara sårbara så tror jag att det skulle vara så mkt enklare att leva med sig själv. Att inse att man är helt normal som tänker o känner på ett visst sätt. För visst är det skönt när man inser att den man satt på en piedestal alldeles onårbar, faktiskt kämpar med exakt samma känslor som man själv brottas med. Den man minst anar kan vara den som är mest lik en själv.
Dagens slutkläm blir ett citat som jag såg på en skylt i en inredningsaffär: "Be yourself - everyone else is already taken!
Puss & kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar