En upptäckt!

Hela mitt liv har präglats av den tiden jag var mobbad i skolan. Orden har hängt kvar i mitt minne, min själ o mitt hjärta. Djupa sår som haft svårt att läka och om de läkt en aning så kunde de lätt rivas upp igen för att åter bli infekterade o variga. En latent kramp i mitt inre. Något som gjort mig partiellt förlamad. Trots att det var över 30 år sedan och jag vuxit upp från flicka till kvinna så har mitt inre inte hängt med.

Runt omkring mig idag har jag en fantastisk familj o underbara vänner som älskar mig precis som jag är. Som stöttar o hjälper mig. Vänner som är raka o ärliga. Som jag kan lita på. Fast ändå har jag känt mig utanför o inte riktigt fått in i min hjärna att de verkligen tycker om mig. Har funderat oändligt många gånger på varför jag inte kan fatta. Varför inte känslorna kan gå hand i hand med förståndet. Bland alla fina vänner finns det en som jag ser upp till väldigt mkt. En av hans fina sidor är att vara rak o säga sanningen. Han brukar bli "arg" på mig för att jag inte förstår vad han säger: "Men, jag sa ju bara sanningen..!"

Jag tror att jag eventuellt har kommit på förklaringen till min något "tröga" hjärna. Det slog mig häromdagen när jag fick ett meddelande av en gammal klasskompis. Hon hade blivit otroligt ledsen efter att ha läst om mina upplevelser i skolan. Hur kunde detta ske? Varför gjordes inget? Sedan sa hon något som jag ALDRIG har hört eller förstått:

"Du var nog mer förebild för mig tror jag, duktig på allt: måla, alla ämnen i skolan.
I mina ögon var du ju perfekt som nästan alltid hade alla rätt.
Det hade verkligen inte jag hur jag än kämpade på.
Jag minns i alla fall att jag brukade säga när jag satt där hemma med far o läste i mellanstadiet att jag sa: önskar att jag var så smart som Therese:0)Sug på det du:0)"

OJ!!! Vad jag blev glad över att få höra det där. Det hade jag ju inte någon som helst aning om. Jag fick bara intrycket att alla tyckte jag var en tönt, en plugghäst o fåntratt som genom framgångarna rent intellektuellt gav mobbarna ytterligare en sak att påpeka som udda o fel. Detta var alltså inte helt sant. Det fanns klasskompisar som inte höll helt med om den saken.
Det otroligt fåniga o fenomenalt dumma i detta läge är att jag såg upp till henne för hennes popularitet o utseende. Men jag sa aldrig heller någonting!!!!
Så där gick jag omkring o ville vara som hon, samtidigt som hon önskade att hon var som jag.

Jag vill absolut inte anklaga mina gamla klasskompisar för hur de agerade. Man vet inte hur man ska göra när man är ett barn. Man förstår inte alltid konsekvenserna för sitt handlande. Barn agerar utifrån den situation de befinner sig i. Många barn mår otroligt dåligt, därför måste de omedvetet trycka ner någon annan för att framstå i bättre dager själva. Detta är psykologi. Något ett barn inte kan förstå. Det är de vuxna som ska förstå. Det är de som ska förhindra att både de egna o andras barn inte far illa. Tänk om de vuxna hade hjälpt barnen mer o förklarat för barnen vad som är rätt o fel. Men det är aldrig försent! Börja nu! Var ett föredöme för dina barn, dina elever eller barnen i grannskapet. Det är vi vuxna som bär ansvar för hur barnen blir o vad de tänker.

Orden som sas när jag blev mobbad har levt kvar i mitt inre som en tjock mur som hindrat orden efter mobbningen att ta sig förbi. Men nu har det blivit en spricka i min mur. Tack vare orden från min gamla klasskompis. Jag var omtyckt redan då. Hjärtat fylls av värme när de nya orden sipprar in. De har kommit för att stanna o ingen är lyckligare än jag!