Så var det det där med värken.
Idag var det dags igen. Ihållande, molande, envis o tråkig. Den snor min energi o min glädje. Förvandlar mitt leende till en rynkig panna. Ger mina barn en mamma liggande i soffan. Min man får en tråkig fru.
Värkmonstret har checkat in o tagit över min varelse o jag kan inget annat än kapitulera.
Men mina barn bryr sig inte om att mamma inte orkar. De är fulla med kärlek o glädje i alla fall. De klagar aldrig. Aldrig heller min käre make. Jag är lyckligt lottad mitt i smärtan. Det gör att jag härdar ut. Solstrålarna som lyser in genom fönstret är en annan del i att jag kan vila i min situation. Det är ju så det är just nu. Vad kan jag göra?
O vet ni hur mkt man kan göra m barnen liggande i soffan? Man kan prata o umgås ändå trots att kroppen inte orkar vara upprätt.
Jag kan byta ut frustrationen mot lugn. Slappna av i att behöva stöd o hjälp. En vis människa undrade en gång om jag tyckte det var jobbigt när andra bad mig om hjälp? Nej, det tycker jag ju inte, tvärtom det är roligt att få hjälpa andra o få känna sig behövd. Då tyckte han att jag skulle va schysst mot mina vänner o låta dem få känna samma tillfredsställelse i att få hjälpa mig. Tål att tänkas på!
Nu ska jag njuta av solstrålarna o ropa på mina älskade barn för nu vill jag kramas! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar