Jämförelsepanik!

Visst är det väl konstigt att man aldrig lär sig. Jag har absolut blivit bättre men jag är inte framme än. Jag sätter upp ett mål för min egen utveckling. Bara fokus på hur jag förändras o går framåt. Inte titta på andra o jämföra mig med dem. Det är mitt liv. Min kropp o min själ. Ett skräddarsytt schema som ska passa just mig. O det går framåt. Jag borde vara nöjd med det. Men då kommer det där lilla monstret tassande in på hjärnkontoret o säger väldigt dumma saker som: "Du har inte varit lika effektiv som kompisen. O fuskat har du gjort också. Då kan du väl inte räkna med att få samma resultat."

OK, så här är det! För ett år sedan bestämde jag mig för att ta tag i min motion. Jag har varit väldigt stilla under många år för att jag haft så pass dålig fysisk hälsa p g a en arbetsskada som sedan lett till fibromyalgi. Varje gång jag försökt ta tag i motionen så har kroppen tvärnitat o gett mig diverse inflammationer. Nu skulle jag gå försiktigt fram. O det var just att gå som var lösningen, vändningen på min situation. Jag började promenera. Laddade mobilen med låtar i bra tempo o gick 30 min varje dag i regn som sol. Det fungerade! Jag började få tillbaka mig själv.

Hösten kom o i september började jag träna inomhus istället. Knåpade med hjälp av sjukgymnasten ihop ett träningspass som passade mig precis perfekt. Nu tränar jag 3 ggr/vecka ca 50 min/gång. Det är helt otroligt bra. Jag ser verkligen resultat. Jag mår bättre, orkar mer o kroppen förändras till det positiva. Men det är just vid det sistnämnda som jag snubblar lite. Tappar fokus. Börjar bli missnöjd.

Jag har ända se'n jag började promenera i mars förra året haft som mål att träna o leva på ungefär som vanligt. Inte äta någon speciell diet eller förbjuda något. Visst försöker jag undvika sötsaker i veckorna men det är inte belagt med spöstraff om jag fuskar. Jag bestämde mig också för att inte hålla på med att väga mig för att inte få fel fokus. Det är här det blir orättvist. För om jag inte kan redovisa HUR många kilon jag har gått ner, vad har jag då att visa upp? Jag vet inte vad jag vägde innan jag började promenera o har heller ingen aning om hur det är nu. Har testat att ställa mig på en våg i smyg när jag varit o hälsat på någon men då har jag blivit helt förtvivlad. Så onödigt gjort att utsätta mig för det när jag inte har någonting för det. Så här står jag nu...ganska vältränad, har byggt en massa muskler o tycker fortfarande att jag inte har lyckats. För jag vet ju inte exakt hur kiloduktig jag varit.

Tänk om vi alla kunde släppa fokus på vågen o titta på hur vi faktiskt mår. Släppa den jämförelsepanik som uppstår när man sneglar på kompisens framsteg o titta på sin egen högst välmående kropp i spegeln. Säga åt denna fantastiska människa som kämpar o sliter för att utvecklas både i kropp o knopp.

Nu ska jag gå till min spegel. Där är hon. Hon ska få mitt beröm o min uppskattning. För det är hon värd. Se'n ska jag även säga till henne att nu får hon sluta blogga o börja städa huset för imorron ska det komma andra oerhört vackra människor på middag :D