Jag känner mig alldeles omtumlad. Dels av all fantastisk respons men mest av att äntligen våga lätta på hjärtat. Känns som om jag kan bli en hel människa när jag rensar ut "spökena" ur både hjärna o hjärta. Det är det som är mitt mål...att utvecklas o gå framåt.
Men det är inte lätt att ta bort känslorna som kommer fram omedvetet. Det kan vara en låt från dåtiden, en doft, en plats eller en bild...POFF!!!...så har jag rest 30 år tillbaka i tiden. Men som tur är fastnar jag inte där. Jag har lärt mig att säga till mig själv...till den lilla flickan...att hon är bra. Precis just som hon är. Jag hade behövt Tess 41 år för 30 år sedan. Hon är klok, varm, trygg o kärleksfull. Känner att det faktiskt går att trösta den lilla flickan. För hon finns ju fortfarande kvar där inne. Jag kan bli min egen coach o tröstare.
Ibland undrar jag hur de mår. Mina gamla plågoandar. Vet att det inte är politiskt korrekt att önska olycka åt någon annan. Men ibland har jag gjort det. Antar att det är en del av processen. Fast bäst är ändå att de inte finns i mitt liv längre. Det är ganska skönt med ett fysiskt avstånd på 60 mil. Jag slipper springa på dem i "byhålan" där jag växte upp. Jag kan andas. Leva fritt, precis som jag vill.
Jag kan rekommendera att flytta ifrån platsen där allt jobbigt fanns. Det är som att kliva ur ett skal. Att börja om. Ingen vet vem du är eller vad du varit med om. Det finns en rättvis chans att få visa vem man är när ingen har sagt åt mig vem jag är eller hur jag ser ut.
Minns en gång när vi skulle få en ny klasskompis. Han kom från Frankrike. De två tjejer som plågade mig mest berättade för honom vad jag hette: "Terré Diarré" Otroligt kreativt o roligt...eller!? Nja, det var väl samma gamla skitsnack som vanligt. Nya klasskompisen trodde inte på dem. Tack! Fast då fick jag höra den "käcka" slagdängan: "Vem var det som pissa o fes? Jo, det var Therése!" varpå alla skrattade hånfullt. Hur tar man sig ur det???
Det fanns trots allt personer som ställde upp o vägrade acceptera mobbingen. De minnena sitter också kvar...som ett mjukt duntäcke att falla tillbaka på. När jag gick i sjuan blev jag kär i en kille i nian. JÖSSES! vad kär jag var. Han var snygg, cool o glad.
"Vi kan fråga chans på honom!!!" sa mobbare 1 o 2. "Nej, jag vill inte!!!" sa jag. Gissa om de lyssnade?! Kanske inte så höga odds på det svaret. Jag blev högröd i huvudet o ville trycka på tabortmigknappen. Mobbare 1 o 2 kom glada tillbaka o sa att han skulle tänka på det över helgen.
På måndagen fick jag nej. Världen rasade ihop. Inte nog med att jag hade fått nobben. Alla visste det också. Jag var alltså ful o dum o inga killar skulle vilja ta i mig med tång.
På kvällen ringer telefonen. Jag svarar. Det var HAN!!! Trodde jag skulle svimma. Han förklarade att han var ledsen för att han inte ville va ihop med mig. "Jag tycker man ska lära känna varann först. Och jag känner ju inte dig!" Förstår ni vilken underbar kille!!! Sedan berättade han för mig vad tjejerna sagt om mig. Att jag luktade koskit för jag bodde på en bondgård, jag var med i Pingstkyrkan o min pappa var politiskt engagerad i KDS, som det hette på den tiden. Men han valde att inte lyssna på dem. Han ville lära känna mig. Vi pratade länge. O vi hördes av flera gånger.
Nu blev det visserligen inte han o jag men jag har burit med mig hans inställning sedan dess. Det hände att jag fick en kram i korridoren på skolan. "Hej! Har du fått nå'n kram av mig idag? Inte!? Då ska du få en nu!" Se'n kramade han mig inför hela skolan. OK lite pinsamt men helt underbart :)
Idag är jag väldigt kramad o älskad. Det är det som är viktigast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar