#*¤!)#%*!!!!!

Det är tur för er alla att jag inte brukar svära. För hade jag gjort det så hade jag svurit nu så solen gått i moln, fåglarna slutat att kvittra o löven ramlat ner från träden i förtid.
JAG ÄR SÅ ARG! LEDSEN! FRUSTRERAD!

Idag hade jag äntligen tid hos min sjukgymnast. Min räddning i livet. En barmhärtig samarit som hjälper min kropp att åter fungera. Hela kroppen skriker efter hjälp. Precis då bestämmer sig vår bil för att inte starta. Inte ett enda litet motorljud. Bara ett litet klickande o en suck från plåtskrället. Med ens förstår jag att dagen inte alls blir som jag har tänkt mig. Det är ingen idé att försöka få igång bilen m startkablar för jag missar ändå tiden hos sjukgymnasten. Ringer o lämnar återbud. Ber om en ny tid. Jodå, det finns...DEN 11 OKTOBER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hur sjutton ska jag överleva till dess??? Det är här jag bryter ihop. Blir så ledsen. Men vad tjänar det till? Mina tårar ger mig ändå ingen ny tid eller får tiden att gå fortare till den 11 oktober. Så det är bara att torka tårarna o acceptera läget. Gilla läget? Nä, aldrig i livet!

Som en livets ironi är att jag förbannat den gamla Forden som nästan bestod av mer rost än vinröd metalliclack o vars underrede närmast skulle passat som durkslag. Igår skrotade vi den. Idag hade den varit min räddning. För trots att den blev underkänd på senaste besiktningen o massor hade behövt göras på den så hade den bergis startat på ett kick som den alltid gjort. Men nu startar den varken här eller där. Nu har den rullat ut från vår gård för sista gången för att brumma iväg till den eviga bilvilan. Tänk om vi ändå hade väntat med att skrota den till nästa vecka. Tänk om. Fast nä, det gör ju varken från eller till med denna tanke heller. Jag sitter fortfarande hemma i min soffa o deppar.

"Självklart klarar vi oss med en bil!" har jag sagt om o om igen när vi lagt upp planerna för framtiden. "Det kommer att gå bra!" Ja, det gör det säkert...men stopp ett tag! Menade jag då bara en bil i taget? För nu har vi ju noll bilar som rullar helt plötsligt. Ja, ja...nu har jag satt igång batteriladdare så vi får igång vår döda bil o kan åka o köpa ett nytt hjärta till den. Undrar om jag kan köpa en ny rygg samtidigt till mig då också!?

Musiken och jag

Den som känner mig vet att jag lever genom och i musiken alltid. Jag lyssnar på musik morgon, middag o kväll. När jag pysslar, tränar eller lagar mat. Tillsammans med familjen, vännerna eller alldeles ensam. Musiken är min bästa vän. Den hjälper mig att gråta, den får mig att le, får mitt kärleksfulla hjärta att svämma över eller ger mig en spark i baken till att göra något jag borde.

Musiken gör tidsresor möjliga. På en sekund, på första tonen kan jag slungas långt bak i tiden eller bara en vecka eller två. Människor, platser o dofter uppfyller mitt sinne igen. Musiken får mig att drömma, längta o hoppas. Med musiken blir jag en globetrotter. Jag reser genom livet med min vän.
1977 sjöng ABBA:

"Thank you for the music, the songs I'm singing
Thanks for all the joy they're bringing
Who can live without it, I ask in all honesty
What would life be?
Without a song or a dance what are we?
So I say thank you for the music
For giving it to me "

Jag kunde inte ha uttryckt mig bättre än så. Tack Björn o Benny för det! :)

Idag har återfunnit en gammal vän. Peter Le Marc har sjungit för mig hela eftermiddagen i min pysselvrå. Det var ett tag se'n jag hörde "Starkare än ord". Ett tag kunde man höra den jämt på radion o då tappade den i sitt värde. Nu upptäckte jag på nytt styrkan i låten. Just idag gav denna mig precis det jag behövde höra. Så här är texten mot slutet:

"Du bär ett ok på dina axlar
Du bär en skuld som inte tillhör dig
Och tvivel siktar mot din tinning
Så höj din blick och se att du har mig

Dina våndor ska snart lätta
Så ge din själ en smula ro
Du har ett språk du inte känner
Så mycket starkare än ord

Så mycket starkare än ord"

Arrogans

Idag mötte jag en person jag är bekant med. Jag vet att hen såg mig o jag vet dessutom att hen är minst lika bekant med mig som jag med hen. När det bara är någon meter kvar säger jag ett glatt: "Hej!" Men jag möts av en stenstod. Ingen som helst reaktion. Som om jag inte fanns. Rätt förbi mig gick hen. Vad paff jag blev. Tyvärr är det inte första gången jag möts av TOTAL arrogans från denna person.

"Arrogant = högdragen, förmäten, utmanande" (Svenska Akademiens Ordlista över svenska språket)

Alltså, snacka om pinsamt!!! Men för vem då? Tja, första reaktionen är ju att jag tycker det är pinsamt för mig men när jag funderat en stund på det så är det nog hen som det är mest pinsamt för. Hur är det möjligt att sätta sig på så höga hästar att man inte kan tänka sig att hälsa på en medmänniska? Dessutom när det handlar om att man har gemensamma nämnare i livet o möts lite nu och då. Jag förstår inte. Har hen kanske slut på platser i sitt liv precis som Svenska Akademien har ett visst antal stolar för sina ledamöter. När platserna är fyllda så får man inte in en endaste liten själ till. Tragiskt kan jag tycka. Inte med Svenska Akademien...nä, jag tänkte främst på denne stackare som måste stänga ute fantastiska människor som jag.

Åter till betydelsen av arrogant, enligt SAOL. Sista ordet är utmanande. Jo, det kan jag lugnt säga att det stämmer. För det var länge se'n jag fick en så'n oerhörd lust att sparka nå'n på smalbenet. Då kanske hade jag fått nå'n reaktion...fast jag är inte säker.

Förlåt mig om jag någon gång har varit orättvis mot någon. Rentav arrogant. Det är verkligen ingen fin egenskap. Det är ett misslyckande. Men jag vill kämpa för att behandla alla lika.
Det har hänt att jag gömt mig eller gått en omväg för att slippa träffa någon. Det händer när jag mår dåligt. När jag har ont orkar jag ibland inte möta andra. För det är inte speciellt roligt att berätta hur det står till. Alla vill inte heller lyssna på "klagovisan". Man ska ju bara svara "Jo, tack...det knallar o går!" på frågan: "Hur e läget?" Det knallar o går???? Men om det inte alls knallar...ja, ja...det är ett annat kapitel. Kanske borde jag bara svara positivt o se'n bara gå vidare. Utan att gömma mig. Det är väl inte så farligt. Ärlighet kan vi syssla med en annan dag ;)

Nästa gång vi möts hen o jag så vet jag inte vad jag ska göra. Fast det är ju ingen stor grej. Jag bryr mig ju egentligen inte. Jag klarar mig alldeles utomordentligt bra utan hens uppmärksamhet o vänskap. Fast en spark på smalbenet hade kanske ändå varit lite kul...

Förnuft o känsla

Känslan att inte vara tillräcklig kommer över mig ibland. Är det inte det ena så är det det andra.
Inte tillräckligt...intelligent, snygg, glad, trendig, smal, social...listan kan göras väldigt lång. Förbaskade känslor. De är ju inte speciellt snälla eller relevanta...oftast. Men är det inte så, att ju fler som vågar uppmuntra o peppa andra, desto färre blir sänkta av mindervärdeskänslor. Även om vi innerst inne vet vårat värde så behöver vi höra positiva saker om oss själva. Och vi växer själva genom att säga bra saker till andra.

Nästa grej är att verkligen fokusera på det man kan o det man är. Skit i det som du inte kan...eller sätt upp det som ett mål att sträva emot. Fast bara om det är vettigt. Att bli lika smal som en sjukt spinkig modell på catwalken är sannerligen inget att kämpa för. Det gäller verkligen att fokusera. Prioritera. Vara sig själv. Ett av många "visdomsord" jag sett på diverse skyltar o tavlor i affärer har fastnat. Ett mantra att ta till sig!?: "Be yourself! Everyone else is already taken!"

Men det är svårt att skaka av sig gamla erfarenheter. Fast det går bättre o bättre ju äldre jag blir.
Njut av livet o glöm inte bort att se dina fina egenskaper!

Kram

SFJA!

Så var det dags igen. En ny diet ska frälsa det välgödda västerlandet. 5:2-dieten heter denna nya idé som går ut på att du ska äta normalt i fem dagar för att se'n fasta/svälta i två dagar. Eller inte helt svälta för du ska ju få i dig 500 kalorier per fastedag. Verkar inte det rätt jobbigt? Ska man leva så resten av livet? För hur ska man kunna behålla sin nya vikt som man uppnår genom dieten om man sedan går tillbaka till hur man levde förut? Vill jag vara sur o grinig två dagar i veckan resten av livet? Kommer det att sluta med BRIS-samtal från mina barn o skilsmässopapper från min make? Jag vet med all säkerhet att denna diet inte passar mig för fem öre. Nä, jag håller mig till min egen filosofi, SFJA! Sunt Förnuft & Jäklar Anamma! Använd ditt kloka huvud o få ändan ur vagnen skulle man också kunna säga ;)

När min äldste son var hos skolläkaren får några år se'n på årlig kontroll så vägdes han o mättes. Läkaren skrev in resultatet i sin dator o vips kom det upp en tillväxtkurva som ritats se'n sonen föddes. Läkaren tittar på min son o säger: "Du är en bra kille. Du rör på dig precis perfekt för det du stoppar i dig!" Vilket fantastiskt sätt att säga det. Inget BMI-snack här inte. För är det inte så det är, om vi rör på oss så skulle inte det vi stoppar i oss vara något problem.

Jag vet att detta med vikt o motion är ett svårt kapitel i våra liv. Det är inte alltid så lätt. Under många år har jag tvingats vara stilla utan motion som håller min kropp i trim. Värk o inflammationer har satt käppar i hjulet onödigt länge. Kroppen har hamnat i en ond cirkel. Jag har gått upp i vikt för att jag inte rört på mig o kroppen har värkt mer för att jag blivit stel. Värken o övervikten har gjort mig ledsen o då har jag börjat tröstäta. Mediciner och sjukdomar kan också ge viktuppgång.
Alltså, det är så svårt att säga exakt hur man ska göra för att må bra. Det finns ingen mall som passar alla. Jag har träffat så otroligt många sjukgymnaster, kiropraktorer o terapeuter som alla har försökt hjälpa mig framåt. Millimeter för millimeter har jag tagit mig framåt. Ibland centimeter. Ibland har jag gått några millimeter bakåt. Det är så livet är. Det var någon som sa till mig: "Hur lång tid tog det innan din kropp brakade ihop?" Jag svarar, många år. "Men låt då kroppen få ta många år på sig att komma tillbaka". Det är där jag tycker det är som svårast. Jag vill se resultat gärna på en gång. För det är ju så vi lever idag. Vi får snabb info från alla jordens hörn, vi har snabba bilar o snabba dieter. Men varför så bråttom? "Långsamt leder också någonstans" sjunger Lisa Nilsson o det har hjälpt mig många gånger när jag deppat ihop för att min fysiska framgång inte går med ljusets hastighet. Jag ska bli bättre på att sätta upp delmål. Belöna mig själv för att jag klarar av det o klappa mig själv på kinden de gånger jag tvingas ta ett steg tillbaka.

Mina försiktiga promenader förra våren tog mig till lite snabbare promenader till sommaren. Dessa promenader hjälpte mig till att kunna träna några minuter på crosstrainern i september. Nu har mina regelbundna, envisa träningar fått mig till en nivå jag aldrig trodde att jag skulle uppnå någon gång mer i mitt liv. Jag tränar kondition o styrka tre gånger i veckan o försöker ta en halvtimmes promenad de dagar jag inte tränar. Jag är så lycklig. Visst gör det ont ibland, men jag har med hjälp av sjukgymnaster o andra kroppsvetare lärt mig att förstå skillnaden mellan smärta som man kan träna bort o smärta som man måste ge vila. Framför allt har jag blivit snällare mot mig själv o mer tillåtande. Jag måste få äta en chokladbit eller en glass lite nu o då. Fast när jag rör på mig så blir jag piggare o har inte samma sötsug. Ganska fiffigt!

Nu tror ni kanske att jag är väldigt utseendefixerad o viktnojig. Men där måste jag göra er besvikna. Jag har börjat inse tjusningen med att bli äldre. Man bryr sig liksom inte längre om vad andra tycker. Jag är jag o det har jag full rätt att vara. Så tycker jag alla ska få känna. Livet måste ju gå ut på att försöka leva så bra som möjligt o då måste jag se om kroppen genom att ha koll på mat o motion utan att bli pedant. O när jag tittar mig själv i spegeln o ser min otroligt rynkiga o lite vetebullsdegiga mage med ett stort ärr på så vet jag att min mage är perfekt, för den är min o den har huserat två härliga söner.

Nu önskar jag er en underbar fredag o helg!
Var rädda om er o lev lite mer SFJA!
Kram

Mysterium

Livet är verkligen ett mysterium. En gåta. Det finns så många frågor som aldrig får några definitiva svar. Vi kan bara försöka förstå. Eller inte förstå men ändå gå vidare.

På vägen möter man på olika hinder. Möter olika personer. Oftast är hindrena inte så höga att kliva över. Personerna inte så elaka eller störande. Vi möter oftast snälla människor. Människor som berikar oss.
Men ibland blir hindrena så höga, så breda o så genomsvåra att ta sig över. Det krävs en enorm kraftansträngning för att över huvud taget närma sig hindret, än mer att försöka hitta ett sätt att ta sig över. Man ser bara hindret. Stort tornar det upp sig mot himlen...Hur??? ska man klara detta?
Ibland är människorna vi möter rentav djävulska. Så rakt igenom elaka o egoistiska. De sårar o tillintetgör dig för egen vinnings skull. Chocken av att bli utnyttjad, lurad eller nedtrampad gör dig så svag. Skammen över att ha tillåtit sig bli drabbad av en elak människa gör känslan än värre. Hur ska man våga lita på människor igen?

Finns det några svar på dessa frågor? Finns det någon mening? Nja...jag finner det högst otroligt att det ska finnas någon mening med allt. Det kan ju inte vara rätt att ett litet barn dör! Eller en kvinna blir våldtagen. En man som blir nedslagen för sin hudfärgs skull. Dumheterna kan radas upp till oändlighet. Det är så sorgligt.

Jag har nu nästan exakt varit sjukskriven på hel- eller deltid i 15 år. Vad är det för mening med det? Så många tårar, förbannelse o ilska som vällt upp ur mitt inre. Så mycket smärta. Både fysiskt o psykiskt. Men när jag står här på andra sidan av de 15 år som passerat så inser jag att utan dessa erfarenheter så hade jag inte varit den jag är idag. Det har format mig till den jag är.
Hade jag varit så tacksam över det lilla som jag är idag om jag inte hade drabbats av så mkt smärta? Hade jag varit en bra medmänniska om jag inte hade fått veta hur underbart det är att bli stöttad o hjälpt av andra?

När man står mitt upp i eländet, kinden värker av den käftsmäll livet gett, så är det nästan omöjligt att tänka positivt. Det orkar man inte. Och det är inte på något sätt konstigt. Det är som att inte bli respekterad för det man är med om när någon slänger ur sig: "Ta en dag i taget!" eller "Du ska se att allt ordnar sig till det bästa!" eller varför inte "Det finns de som har det sämre!"

Min önskan är bara att det finns någon som fångar upp mig när jag behöver det o att jag kan få fånga upp någon som hamnat i olycka. Jag kan kanske genom mina erfarenheter hjälpa någon att känna en liten gnutta hopp, att ge vägledning eller rekommendera saker som jag funnit bra på min väg.
Just nu finns det några personer jag tänker lite extra på. Personer som haft det oerhört tufft. Det finns inget jag hellre önskar än att deras lidanden ska vara över. Fram till dess vill jag hålla deras händer så ofta jag kan o krama om dem länge så fort tillfälle ges. Vara tyst eller prata. Bara jag kan göra en liten, liten skillnad. Utan att vara klämkäck eller påflugen. Bara en liten kärleksfull tanke. En solstrimma.

Tåget kommer!

Igårkväll tog jag en cykeltur i den härliga sommarkvällen. Ett överlevnadstrick efter en väldigt jobbig dag med funderingar kring skitsnack. Jag var så frustrerad över att bli anklagad för felaktiga saker. Frustrerad o väldigt, väldigt ledsen. Så jag trampade ut på grusvägen kvart i tio på kvällen. Det var helt ljuvligt.

När jag kom fram till en järnvägsövergång gick bommarna ner...tåget var på ingång. Jag stannade naturligtvis för att släppa förbi denna koloss eftersom jag har en önskan om att få leva många, många dagar till. Men när jag stod där o väntade på att tåget skulle passera o bommarna gå upp fick jag en "uppenbarelse".

Tänk dig att tåget är skitsnacket som kommer emot dig. Då är det väldigt dumt att stå på spåret för då blir du rätt platt o tillintetgjord. Då gör du det enda rätta, stannar när bommarna går ner o väntar till skitsnacket dundrat förbi. Igår hjälpte min käre make o mina fantastiska vänner mig att fälla bommarna så att jag inte skulle skada mig för livet. Fast jag kunde känna fartvinden av tåget som hastigt passerade men det skadade inte mig.
Nästa gång ska jag klara att fälla bommarna själv...när signalen kommer o skitsnacket är på ingång då är det dags att trycka på knappen o skydda sitt liv.

PLING! PLING! PLING! PLING! PLING!

Var rädd om dig o glöm inte att fälla bommarna när skitsnacket med full fart är på väg att ramma dig.
Vill du ha hjälp att fälla dem så har du säkert fantastiska människor som kan rädda dig.
Lycka till o va rädd om dig!

Kram